Rättsväsendet

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till

reservation 20, punkt 23.

I en del länder döms även små barn av domstolar

för de brott som de har begått. En sådan ordning har

vi dessbättre inte i Sverige. Men det betyder inte att

vi inte har problem med de ungas brottslighet. Statis-

tik visar att både narkotikamissbruket och brottslig-

heten går allt lägre ned i åldrarna. Det, om någonting,

borde bekymra oss alla. Det borde bekymra oss

mycket mer.

I betänkandetexten står det att utskottet vill under-

stryka vikten av att bakomliggande orsaker till krimi-

nalitet undanröjs och att tidiga åtgärder sätts in. Detta

ska, enligt Ingvar Johnssons anförande, vara ledstjär-

nan i rättspolitiken. Trots det avslöjar Ingvar Johns-

son sin totala brist på konkreta förslag och argument i

den här frågan och försöker i stället illvilligt ifråga-

sätta de borgerliga partiernas syften med deras poli-

tiska förslag.

Men jag vill fortsätta att ta utgångspunkt i bety-

delsen av det brottsförebyggande arbetet - inte för att

jag tror att någon menar att fler poliser, längre och

hårdare straff, fler platser inom SIS-institutionerna

eller ens alternativa vårdformer är lösningen på de

problem vi har i dag med de ungas kriminalitet. Men

tänk om den här debatten i dag kunde fortsätta med

att fokusera på hur vi skulle kunna förebygga och

förekomma att alltfler unga hamnar i missbruk och

kriminalitet och hur samhället då skulle kunna skapa

rättstrygghet för alla. Ett sådant målmedvetet arbete

skulle ge samhället stora besparingar. Då skulle vi

inte behöva stå här och kräva mer pengar till polisen

och till kriminalvården, fler och större fängelser och

fler häktesplatser.

I dagarna har vi fått del av nya forskningsstudier

som talar sitt tydliga språk. Ungdomarna har en för-

färlig överrepresentation då det gäller våldsbrott.

Antalet grova våldsbrott i åldern 15-17 år är mång-

dubbelt jämfört med vuxna och uppvisar en ökning

med 30 % mellan 1999 och 2000, enligt denna forsk-

ning. Det är allvarligt!

Vad gör då socialdemokraterna? Jo, de pratar om

att välfärdspolitiken är avgörande för ett gott sam-

hälle. Men vad är det för välfärd socialdemokraterna

vill ha? Jo, det är en välfärd i socialdemokratisk tapp-

ning där alla ska ut i heltidsarbete och där barnen ska

vistas hela dagarna på dagis. Men välfärd är för

många att få mer tid för sina barn. Man kan fråga sig

vad det är för välfärd Sverige har när tvååringar har

magsår och måste äta losec. Vad är det för välfärd när

unga människor hamnar i kriminalitet och missbruk,

ofta beroende på att vuxenvärlden inte haft tid att

vare sig se eller reagera?

Då jag besökte en socialtjänst för tre veckor sedan

berättade socialsekreteraren att hon precis hade haft

besök av en 15-årig flicka som blivit missbrukare och

skulle in på behandling. Flickan hade sagt: Mitt miss-

bruk är inget gängmissbruk. Jag tar droger när jag är

hemma i min ensamhet, därför att jag känner mig

övergiven och ingen har tid med mig.

Ingvar Johnsson säger att minskade sociala klyftor

ger lägre brottslighet. Då skulle jag gärna vilja ha

svar på: Vad är det för forskning som Ingvar Johns-

son stöder sig på när han påstår detta?

När jag besökte kriminalvårdskonferensen i Öre-

bro förra veckan förstärktes jag i uppfattningen om att

det borde finnas mycket större möjligheter att arbeta

brottsförebyggande genom att identifiera riskgrupper

tidigt. Ett stort antal forskare, doktorander och repre-

sentanter från olika projekt visade alla på sambandet

mellan tidig brottsdebut, hög brottsaktivitet och lång

brottskarriär. Uppgifterna talar sitt tydliga språk: Vi

som samhälle måste reagera på de riktigt unga männi-

skornas brottslighet tidigare än vad som sker i dag.

Det är viktigt att arbeta brottsförebyggande, både från

ett samhällsekonomiskt perspektiv och också från

människovärdesperspektivet.

