Herr talman! Efter meningsväxlingen mellan Åke
Selberg och miljöministern torde det som i dag
finns att säga om amalgam vara sagt. Jag kan förstå
att man behöver en övergångstid. Det kommer att
behövas ändringar av kursplaner, en ny inriktning
av fortbildningen för tandläkarna och kanske också
helt enkelt en naturlig avgång bland en del av de
inom tandläkarutbildningen verksamma
personerna.
Men jag tror inte att de här förändringarna kommer
utan att man utövar en mycket snabb och effektiv
press. Jag tror att det vore utomordentligt
värdefullt om vi sade att amalgam är farligt i dag
likaväl som om ett, två eller tre år. Samhället skall
nu äntligen sätta press på de verksamma i
branschen att ta sitt ansvar.
Miljöministern berörde också rent allmänt frågan
om bekämpningsmedel. Sverige använder relativt
litet bekämpningsmedel, men vi kan inte i liter och
kilo mäta framgången i arbetet på att alltmer
minska användningen. Frågan är ju vilken
giftverkan dessa medel har på sikt. Detta har
mycket litet samband med en volymminskning. Det
vore lika klokt eller oklokt att i kronor mäta
användningen av dessa medel. Kanske skulle det
vara ett mera rättvisande mått -- vad vet jag -- men
volym- och viktmått är föga relevanta.
När det gäller överträdelser av
kemikalielagstiftningen vill jag säga att det är få
förseelser inom det kriminella området som får så
få påföljder och påföljder med så föga av
kännbarhet som dessa. Det är ytterst få brott som
ens blir polisanmälda, och av dem går ännu färre till
prövning i domstol. Av dem som prövas i domstol
är det få som genom en fällande dom leder till
kännbara straff. Det här är en tandlöshet som på
sikt kostar samhället mycket. Det innebär att brott
mot kemikalielagstiftningen och annan miljöfarlig
verksamhet har en onödigt stor omfattning.
I detta sammanhang tror jag definitivt på
allmänpreventionen. Jag menar att vi inte genom
något slags allmän vädjan till berörda personer och
intressen får bukt med en grå sektor i samhället i
vilken man medvetet använder miljöfarliga ämnen
och avsiktligt begår brott mot lagarna. Det är
utsiktslöst.
Jag tycker att vi borde uppdra åt regeringen att göra
lagarna på det här området mera verkningsfulla.
Det bör omfatta allt från lagarnas inriktning i form
av straffsatser till en uppföljning av hur detta
område har skötts från de rättsvårdande
myndigheternas sida. Det gäller hela kedjan från
det att brott över huvud taget inte blir anmälda,
vidare över att de inte går till åtal och slutligen till
att domarna är milda även i förhållande till den
lagstiftning som vi har.
Hur får vi ett kretsloppsinriktat samhälle? Vi har i
dag mängder av kunskap om detta. Vi vet hur
branscher och verksamheter bidrar till
miljöproblemen, och vi skall redovisa uppgifter
som ger grund för hur vi skall få handlingsplaner för
olika samhällssektorer. Vi bör upprätta
branschprogram och redovisa och följa upp dem
kontinuerligt. Vi skall komplettera dessa
branschvisa genomgångar med
informationskampanjer till allmänheten om hur
negativa miljökonsekvenser kan undvikas.
I stort sett vet vi vad det handlar om. Det gäller
bilbranschen, stålindustrin, jordbruket,
byggindustrin, kemikalieindustrin och
skogsindustrin. Det gemensamma för dem är att vi
där slåss mot starka ekonomiska krafter. Men vi har
också att kämpa mot ett slags liknöjdhet från
allmänhetens sida. Det finns en utbredd
föreställning att vi egentligen har dessa faktorer
under kontroll. Det är oerhört viktigt att vi får en
sökande och prövande attityd i alla led, och det kan
vi få bara om det ständigt diskuteras och informeras
om dessa frågar.
