Fru talman! Regeringens kriminalpolitik de se-
naste snart sju åren har misslyckats med att förebygga
brott, den har misslyckats med att utreda brott och
den har misslyckats med att beivra brott. Men allvar-
ligast ändå är kanske att regeringen misslyckats med
att behålla unga människors respekt för domstolarna
och lagen. I helgen rapporterade Ekot om hur åtalade
tonåringar flinande och fnittrande satt av tiden i tings-
salarna.
Justitieministern brukar alltsomoftast - framför
allt när det finns TV-kameror i närheten - försöka
påskina att antalet poliser kommer att öka. Men det
som är lätt att säga i TV är tydligen inte lika lätt att
skriva i budgetpropositionen. Budgetanslagen för det
innevarande året räcker inte för att utöka poliskåren
med en enda polis.
Regeringens politik kanske fungerar i TV-soffor,
men den fungerar inte alls ute i den verklighet där
medborgarna lever, för tvärtemot vad vissa s.k. ex-
perter försöker påskina ökar nämligen våldsbrottslig-
heten i Sverige. Och framför allt är det våld mot barn
och ungdomar som står för ökningen.
I den senaste brottsstatistiken avseende första
kvartalet förra året slår BRÅ fast att antalet polisan-
mälda misshandelsbrott har ökat under i stort sett hela
90-talet både mot vuxna och mot barn. Det är miss-
handeln mot barn i åldrarna 7-14 år samt mot kvinnor
som står för ökningen. Den första kategorin ökade
med 20 %.
Vidare kunde BRÅ konstatera att antalet rån har
ökat sedan 1995, och ökade även under första kvar-
talet förra året, samt att våldsbrottsligheten stadigt
ökat under 90-talet och numera uppgår till 13 % av
den totala brottsligheten, jämfört med 7 % 1990.
Det är en våldsökning som vi alla känner av, men
som av regeringen och en del kriminologer brukar
avfärdas som kvällstidningshysteri. Det är alltså i
själva verket en högst påtaglig och statistiskt säker-
ställd utveckling.
Under 90-talet har misshandelsbrotten blivit
20 000 fler. Denna ökning av våldet i samhället har
regeringen valt att bemöta med färre poliser. Antalet
poliser har blivit drygt 2 000 färre. Och de kvarva-
rande poliserna är fortfarande sysselsatta med den
sorgliga Sisufosuppgiften att om och om igen gripa
samma återfallsförbrytare.
Särskilt sorgligt måste det kännas när återfalls-
brottslingarna är så unga som de två tonåringar som
misstänks för den grova misshandeln av en spärrvakt
strax före jul. De misstänkta gärningsmännen har
tidigare gjort sig skyldiga till ett antal våldsbrott. Den
tidigare brottsligheten har resulterat i ett antal domar
där påföljden bestämts till vård inom socialtjänsten.
Meritlistan för den ene förskräcker:
December 1998. Skallade och slog sönder ansiktet
på en annan tonåring. Påföljd: vård inom socialtjäns-
ten.
December 1999. Dömd för misshandel, häleri och
skadegörelse. Hotade att döda en polis. Påföljd: vård
inom socialtjänsten.
Juni i fjol: Skallade, sparkade och slog en person i
ansiktet. Slog en 19-åring av utländsk härkomst,
också i ansiktet. Påföljden blev, rätt gissat, vård inom
socialtjänsten.
Som sagt är det en förskräckande meritlista för en
ung man, men också en förskräckande meritlista över
regeringens kriminalpolitik. Våld föder våld, men
likgiltighet föder också våld. Och det är likgiltighet
som regeringen visar upp när man låter denna ut-
veckling fortsätta år efter år.
Socialtjänsten varierar från kommun till kommun
och från vårdplan till vårdplan. Att lika fall behandlas
lika kan man långt ifrån vara säker på. Eller som
Peter Lindström, forskare på BRÅ, uttryckte saken i
DN den 22 maj förra året: "Det är ett svart hål. Vi vet
väldigt lite om vad som sker i socialtjänsten, men vi
vet att påföljderna skiljer sig åt mycket."
