Fru talman! Är man hjälte eller förrädare om man uppmärksammar att ens arbetsgivare bryter mot lagen eller missköter sig? Det är en fråga som otaliga arbetstagare tvingas ställa sig dagligen, och då kommer de flesta nästan alltid fram till att det nog är bättre att hålla tyst än att larma.
Det finns ännu inget skydd för arbetstagare som slår larm om missförhållanden på sin arbetsplats. I dag tillämpas i stället en rad olika rättsregler från olika områden. Läget är både svåröverskådligt och komplext. Och det är i alla lägen den enskilda arbetstagaren, som dels kanske drabbas av missförhållandena och dels uppmärksammat dem, som får ta smällen.
Jag har sett exempel på det mesta. Arbetstagare som går ut med att deras arbetsgivare inte sköter sig råkar ut för allt från klara lagvidriga avsked eller uppsägningar till omplaceringar, villkorsförsämringar eller långvarig mobbning och trakasserier som konsekvens av vad de gjort. Det är givetvis ohållbart att det ska gå till så, för det sista Sveriges arbetsmarknad behöver är ju riktigt dåliga arbetsgivare, eller riktigt dåliga arbetsplatser, för den delen.
Det är viktigt att stärka skyddet för arbetstagare som slår larm om missförhållanden på arbetsplatsen. I ett pressat arbetsliv är det viktigt att alla arbetstagare kan och vågar slå larm utan att de riskerar repressalier från sina arbetsgivare. Det finns även ett starkt allmänintresse för detta. Arbetstagarnas larm kan ge insyn i samhällsskadliga företeelser som korruption, miljöförstöring, marknadsmissbruk och vanvård.
Om man vill ha ett fungerande visselblåsarsystem ska man dock, som utgångsläge, ha maktbalansen på arbetsmarknaden klar för sig. Det är redan ojämnt - till arbetsgivarnas fördel. När en arbetstagare i dag står ensam mot sin arbetsgivare är det, för att beskriva det lite mer bildligt, ungefär som att en klubblös golfspelare skulle ställa upp i en boxningsmatch, mot en tungviktsboxare. Det behövs därför, som alla säkert förstår efter den metaforen, tillsättas en del särskilda medel för att jämna ut oddsen.
Studier visar att arbetstagare som får kännedom om missförhållanden på arbetsplatsen i dag ofta avstår från att slå larm. Rädsla för att drabbas av repressalier från arbetsgivaren, osäkerhet om vilket skydd man själv har och otydlighet i fråga om hur arbetstagaren ska gå till väga eller vem man ska vända sig till är några av orsakerna. Och så är det det här med boxningsmatchen.
Det finns med andra ord ett stort behov av en särskild skyddslagstiftning för arbetstagarna. Det är också viktigt att en sådan signalerar att det både är lagligt och önskvärt att arbetstagare slår larm om missförhållanden hos arbetsgivarna.
Det är bra att ett sådant lagförslag kommer nu. Men vi, liksom flera remissinstanser, har ett antal invändningar. För det första är lagförslaget komplicerat och svårtolkat. De föreslagna bestämmelserna i lagen är vaga. Lagen kommer i och med det att vara svår att tillämpa för just dem den är till för att skydda, det vill säga arbetstagarna. Utöver det ses den som svårbegriplig också för fackliga företrädare och arbetsgivare. Det kommer helt enkelt att bli svårt att använda lagen i praktiken. Och det är fruktansvärt synd.
För det andra föreslås skyddet bara gälla vid larm om "allvarliga missförhållanden". Det tycker såväl vi i Vänsterpartiet som LO och TCO är för begränsande. Ribban läggs för högt. Det kommer att skapa osäkerhet. Vad innefattar egentligen begreppet "allvarliga missförhållanden"? Det lämnas till enskilda arbetstagare på golvet att avgöra. Och det kommer inte att fungera. I valet mellan att larma och riskera repressalier från arbetsgivaren kommer arbetstagare nämligen alltid att välja att inte larma. Så ser maktförhållandet redan ut. Den nya lagen kan alltså med detta, olyckligtvis, komma att motverka sitt eget syfte.
För det tredje är lagförslaget otillräckligt. Den statliga utredning som föregick regeringens proposition innehöll ett tredelat förslag om
skadestånd till de arbetstagare som drabbats av repressalier efter att ha slagit larm
skyldighet för arbetsgivare att upprätthålla interna system eller vidta andra åtgärder för att underlätta för larm
skydd för arbetstagarens, eller visselblåsarens, identitet i både offentlig och privat verksamhet.
Regeringen har av någon anledning valt att bara gå fram med den första delen, nämligen rätten till skadestånd från arbetsgivaren. Därmed blir lagförslaget, tyvärr, otillräckligt.
Förslaget är alltså - hur bra intentionen än är - för svagt för att egentligen kunna utgöra ett allmänt skydd för visselblåsare. Det bör arbetas om för att syftet ska uppnås. Det är viktigt. Det gäller att lagstiftning som ska kunna tillämpas direkt av enskilda arbetstagare eller av lokala fackliga organisationer är klar och tydlig och inte minst skarp.
Några förändringar som vi i Vänsterpartiet vill se är att begreppet "allvarliga missförhållanden" ändras till bara missförhållanden. Vi menar också att arbetstagare som slår larm ska vara likvärdigt skyddade, oavsett om det gäller offentlig eller privat verksamhet.
Vi tycker också att regeringen borde lyssna på och ta till sig av det som flertalet remissinstanser har framhållit om att också andra grupper bör omfattas av skyddet. Det gäller till exempel uppdragstagare, deltagare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och de som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet enligt socialtjänstlagen. Alla som finns på en och samma arbetsplats ska givetvis omfattas av samma skydd.
Jag yrkar härigenom bifall till reservation 3 och hoppas att vi snart kan höra välbehövligt visslande från arbetsplatserna.