Fru talman! Vi ska nu debattera om en rättssäker-
het och rättstrygghet i uppförsbacke, även om några
av oss här är i nedförsbacke när det gäller blodsock-
ret.
Jag vill påstå att det nu handlar om rättssäkerhet
på motsvarande sätt som det gjorde i vår debatt i
fredags. Då talade vi om den internationella rättssä-
kerheten och nu om den nationella rättssäkerheten.
Jag vill hävda att det är lika komplexa samband här
som vid en internationell utblick när det gäller vilka
instrument som vi ska använda för att främja frihet
från förtryck och för att försvara människors rättig-
heter.
Det handlar också rätt mycket om bilder och mot-
bilder. Vi kan alla ta till oss negativa bilder i mass-
medierna. Ungdomsvåldet ökar. Brottsoffer, inte
minst kvinnor, får inte sina ersättningar utbetalda i
tid. Den rättshjälp som tillhandahålls hjälper inte
människor tillräckligt med att få den egna saken prö-
vad, utan konflikterna fördjupas.
Det handlar också om kriminalvården, där psyko-
pater är inspärrade, till vårdarnas och tjänstemännens
stora förtret. Dessa kan inte göra något annat än att
undvika upplopp. Vi har ett retursamhälle i kubik.
Vi har också en polisbrist. Vi kan se att många of-
fentliga platser lämnas utan polisbevakning. Låt mig
ta ett exempel från verkligheten. Jag var nyligen i
Askersund och fick då höra att vissa näringsidkare
har problem med att få sina verksamheter försäkrade
därför att det inte finns några poliser i området. Det är
öppet för smash-and-grab-kupper. Man kan verkligen
tala om glesbygdsproblem.
Verklighetsuppfattningen ser olika ut i olika delar
av landet. Det är glädjande att justitieminister Tho-
mas Bodström är riksdagskandidat för Örebro län,
som jag själv kommer ifrån. Genom att han är insatt i
de speciella förutsättningar som gäller där kan vi dela
samma verklighetsuppfattning, vilket gör debatten
mera intressant.
Det här är trots allt en budgetdebatt. Jag tvingas
konstatera att Folkpartiet liberalernas förslag om
anslagsförstärkningar har fallit. Det innehöll en del
mera till polisen, en del ytterligare till åklagarna, en
del till brottsoffren, en hel del till rättshjälpen och en
kraftig satsning på våra domstolar.
Jag vill understryka att det inte bara gäller att göra
satsningar på de rättsvårdande myndigheterna. Sam-
banden är komplexa. Ingvar Johnsson tar upp vikten
av tydlighet, men det framstår lätt som parodiskt när
man tar del av den socialdemokratiska flatheten mot
det groteska våldet i våra svenska skolor. Det är ock-
så trist att se hur det kan fungera i verkligen när man
dömer unga människor, tack och lov inte till fängelse
men till vård inom en socialtjänst som ser ut att sakna
all konformitet och effektivitet. Sådan är den verklig-
het som jag ser.
Det görs utredningar på en rad områden, bl.a. om
kvinnovåld och om barnmisshandel. Det måste till
breda åtgärder för att vi ska kunna möta dessa pro-
blem. Det handlar inte bara om poliser, åklagare,
domstolar eller rättshjälp eller om en kriminalvård
som inte fungerar riktigt som det är tänkt. Detta får vi
dock ta upp vid ett annat tillfälle.
Låt mig nämna några saker som gäller polisen.
Det går inte att komma ifrån att det råder en brist på
det området. Vi kan diskutera orsakerna till den och
vad vi ska göra åt den. Det är helt klart att fler poliser
ska utbildas. Frågan är hur snabbt detta ska genomfö-
ras. Ingvar Johnsson kommer att säga att min satsning
om 300 miljoner som just har fallit inte skulle ha
räckt till särskilt många fler nya poliser. Jag vill dock
lyfta fram det som Folkpartiet liberalerna har krävt
länge, nämligen att polisens uppgifter ska renodlas.
Det har faktiskt, åtminstone i mitt perspektiv inte helt
oväntat, kommit en utredning som säger att man
skulle kunna få loss ungefär 500 tjänster, om man ser
till att poliserna får vara poliser i stället för att vara
allmänna administratörer och utlämnare av hittegods-
cyklar. Det är uppgifter som andra kan klara.
Jag vill också nämna något om närpolisreformen.
Det handlar här förvisso om verklighetsbeskrivningar.
I mitt hemlän, Örebro län, rullade man ut denna re-
form, och den socialdemokratiske ordföranden i po-
lisstyrelsen var mäkta nöjd och sade: Nu får vi nya
sätt att arbeta. Ni ska det bli ordning och reda, och nu
ska vi jobba nära och förebyggande.
Jag och några till sade: Det här kommer inte att
fungera. Man kommer inte att kunna genomföra en så
personalintensiv reform utan att ha täckning för ut-
ryckningsverksamhet. Framför allt ska man inte göra
kraftiga nedskärningar samtidigt som reformen ge-
nomförs.
Det har nu visat sig att närpolisreformen i Örebro
och på många andra ställen har blivit ett totalt fiasko.
Nu rullas reformen tillbaka. Man halverar antalet
närpolisområden i Örebro. Man satsar kraftfullt på en
underrättelse- och spaningsavdelning. Det är väl-
kommet med tanke på de bristande resurserna, för
man behöver vara effektiv.
