Fru talman! All diskriminering handlar i grunden om föreställningen om den andre. Det handlar om kollektiva, ofta omedvetna, föreställningar om den som uppfattas som främmande, som avviker från normen: nykomlingen, den som har ett annat kön än vad som är normen, den som har en annan sexuell läggning än majoriteten, den som har ett funktionshinder eller någon annan egenskap som gör att den tilldelas epitetet den andre.
Det är viktigt att ha den utgångspunkten när vi talar om diskriminering därför att det finns en risk när man diskuterar diskrimineringspolitik att man får det att framstå som att det i första hand är en fråga för dem som själva är utsatta för diskriminering och inga andra. Så är det inte. De mekanismer som ligger bakom diskriminering genomsyrar allas våra liv och hela samhället. Därför har vi ett gemensamt ansvar att synliggöra de mekanismerna, våga ifrågasätta dem, lyfta upp fördomar i ljuset, peta hål på schablonerna.
Diskrimineringen tar sig mer eller mindre synliga uttryck. I grunden handlar den om att individen nekas rätten att bli bedömd som den hon är. I stället sorteras hon in eller sorteras bort utifrån en kollektiv grupptillhörighet som hon själv inte har valt utan som andra tilldelar henne. För den som själv inte utsätts för diskriminering kan de här mekanismerna vara lika osynliga som luften vi andas. Man tänker inte på dem, kanske speciellt inte när man själv tillhör den norm som mekanismerna utgår från. Men för dem som utsätts för diskriminering känns de här mekanismerna in på bara huden.
Jag vill ta ett exempel, fru talman, på vad jag menar med att den här normen ofta är osynlig. Låt oss ta vårt allra mest respekterade och välrenommerade aktuella vetenskapliga uppslagsverk i Sverige, som dessutom kom till med hjälp av en statlig utgivningsgaranti. Jag tänker på Nationalencyklopedin, ett fantastiskt bra uppslagsverk.
Om man tittar i det hittar man en massa intressanta uppslagsord. Man hittar till exempel uppslagsordet "samer". Man hittar uppslagsordet "romer". Man hittar uppslagsordet "sverigefinnar", alla våra stora minoritetsgrupper, våra nationella minoriteter. Likaså kan man slå upp uppslagsordet "invandrare" och fördjupa sig i hur invandrare är och hur samhället har sett på invandrare. Däremot finns inte uppslagsordet "svenskar". Den svenska normen är så självklar att den inte behöver förklaras. Samtidigt är det så att om vi på djupet ska ifrågasätta de mekanismer som gör att man sorterar bort den andre måste vi också våga synliggöra det som ligger till grund för normen. Därför får arbetet mot diskriminering aldrig bygga på ett vi-och-de-tänkande.
Det finns en stor risk att man av välvilja halkar in i en statlig identitetspolitik, en sorts välviljans tyranni, där man sorterar in eller sorterar bort människor utifrån den kollektiva grupptillhörighet som staten bestämmer åt dem. Man försöker råda bot på den existerande diskrimineringen genom att åstadkomma nya insorteringar eller utsorteringar, och det blir i grunden samma gamla kollektivism.
Fru talman! Jag vill mena att det finns många goda ambitioner i denna kammare, men ett stort problem är att den socialdemokratiska regering som har styrt landet i mer än tio år inte tar diskrimineringen och mekanismerna bakom diskrimineringen på tillräckligt stort allvar. Om man hade gjort det hade vi för länge sedan haft en effektiv och samlad diskrimineringslag i stället för det lapptäcke med stora glipor som i dag ska hantera de olika diskrimineringsfrågorna.
Om Socialdemokraterna hade tagit diskrimineringen på allvar hade man också gjort upp med de offentliga monopol som bibehåller den strukturella könsdiskrimineringen genom att hålla lönerna nere i kvinnodominerade yrken där det bara finns en arbetsgivare att välja på. Då hade man vågat ifrågasätta olika strukturer på arbetsmarknaden som håller borta dem som står utanför, dem som ännu inte har kommit in.
Det finns en del goda ambitioner, men det finns också lite för mycket av vackra ord och lite allmänt petande. Vi ser det inte minst när det gäller de olika diskrimineringsutredningar som har tillsatts och som arbetar. Socialdemokraterna använder tyvärr inte utredningsinstrumentet för att skapa en helhetsbild och se till att man får alla fakta på bordet i ett samlat ärende, utan man skickar gång på gång upp lite nya ballonger för att symbolisera politisk handlingskraft.
Vi hade en integrationspolitisk maktutredning som fick kritik och hastigt fick avslutas. Det tillsattes en annan utredning om strukturell diskriminering. Lite senare skulle ytterligare önskemål tillmötesgås om att utreda ännu mer. Då tillsattes ännu en utredning om strukturell diskriminering med en annan enmansutredare. De har i princip exakt samma utredningsuppdrag, men det är klart, då kunde man två gånger visa handlingskraft.
Diskrimineringskommittén som arbetar parlamentariskt och som har ett mycket stort och viktigt uppdrag har gång på gång fått tilläggstid och tilläggsuppdrag. Parallellt med Diskrimineringskommittén har Socialdemokraterna valt att skicka upp ännu fler utredningsballonger, till exempel att låta frågan om en eventuell lagstiftning kring privatpersoners diskriminerande handlingar, vilket ju är en principiellt mycket viktig fråga, utredas i ett separat spår av en annan enmansutredare. Så skriver man ett tilläggsdirektiv till Diskrimineringskommittén där man skickar vidare frågan till Diskrimineringskommittén.
Fru talman! Det är dags att man gör en nystart och ser till att skapa en samlad diskrimineringspolitik. Folkpartiets vision är ett öppet samhälle där vi bejakar fri arbetskraftsinvandring för alla som kan försörja sig, där vi vill frigöra människor från förtryckande könsroller, där vi vill ge funktionshindrade så stora möjligheter som möjligt att komma ut på arbetsmarknaden och så vidare. Därför behöver vi en gemensam lagstiftning. Därför behöver vi en gemensam ombudsman mot olika former av diskriminering. Därför behöver skadestånden i diskrimineringsärenden höjas kraftigt. Det ska svida ordentligt i skinnet på den som diskriminerar. Vi behöver också flytta diskrimineringsärendena i arbetslivet från Arbetsdomstolen till de allmänna domstolarna så att en enhetlig praxis i olika diskrimineringsmål kan utvecklas oavsett om det rör sig om diskriminering i arbetslivet eller på andra områden.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom alla Folkpartiets reservationer i det här betänkandet, men jag vill för tids vinnande bara yrka bifall till reservation nr 3.
I detta anförande instämde Mauricio Rojas (fp).