Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Liberalernas reservation 1.
Vi diskuterar nu betänkandet om skydd för så kallade visselblåsare. En arbetsgivare ska inte kunna straffa en anställd, till exempel genom omplacering eller något annat, för att denne har slagit larm till medierna om oegentligheter på arbetsplatsen. Fifflet på advokatbyrån i Panama, korruption i Göteborgs stad eller manipulation av motorer hos Volkswagen är exempel på sådant som en anställd måste kunna slå larm om.
Om en arbetsgivare agerar tvärtemot sin värdegrund, uppförandekod, miljöpolicy eller liknande finns det också ett allmänintresse av att det uppmärksammas. Sådana visselblåsare bör också skyddas av lagen. Detta är bra. Liberalerna stöder detta. Det var också alliansregeringen som tog initiativ till utredningen som har lett fram till det lagförslag som vi nu diskuterar.
Men lagförslaget går längre än så, fru talman. Även sådant som endast anses oetiskt ska omfattas av lagen. Det behöver inte handla om något som är olagligt eller ens strider mot företagets riktlinjer. Då är frågan vad det är som är oetiskt. Det är inte alltid helt enkelt att avgöra. Enligt propositionen är det något som anses vara "grovt stötande för en stor majoritet av allmänheten".
Här uppstår flera problem. Hur ska man kunna räkna ut i vilka lägen lagen erbjuder skydd på denna grund? Det går naturligtvis inte. Följden blir att det ökar rättsosäkerheten för arbetstagaren.
Regeringen vill åstadkomma en lagstiftning som bygger på majoritetens åsikter om moral, i alla fall i denna del, som vi vänder oss emot. Det betyder att visselblåsarlagen lättare kan tillämpas på en verksamhet ifall många tycker att den är omoralisk, även om verksamheten i sig följer lagen.
Det finns en rad exempel på verksamheter som är lagliga och reglerade, där vi har inspektioner och annat, men som många människor i samhället förmodligen kan anse som oetiska, till exempel pälshandel, halalslakt, manlig omskärelse eller minkuppfödning. Det finns en rad olika verksamheter som kan vara kontroversiella och ifrågasatta men som riksdagen gång på gång har röstat för att inte förbjuda.
Både regeringens proposition och den bakomliggande utredningen växlar mellan att använda begreppen "oetiska förhållanden" och "gravt oetiska förhållanden". I författningskommentaren på sidan 99 i propositionen står det under rubriken Oetiska förhållanden att "det kan finnas ett allmänintresse av att oetiska förhållanden avslöjas". Sedan står det att "gravt oetiska förhållanden kan utgöra allvarliga missförhållanden" i lagens mening. Därefter går man tillbaka till att resonera om vad som är den allmängiltiga uppfattningen om "oetiska förhållanden". Det här blir lite rörigt. Men regeringen pendlar alltså själv fram och tillbaka mellan olika begrepp.
Det illustrerar det som är grunden för Liberalernas kritik, nämligen att regeringen inte kan tydliggöra vad man egentligen är ute efter. Man vill ha någon sorts kattlucka i lagen för att i efterhand kunna släppa in och godkänna situationer som inte riktigt kan beskrivas, men där det liksom känns rätt. Så bör man inte lagstifta, enligt min uppfattning. Det skapar rättsosäkerhet, för den anställde som inte får en rimlig chans att förutse vilket skydd lagen ger men också för arbetsgivaren.
Vi är inte ensamma om kritiken. Advokatsamfundet och Lagrådet har också varit tydliga med det under remissrundan. Vi står bakom den kritik som Lagrådet och Sveriges advokatsamfund har framfört.
Fru talman! Det finns också en europeisk dimension som är lite besvärande. Europarådet har nämligen rekommenderat medlemsländerna att stärka skyddet för visselblåsare. Det är klart att det är bra. Vi vill ha lagstiftningen och vill att den ska vara stark. Men, om vi utformar lagstiftningen på det sätt som regeringen och utskottet nu vill göra kommer det såklart att noteras med stort intresse i andra länder. Men vad som är majoritetens moraluppfattning skiljer sig åt i olika länder. Som man vill utforma lagstiftningen här skulle den kunna riktas mot helt andra företeelser i andra länder.
Det finns till exempel stora skillnader mellan länder i synen på abort, hbt-personers rättigheter och vad som är etiskt acceptabelt. I en undersökning av TNS år 2005 sa endast 23 procent av de svarande i Polen att de instämde mycket i påståendet att en kvinna som inte vill få barn ska ha rätt att göra abort. I 2010 års upplaga av European Social Survey instämde bara 28 procent av de svarande i Litauen i att "homosexuella borde få leva som de själva vill".
Låt oss då tänka oss en situation att en företagare i Polen i tysthet ger ekonomiskt stöd till kvinnor som behöver resa utomlands för att göra abort eller att ett företag i Litauen under diskreta former sponsrar landets hårt trängda hbt-rörelse. Det är då tänkbart att en stor majoritet av allmänheten i dessa länder skulle anse att dessa företags agerande är grovt stötande. Ska detta göra att den som avslöjar till exempel sponsringen av hbt-rörelsen ska ges status som visselblåsare? Det tycker inte jag.
Detta synliggör problematiken. Lagrådet har pekat på att det är förenat med betydande svårigheter att avgöra vad som är grovt stötande för en stor majoritet av allmänheten. Advokatsamfundet har avstyrkt att lagstiftningen innehåller allmänna hänvisningar till etik och menar att det varken är rättssäkert eller ändamålsenligt.
Från Liberalernas sida vill vi att man i lagstiftningen inte ska göra generella hänsyftningar på majoritetens moraluppfattningar. Vi menar att lagens tillämpningsområde ska vara objektivt och att lagen ska vara utformad så att den innebär en enhetlig och rättssäker tillämpning för såväl minoritet som majoritet i ett samhälle.