Det är häpnadsväckande vilken tummelplats för
organisationslek som polisområdet har varit de se-
naste åren under socialdemokratisk ledning. Detta
kommer fram i rapporter, inte bara i mina ögon-
blicksbilder. Så är t.ex. fallet i BRÅ-rapport 2001:5,
som visar att närpolisreformen i stort sett var en pap-
persprodukt.
Lite mer pengar till polisen hade varit önskvärt.
Det behövs. Glesbygdens stora problem har andra
nämnt. Framför allt bör man fokusera på arbetssättet.
Vi har också lite grann berört åklagarna. Det är
uppenbart att trycket på effektivitet har varit stort. Vi
har fått höra att sjukskrivningarna ökar. Det har vi
också fått höra från myndighetsledningen vid före-
dragningar. Det är att beklaga att de besparingar som
man nu tvingas göra leder till att tjänster inte tillsätts.
Man har haft en återhämtning på åklagarsidan, men vi
kan se att tjänster inte kommer att tillsättas. Det är
inte många miljoner som saknas.
När det gäller åklagarverksamheten måste man
också nämna Ekobrottsmyndigheten, som är en härlig
sammanblandning av åklagar- och förvaltningsmyn-
dighet. Folkpartiet liberalerna har från början varit
tveksamma till denna konstruktion, som är olycklig
inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Flera utvärde-
ringar och rapporter som har lagts fram på sistone
visar också på en häpnadsväckande brist på effekti-
vitet och organisation på denna myndighet. Vi har i
detta sammanhang avgivit en reservation.
När det gäller domstolarna är vi återigen på detta
experimentstadium. Man lägger fast en linje, Dom-
stolsverket trycker på för att minska antalet domstolar
och man lägger ihop - eller slår igen, skulle man
kunna säga - mot riksdagens vilja. Detta påpekar vi
gång på gång. Till slut blir det ett stopp, och man
säger: Nu ska vi utvärdera.
Vad har då hänt? Vi hade en interpellationsdebatt
för ett par veckor sedan jag och justitieministern.
Man kan konstatera att den för andra i denna kamma-
re inte helt obekanta Örebro tingsrätt på premisserna
att utvecklingen skulle fortsätta har köpt ett helt
bankpalats för att rymma Lindesberg och Karlskoga
tingsrätter. Det borde sannolikt och rimligen orsaka
Domstolsverkets konton vissa kostnader. Det är slö-
seri med skattepengar så det heter duga.
Närvaron av tingsrätter hänger ihop på flera sätt.
Det handlar om transporter, den lokala förankringen,
synen på nämndemännen och vad de ska göra. Det
handlar också om det faktum att om man på många
mindre orter tar bort tingsrätten, eller i varje fall när-
varon av domstolsverksamhet, försvinner också ju-
rister i övrigt, advokater, osv. Det leder till en sämre
rättsstruktur när man ska lösa andra saker som kanske
inte behöver gå till domstol. Det kan gälla familjemål
och tvister. Man får åka längre för att söka sin rätt.
Sedan till människor som råkar illa ut, Ingvar
Johnsson. Jag höll på att säga Ingvar Carlsson, men
han håller på med andra saker inom polisen. Man kan
i dagarna läsa om att målsägande får svårare att få
biträde vid t.ex. grova våldsbrott. Vi vet att vi har
rapporter om ökade våldsbrott. Jag undrar vad det är
för signaler som den socialdemokratiska majoriteten
vill sända när den minskar stödet till dessa brottsoffer
när de ska uppträda inför domstolen. Hur har man
tänkt att det ska räcka med ett par timmar i stöd? Det
vore intressant att höra någon kommentar om det
senare.
Den förändring som genomförts av rättshjälpen
har gjort att många får svårare att få sin sak prövad.
Det leder till mycket mer taffliga kontakter, mindre
professionalism och till att många människor i t.ex.
familjemål kanske gräver ned sig i skyttegravar där
det finns en enda stor förlorare, och det är oftast bar-
nen.
Det finns en hel del att önska när det gäller krimi-
nalvården. Jag hänvisar till de reservationer som
Folkpartiet liberalerna står bakom som frigivnings-
förberedelser, barn till dömda, lekmannaövervakare
och frivårdens resurser. Allting handlar om att få
denna verksamhet att bli något mer effektiv så att det
inte hela tiden är som när man spelar flipper med
board return, dvs. att frågorna hela tiden kommer
tillbaka.
Det måste vara något tryck att lyfta dessa männi-
skor ur deras eländiga situation så att de kan komma
till rätta med ett missbruk och skaffa sig lite hyggliga
läs- och skrivkunskaper så att de kan komma till ett
hederligt liv. Det är det enda sätt dessa människor kan
betala tillbaka den skuld - och den är ofta stor, inte
minst ekonomiskt - de har till samhället.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis som många
andra tacka kansliet. Det lotsar med stor skicklighet
en mängd olika mer eller mindre kvalificerade förslag
genom systemet på ett väldigt professionellt sätt. Det
är en professionalitet som man också återfinner i de
flesta rättsvårdande myndigheter som domstol, åkla-
gare och polis, och också hos de andra myndigheterna
för den delen. Det gör att systemet trots den politiska
ryckigheten och tummelplatsen fungerar så pass bra.
Jag möter också verksamheter som fungerar riktigt
bra.
Jag vill också tacka mina kolleger för en bra höst.
Det är trevligt att samarbeta och jobba med er i justi-
tieutskottet. Jag hoppas på ett rättssäkrare 2002.