Herr talman! Jag noterar att Åke Selberg dämpade
sin kritik en aning, i varje fall i tonen. Det är bra,
för vi behöver naturligtvis föra en dialog på det här
området.
När det gäller amalgamet är det riktigt att underlag
för beslut har tagits fram av den utredning som
tillsattes av den tidigare regeringen, men den
socialdemokratiska regeringen kom aldrig upp till
bevis. Nu har vi fört arbetet vidare och berett
ärendet noggrant. Det innebär naturligtvis att när
det klarläggs tydliga tidsgränser för avveckling av
amalgamet så är de välgrundande.
Att de står i propositionen innebär att alla berörda
parter får de signaler som är nödvändiga för att
kunna göra omställningen. Det är lika självklart
från vår utgångspunkt att vidtas inte åtgärderna så
är förbud det som skall lagstiftas fram.
Det är inte absolut nödvändigt att man använder
det vapnet på område efter område, för om man
gör det strängt taget överallt, får vi en
utomordentligt reglerande lagstiftning. De idéer
som vi har framfört i kretsloppssammanhanget, och
som en del har missuppfattat som otydligheter, är
ofta de verksamma för att sätta press på dem som
skall göra arbetet.
Det är den principen som vi vill fullfölja. Det
handlar inte om någon tveksamhet, någon
tvehågsenhet eller någon otydlighet, utan det
handlar om att sätta press på dem som utför jobbet,
att hålla kontrollen och kontakten och att hålla
dialogen i gång för att se till att saker och ting
händer.
Den metoden tror vi är utomordentligt verksam.
Sedan kan den stöttas med olika andra åtgärder,
t.ex. ekonomiska styrmedel på rader av områden.
Jag nämnde blyet som ett exempel, men det finns
många fler som också är omnämnda i betänkandet,
bl.a. kadmium, där vi har infört miljöavgift.
Självklart skall vi sedan följa upp hur de här
instrumenten fungerar i verkligheten och se till att
målsättningarna fullföljs. Det är så vi arbetar
metodiskt på område efter område inom
kemikaliesektorn.