Hur har det blivit så här? Jo, en startpunkt var
1995 när regeringen presenterade sitt program Allas
vårt ansvar. Det var ett banbrytande dokument på
många sätt, få av dem bra.
I Pockettidningen R:s senaste nummer analyseras
Allas vårt ansvar ingående av bl.a. kriminologen
Jerzy Sarnecki. Hans analys är som följer: "För första
gången sade staten ensidigt upp det uråldriga avtalet
mellan medborgarna och staten, som innebar att med-
borgarna avstod från en del av sina friheter (- - -)
mot att staten levererade trygghet. För denna trygghet
kunde staten ta ut skatt från medborgarna. Nu säger
staten, glöm det, den enskilde medborgaren måste
själv agera för att skapa trygghet."
Samhällskontraktet är uppsagt av den socialde-
mokratiska regeringen vad gäller statens skyldighet
att beivra brott. Men vad jag förstår tänker staten
fortsätta att ta ut skatt för den trygghet som inte läng-
re levereras.
Brott bekämpas bäst genom att de ansvariga upp-
täcks, grips och lagförs. Det kanske låter förfärligt
omodernt och gammaldags i justitieministerns öron,
men liksom kärleken aldrig blir omodern blir det
heller aldrig omodernt att reagera tydligt och snabbt
mot ungdomars brottslighet.
Jämför Sveriges utveckling sedan 1995 med
USA:s! President Clinton har tillsammans med del-
statsguvernörerna satsat på hundratusentals fler poli-
ser, skärpt straffen markant för vissa brott och tilläm-
pat nolltolerans. Detta har lett till fler gripna och
dömda brottslingar - fler uppklarade brott helt enkelt.
Resultatet: Våldet är nu nere på nivåer som man inte
sett sedan 60-talet. Mord, våldtäkter, misshandel, rån
och inbrott, samtliga brottskategorier har minskat
med 20-50 %. I Sverige har våldet ökat i princip
varje år under de snart sju år som socialdemokraterna
innehaft regeringsmakten.
Sanningen är den att den regering som Thomas
Bodström nu anslutit sig till helt enkelt inte längre
vill betala för människors trygghet. I stället ska med-
borgarna själva skapa sig sin egen trygghet. I stället
för poliser får medborgarna köpa skydd från privata
vaktbolag. I Danderyd patrullerar vaktbolagen villak-
varteren och bostäderna är ordentligt larmade, och där
minskar brottsligheten. Men invånarna i Fittja har
knappast råd med samma privata lösningar. Rege-
ringen har lämnat dem i händerna på den organisera-
de brottsligheten.
Men det mest upprörande med Allas vårt ansvar
är kanske inte att regeringen smiter från notan. Det
mest upprörande är nog hur regeringen fördelar an-
svaret mellan dem som begår brott och dem som
drabbas av brott. De som följer lagen ska ändra sitt
beteende, inte brottslingarna. Självklart är det en
politik som jag inte kan ställa mig bakom.
Jag vill ha en politik som ställer krav på dem som
begår brott, inte på dem som drabbas.
Jag vill ha 3 000 fler poliser, inte 2 000 färre.
Jag vill att fler återfallsförbrytare får sitta i fängel-
se längre, men i fängelser som ger dem en chans att
bli bättre, inte sämre.
Jag vill bemöta ungdomsvåldet med tydliga reak-
tioner från samhällets sida, inte med den cyniska
likgiltighet som råder i dag.
Jag vill avskaffa vård inom socialtjänst som på-
följd för unga brottslingar och i stället återinföra
tydliga straff som står i proportion till brottet och som
ger den dömde en chans att bryta med sin invanda
kriminella miljö.
Fru talman! Inget av detta syns i regeringens poli-
tik.