Herr talman! Jag ber om ursäkt att jag går in
tidigare i debatten. Det är ingen sidovördnad mot
de debattörer från oppositionen som kommer
efteråt. Jag har ett möte med en av de främsta
miljöföreträdarna i världen inom kort, och jag
måste därför göra den här anpassningen. Det är
Maurice Strong som är på besök i Sverige.
För närvarande pågår ett mycket stort arbete på
svenskt initiativ för att också internationellt föra
fram de viktiga kemikaliefrågorna och
kemikaliekontrollen med sikte på en långsiktigt
hållbar utveckling.
På Norra Latin pågår just den här veckan en FN-
konferens om kemikaliesäkerhet. Där deltar 130
stater och 500 delegater. Det är en global konferens
i verklig mening.
Där handlar det om att följa upp Agenda 21 kapitel
19. I det sammanhanget föreslås sex
programområden för det fortsatta
kemikaliearbetet, bl.a. ökad riskutvärdering,
harmoniserade grunder för klassificering och
märkning, upprättande av riskreduktionsprogram,
stärkt nationell kompetens och kapacitet och
förhindrad illegal internationell handel. Det gäller
t.ex. import av giftiga och farliga produkter som ej
är sanktionerad av mottagarlandet.
Det är avgörande för den globala utvecklingen att
vi ser till att så många av utvecklingsländerna som
möjligt kommer med i detta arbete. Vi måste
dessutom få i gång styrningen och ledningen av
arbetet i de länder som är på väg in i
marknadsekonomin och där inte särskilt mycket
arbete på det här området har utförts tidigare.
Därför har Sverige stött deltagandet från alla de
fattigare länderna i världen för att de också skall
kunna delta.
Syftet är att man skall dela upp jobbet och att
OECD-länderna skall dela med sig av
erfarenheterna till de fattiga länderna. De fattiga
länderna skall inte drabbas av de restriktioner som
vi genomför i våra länder. Det är inte meningen att
man skall flytta problemen någon annanstans i
världen genom att dumpa avfall i fattiga länder
därför att de behöver pengar eller genom att
kemikalieindustrin flyttar sina
marknadsansträngningar när det gäller substanser
som vi förbjuder i industriländerna.
Jag vill alltså betona hur viktigt det är att vi arbetar
internationellt på dessa områden. Det är därför
som vi i proposition nr 163 har lagt tonvikten både
på det lokala och på det internationella planet. En
förutsättning för internationella insatser och
framsteg är emellertid aktiva nationella insatser.
Man kan alltid önska sig mer. Det var det Åke
Selberg ägnade sig åt i sitt anförande. Jag skall
gärna ge en del kommentarer till det. Mycket av
den kritik som Åke Selberg framförde mot
regeringens politik i det här avseendet faller
naturligtvis tillbaka på tidigare regeringar. Detta är
en process där man måste vara medveten om att
utvecklingen har pågått under mycket lång tid.
Kemikaliesamhället är ingen nyhet. Det är en
ständigt expanderande verksamhet med
utnyttjande av mer och mer kemikalier i strängt
taget alla samhällen världen runt.
Det är riktigt att det har gjorts en hel del. Men vi
måste också ständigt förstärka de insatserna. Vi ser
nya problem. Mycket av städningsarbetet efter det
som har hänt tidigare återstår. Det är där som
kretsloppsanpassningen kommer in i bilden. Det är
en självklarhet att vi, så långt det står i vår makt,
måste undvika att farliga kemikalier blandas in i
allsköns avfall. Om så sker blir inte bara
kemikalierna ett problem utan det totala
avfallsproblemet blir ännu större.
Det är den grundläggande synen som har saknats
tidigare. Annars skulle man ju ha insett det här
problemet och gjort något åt det för mycket länge
sedan. Det har varit en av grunderna för
kretsloppspropositionen och kretsloppsidéerna.
Det är självklart att den här propositionen inte
innehåller allt. I en del fall fullföljer vi de idéer som
vi hade i kretsloppspropositionen. Vi slår inte
omedelbart till med de hårdaste metoderna från
samhällets sida. Men signalerna måste vara
utomordentligt tydliga. Om ingenting händer på
frivillig väg, avtalsvägen, och genom utbildning och
information, som är mjuka medel, måste vi också
indikera att vi är beredda att gå vidare och ta till
hårdare metoder. Vi har tidigare saknat den
utvecklingen.
Det här innebär alltså att vi naturligtvis fullföljer
tillämpningen av de principer som har omfattats av
alla, utgår jag ifrån, med försiktighetsprincipen och
substitutionsprincipen som grund. Men vi är också
inriktade på att skärpa åtgärderna successivt. Det
finns i den här propositionen många sådana
indikationer om vad som komma kan.
Jag tycker att det är litet tråkigt att Åke Selberg
använder svepande formuleringar, för det behöver
man inte göra. Det finns mycket klart redogjort i
propositionen för vad planerna innebär. Det är
ingenting som har dragits i långbänk -- i så fall har
det skett under tidigare decennier.
Frågorna om amalgamet har nu tagits upp med
samma typ av bila hängande i luften. Vi anger klart
att förbud är på gång, att det sätts gränser. Att
inleda överläggningar med i sammanhanget
berörda parter kan aldrig vara något fel, för mycket
av praktiken skall ju ske där ute. Det sker inte här
i riksdagen, utan praktiken sker hos berörda parter,
men man måste ha en tidsgräns att arbeta mot.
Den tidsgränsen borde ha satts för länge sedan. Nu
kommer den, i den här regeringens förslag. Det ger
kraft i de överläggningar som sedan tas upp med
berörda parter och branscher. Det är metodiken,
och det har ingenting att göra med tvehågsenhet,
utan målsättningen är alldeles kristallklar, och den
är också tidslagd i den proposition som vi har
framför oss.
Jag utgår ifrån att min kollega Görel Thurdin, som
har arbetat särskilt med det här området, kan ge
ytterligare komplettering i det fallet.
Så när Åke Selberg höjer rösten på det området, är
det för sent. Det som borde ha gjorts för länge
sedan är nu planerat och tidslagt och kommer att
ske, med de partier i regeringen som nu finns där.
Jag vill alltså klargöra denna grundläggande
princip, som gäller på varje område: Vi är beredda
att använda mycket hårda medel när det gäller att
komma åt kvicksilvret, när det gäller att komma åt
blyet och när det gäller att komma åt kadmium,
liksom när det gäller att komma åt träskyddsmedel
och -- självklart -- miljöfarliga batterier. Principen
gäller likaså de åtgärder som vi föreslår i fråga om
klor och PVC. Vi håller på att arbeta med de
frågorna, och också detta är exempel på höjda
ambitionsnivåer och ingenting annat.
På flera av de här områdena har åtgärder dessutom
vidtagits som även de borde ha vidtagits långt
tidigare. Det bästa exemplet är att vi här i landet
alltför länge har tillåtit oss att sprida ut bly via
drivmedel. Nu håller blyet på att försvinna ur
bensinen. Det kommer att vara i stort sett borta vid
halvårsskiftet.
När vi ökade differentieringen av skatten på
drivmedel hade den blyade bensinen en
marknadsandel på 40 %. I dag är den på väg mot
noll. Det visar effektiviteten i de styrmedel som vi
har använt.