Herr talman! Det är inte förvånande att Magnus Persson och jag har helt olika syn på vilket som är huvudsyftet med denna lagstiftning. Mitt huvudsyfte är att få öppnare arbetsplatser, att få högre i tak, att få fler som vågar slå larm och att fler missförhållanden kommer till allmänhetens kännedom så att de kan bli åtgärdade. Helst ska detta fungera preventivt så att man blir mer angelägen om att säkerställa att man inte har allvarliga missförhållanden i sin verksamhet. Det är huvudsyftet med regeringens lagstiftning.
Det är ett märkligt resonemang att man inte skulle kunna införa en lagstiftning om man inte tror att alla som skulle behöva följa den kan kunna hela lagstiftningen. Detta är vårt naturliga sätt att lagstifta. Alla kan inte alla lagar, men vi förutsätts ändå kunna leva laglydigt i samhället.
Visst kan man behöva råd när man ska ta ställning till om något är ett allvarligt missförhållande eller inte, eller om vad som kan anses vara att ha slagit larm internt i förhållande till att slå larm externt. Jag har full respekt för det, och det är därför vi utökar det hela och ger en betydande möjlighet för alla anställda att ta kontakt med sin fackliga organisation oavsett om arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal eller inte. Vi har tagit höjd för detta, men självklart måste vi kunna ha en lagstiftning som kan gälla även om inte alla som omfattas av den kan varje paragraf i lagstiftningen. Jag kan erkänna att jag själv inte heller kan alla paragrafer i alla lagstiftningar, inte ens i alla de lagstiftningar som Arbetsmarknadsdepartementet ansvarar för, men jag är ändå fullt ut ansvarig för dem.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 20.)