Naturligtvis är också frågan om ekonomiska
styrmedel en del i detta. När vi får nya produkter
och ämnen i cirkulation i vår omgivning måste vi
utforma ett återvinningsförlopp och en
destruktionsbeskrivning för dem. Kostnaderna för
varans fullständiga cykliska förlopp skall ingå i
priset på produkten. Så är i dag i många fall inte
förhållandet, trots att de flesta ansluter sig till
principen att det bör vara så.
Jag hoppas att vi får en minskning av användningen
av produkter vars enda funktion är att slängas. Jag
tror att vi är på väg dit, även om vi inte har sett
några kraftiga minskningar av avfallsmängderna.
Det är möjligt att våra problem är jämförelsevis
hanterbara i förhållande till vad som gäller i världen
i övrigt. Sverige är gynnat, med en stor yta och en
liten befolkning samt med fördelaktiga
omständigheter i största allmänhet.
Det är också möjligt att trycket för att förändra
kommer att utövas från andra håll. Det behöver
inte bli sämre för det. Men vi kan åtminstone börja
med att få grepp om det som vi redan har beslutat
om. Deponering och förbränning av osorterat
avfall skulle ha upphört i fjol men pågår
fortfarande. Vi måste naturligtvis få fram åtgärder
som gör att riksdagens beslut följs.
Jag gjorde häromdagen ett inlägg i en helt annan
fråga, nämligen kommunernas tredska vad avser
att följa riksdagsbeslut. I en färsk bok av den förre
riksdagsledamoten Hans Lindblad konstateras
gång på gång att riksdagsbeslut gäller såvida icke
myndighet anser annorlunda. Motståndet kommer
att fortgå så länge riksdagen inte har ett
uppföljningsarbete och inte med kraft hävdar att
besluten skall gälla och att lagarna skall följas.
För att få till stånd den nödvändiga minskningen av
avfallsmängderna måste vi få en total källsortering
av sopor från hushåll och industri. Det finns ingen
väg förbi detta. Om vi också sorterar soporna så
lokalt som möjligt -- och det är först då som de kan
hanteras effektivt i nästa led -- och om vi
rangordnar återbruk före återvinning, tar vi mindre
energi i anspråk.
För detta krävs vissa administrativa apparater. Det
medför krav på standardisering av olika produkter,
i första hand förpackningar. Det för också med sig
ett krav på en förändring av den storskaliga
varuproduktionen. En ökad andel av produktionen
bör förläggas nära konsumenten.
Livsmedelsproduktionen är ett bra exempel på
detta.
För en tid sedan hade jag och miljöministern en
debatt om sanering och återställning av
miljöskadade områden -- eller som tangerade det.
Det var fråga om en anläggning för destruktion av
exempelvis skadade jordar. Huruvida man skall ha
ett antal destruktionsanläggningar eller en enda
stor, och om man skall ha mobila anläggningar må
väl vara en ekonomisk och teknisk fråga. Men att
vi behöver förslag som innebär en kraftigt höjd
ambitionsnivå när det gäller att minska
olägenheterna är helt klart.
I den meningsyttring jag har gjort till betänkandet
finns det ytterligare något som jag skulle vilja ta
upp, nämligen miljömärkningen. En
miljömärkning som ger uppgifter om innehåll och
miljöeffekt och där konsumenterna ställs inför en
realistisk valmöjlighet måste utvecklas ytterligare.
Märkning med symbol för miljövänlighet är i dag
ett -- låt oss kalla det -- sammelsurium av olika
system. Konsumenterna är med rätta förvirrade.
Uppgifter om innehåll och miljöeffekt måste ges
mer fullständiga beskrivningar, och märkningen
skall vara tydlig, konsekvent och begriplig. Den
skall också endast avse sådant som det faktiskt är
möjligt att ta ställning till, inte allmänt osorterade,
ostrukturerade, välvilliga märkningar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till min meningsyttring
vad gäller mom. 3--5 och 7. Jag låter dem stå som
symbol för även de övriga punkterna.