Fru talman! Det betänkande vi debatterar handlar
om fortsatt kretsloppsanpassning av samhället. Det
handlar om åtgärder för att minska riskerna för
kemikaliehanteringen.
Det kan vara rimligt att gå tillbaka till den
regeringsförklaring som avgavs i samband med den
nya regeringens tillträde.
Den första punkten handlar om vikten av att fullt ut
föra Sverige in i det europeiska samarbetet genom
förhandlingar om medlemskap i den europeiska
gemenskapen.
Den fjärde punkten i regeringsförklaringen handlar
om att forma en långsiktig och hållbar utveckling
mot ett samhälle med frisk luft, rent vatten samt
levande sjöar och skogar.
Båda dessa punkter belyses väl i det betänkande
som vi nu debatterar. I regeringsförklaringen talas
det mycket om miljömål. Det talas om att sätta upp
miljömål, om att försöka precisera en tidpunkt när
en viss åtgärd skall vara vidtagen och om att vidta
åtgärder för att se till att det uppsatta miljömålet
verkligen uppnås.
I regeringsförklaringen talas det också om
miljöbalk. Den ligger nu hos lagrådet, och vi
hoppas att den kommer att kunna avlevereras i så
god tid att vi kan få motionsreaktioner på den före
detta riksdagsårs slut. Denna lagstiftning är
utomordentligt viktig, och den kommer att
underlätta miljöarbetet i framtiden. Många av de
idéer som framfördes av borgerliga partier under
hela 80-talet är nu inarbetade i denna miljöbalk.
I regeringsförklaringen talas det också om
bioteknik. I det ärendet ligger en proposition på
riksdagens bord.
Dessutom nämns det rätt mycket om internationellt
samarbete. Vi hörde också miljöministern tala om
den konferens i Stockholm som för närvarande
pågår. Det känns tillfredsställande att konstatera
att Sverige är värd för den mycket viktiga och stora
konferensen om kemikaliesäkerhet. Den är ett
utflöde av debatten och av besluten i Rio som nu
kommer till uttryck. Det är hedrande för Sverige att
få vara värd för en konferens av den typen. Det
visar den ställning Sverige har på detta område,
nämligen att Sverige helt enkelt lyckats
utomordentligt väl på kemikalieområdet och därför
kan stå som värd för en sådan konferens.
Tidsmässigt är denna debatt perfekt inpassad med
tanke på konferensen, som började i måndags och
slutar på fredag. Konferensen är stor, med 130
länder som deltar. Framför allt är det FN-organ,
som WHO, ILO och UNEP, som står som
inbjudare och Sverige som värd.
En hel del av den konferensens syfte återkommer i
detta betänkande. Ett exempel är det program som
miljöministern tog upp, nämligen programmet för
att minska antalet bekämpningsmedel. Det hela
startade egentligen i början av 60-talet med Rachel
Carsons bok Tyst vår. Det skedde kanske ingenting
i början av 60-talet, men successivt har kunskapen
om de förödande effekter som vissa kemikalier kan
ha på naturen nått ut. Fler och fler människor har
fått insikt om det, och utvecklingsarbetet i industrin
satte i gång ungefär vid denna tidpunkt.
Det är säkerligen det som bildat bakgrunden till det
mycket positiva halveringsprogram på
bekämpningsmedelsområdet som kunde sjösättas i
mitten av 80-talet. Vi har nu lyckats med en första
halvering och är på väg in i en andra omgång.
Redan i den andra omgången har vi lyckats nå 65 %
av de 75 % som är målsättningen i detta program.
Det visar att Kemikalieinspektionen gör ett fint
jobb och att man tillsammans med brukare och de
organisationer som säljer produkterna har lyckats
utomordentligt väl.
Många av de ämnen som används har en helt annan
funktion i dag än de hade tidigare. Tidigare var
användningsområdet mycket bredspektrigt, vilket
innebar att en stor del av de växter och djur som
eventuellt kunde hota en gröda slogs ut. Nu arbetar
man mycket selektivt och kan åstadkomma en
exakt bekämpning. Ofta används naturens egna
metoder genom exempelvis enzympreparat för att
åstadkomma detta.
I betänkandet tas också problemen med kvicksilver
upp. Det råder inga tvivel om att vi kommit mycket
långt på det området. Åke Selberg talade mycket
om amalgamet. Men den debatten bör vi egentligen
ta upp den 18 maj när vi behandlar frågan om hur
människor påverkas av amalgam. Jag tror att
ärendet vinner på det. Jag ser det här framför allt
som ett viktigt led i att förbättra miljön i Sverige,
för att se till att inte kvicksilver kommer ut i vår
natur. Det är en mycket viktig del i detta -- kanske
den viktigaste.
Man skall också ha klart för sig, att om vi i dagsläget
släpper ut ungefär 2--3 ton kvicksilver per år så tar
vi samtidigt emot ungefär 100 ton utifrån, enligt
Naturvårdsverkets bedömningar. Debatten om
kvicksilverpåverkan bör rimligtvis ses mot den
bakgrunden. Vi skall självfallet göra vad vi kan för
att ytterligare förbättra vårt läge, men vi skall
samtidigt ha klart för oss att vi gör de stora
insatserna i internationella förhandlingar, där vi
kanske kan sälja vår idé om att fasa ut kvicksilvret
och minska användningen. Det är kanske en av
våra viktigaste uppgifter.
Utskottet har uppmärksammat detta, genom ett
särskilt tillkännagivande på just det här området,
där vi ber regeringen att undersöka möjligheterna
att använda ett exportförbud för kvicksilver som en
del i dessa förhandlingar.
Det är däremot inte alls säkert att ett exportförbud
rätt upp och ned, som Socialdemokraterna vill ha,
är den bästa metoden. Det kan nämligen visa sig att
brytandet av nytt kvicksilver åstadkommer större
miljöskador än vad det innebär att återvunnet
kvicksilver kan användas, så att kretsloppet sluts
något mer än i det fallet att råvaran hela tiden
tillförs utifrån. Regeringen bör naturligtvis
överväga detta ordentligt, och utskottet har gjort
skrivningar som ger regeringen den möjligheten
fullt ut.
Med det här, fru talman, vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan.