Fru talman! I detta betänkande tas frågan om en särskild skyddslagstiftning för arbetstagare som slår larm om missförhållanden på arbetsplatsen upp. Vi har tryck- och yttrandefrihet fastslagna i grundlagen. Men den lag som vi nu debatterar tar sikte på att förtydliga vad som gäller specifikt i arbetslivet och vilket skydd arbetstagaren ska ha vid larm om missförhållanden, oavsett om det är en privat eller en offentlig arbetsgivare.
Det skydd som finns i dag för offentliganställda är relativt långtgående, till exempel för dem som lämnar uppgifter till medierna, såsom skydd mot repressalier. Avtal kan inte heller frånta offentliganställda detta grundlagsskydd.
En privatanställd har däremot inte samma skydd. Arbetsgivaren har då större utrymme att vidta åtgärder mot en arbetstagare som larmat om missförhållanden på en arbetsplats och kan också vidta efterforskningsåtgärder.
I det förslag vi nu ska ta ställning till förstärks skyddet mot repressalier för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden. Förslaget ska ses som en del i ett större ramverk som ger skydd åt visselblåsare i arbetslivet. Det gäller både privat och offentligt anställda, liksom arbetsgivare. Man kan också vara inhyrd personal, och då är arbetsgivaren inhyraren. En arbetstagare kan slå larm till arbetsgivaren men också till någon utanför verksamheten. Det är även viktigt att betona att man med "allvarliga missförhållanden" avser brott med fängelse i straffskalan eller därmed jämförliga missförhållanden.
Självklart måste det finnas någon typ av klausul för att detta inte ska missbrukas från arbetstagarens sida. Därför ska arbetstagaren i första hand försöka slå larm internt, men om arbetsgivaren inget gör finns möjlighet att gå externt. Ni som kan arbetsrätten vet att vi fortfarande har lojalitetsprincipen i arbetslivet, vilket innebär att arbetstagaren måste försöka reda ut problem internt genom att uppmärksamma arbetsgivaren på missförhållanden. Men skyddet finns där om det finns fog för den misstanke om allvarliga missförhållanden som larmet avser.
Om arbetstagaren däremot larmar i frågor som rör rikets säkerhet kan denne göra sig skyldig till brott. Det gäller även vid vissa andra tillfällen som rör tystnadsplikt, hetsbrott med mera.
Om en arbetsgivare bryter mot repressalieförbudet ska arbetsgivaren betala skadestånd till arbetstagaren. Skadeståndet ska motsvara den förlust som uppkommer och den kränkning som repressalien innebär.
Självklart ska vi ha en lagstiftning som skyddar arbetstagare som är visselblåsare och vill lyfta fram allvarliga missförhållanden. Samtidigt är det en balansgång när och hur man ska få tala om förhållanden på en arbetsplats. Det är därför rimligt att detta gäller allvarliga missförhållanden. Vi känner alla till fall som uppmärksammats i medierna, bland annat inom äldreomsorgen. Vi kommer alla ihåg lex Sarah-fallet. Det är viktigt att människor vågar höja rösten när de ser allvarliga missförhållanden på en arbetsplats.
Jag tror att de flesta av oss menar att det finns ett allmänintresse i att anställda som uppmärksammar missförhållanden som berör äldre, sjuka, funktionsnedsatta - eller andra som kanske inte kan göra sin röst hörd - anses vara i särskilt behov av skydd. När vi i dag har både privat och offentligt drivna verksamheter på olika områden i samhället bör det alltså omfatta alla verksamheter. Därför är det bra att denna lagstiftning kommer till.
Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.