Kristdemokraterna har föreslagit en förändrad

brottsförebyggande strategi i syfte att systematiskt,

långsiktigt och med stor tydlighet arbeta med infor-

mationsinsatser för att medvetandegöra föräldrar och

andra som har tillsyn över barn om värdeöverföring-

ens betydelse och om stärkande av barns inre kon-

troll. För detta har vi avsatt 50 miljoner mer än rege-

ringen.

Jag skulle gärna vilja höra Ingvar Johnsson eller

kanske justitieministern redogöra för vilken strategi

regeringen har för att motverka att alltfler unga ham-

nar i missbruk och brottslighet, dvs. bortsett från den

socialdemokratiska välfärdspolitiken och allas vårt

ansvar. Jag skulle vilja höra någonting utöver detta.

Kristdemokraterna, fru talman, har i sitt budge-

talternativ satsat 1 miljard mer än regeringen för år

2002. De här pengarna ska fördelas så att polisen kan

utöka utbildningstakten för fler poliser. Åklagarvä-

sendet skulle få ett tillskott på 50 åklagare. Det skulle

leda till att man kunde satsa på specialåklagare för

ekobrott och miljöbrott. Vi vill också stärka dom-

stolsorganisationen med tyngdpunkt på tillgänglighet

och lokal förankring utifrån ett medborgarperspektiv.

Kriminalvården skulle med vårt förslag få en bättre

programverksamhet, skärpt narkotikakontroll, bättre

frigivningsförberedelser samt i trestegsmodellen en

mer kvalitativ vård med inriktning på rehabilitering

som motverkar återfall. Brottsoffermyndigheten

skulle få förstärkning så att den kunde leva upp till

målen för verksamheten.

Men så kommer vi då till polisen. Polisens organi-

sation har problem. Det spelar ingen roll, Alice, om vi

säger att vi har tillsatt hur mycket pengar som helst;

det är ju ändå verkligheten som avgör, hur det ser ut

ute i verkligheten. Nedrustningen av rättsväsendet har

lett till en utveckling som faktiskt kräver kraftfulla

politiska åtgärder. Både på landsbygd och i storstäder

saknas resurser. Kommunerna anlitar vaktbolag för

att kunna skydda sina medborgare. Resurserna finns

inte, men uppgifterna måste utföras. Polisen tvingas

jobba på kredit, och därmed försvinner den långsikti-

ga strategin och planeringen.

Enligt beräkningar som Rikspolisstyrelsen har

gjort behövs det 19 000 poliser för att klara de mål

som statsmakterna har ställt upp. Därför har vi krist-

demokrater sagt att vi vill intensifiera polisutbild-

ningen så att man år 2006 uppnår 19 000 poliser. Nu

uttryckte Ingvar Johnsson att det låg en risk i att öka

utbildningstakten. Det skulle nämligen kunna skada

kvaliteten på utbildningen, speciellt som det saknas

lärare. Jag har varit i kontakt med ett antal ganska

högt uppsatta personer inom polisorganisationen som

säger att lärare är det minsta problemet, då man har

ett antal äldre polismän som inte kan vara ute i aktiv

tjänst men som kan fungera som lärare.

I dag har poliskåren en förhållandevis hög medel-

ålder, och pensionsavgångarna framöver bidrar till att

behovet av nyrekrytering är större än vad majoriteten

vågar medge. Det är omöjligt att i polisens verksam-

het kunna förutse sådant som skedde t.ex. i samband

med terrordådet i USA, då vi var tvungna att tillsätta

ca 100 poliser per dygn i flera veckor, massor av

pengar rann i väg och massor av vanlig verksamhet

blev åsidosatt. Eller ta Göteborgskravallerna, då yt-

terligare 1 000 poliser från hela landet fick kallas in.

Det är klart att rambudgetförfarandet är ett problem

för polisens verksamhet. Polisen arbetar ju med ex-

trema händelser som ingen kan förutse.

Sommaren 2001 har 24 polisstationer runtom i

landet hållit stängt. Dessutom har många stationer

haft begränsade öppettider på grund av personalbrist.

Den undersökning som gjordes av Polisförbundet i

juni 2001 visar att värst drabbade var delar av Norr-

land och Svealand.

Sommaren 2001 är en katastrof, säger Fredrik

Nyhlén, operativ chef på narkotikasidan, och Bo

Pettersson, kriminalinspektör på spaningsroteln i

Stockholm, i en intervju i Svenska Dagbladet. Många

av Stockholmspolisens ärenden läggs ned därför att

de har blivit för gamla. Citypolisens spaningsrotel

hinner bara utreda var 20:e anmälan. Bo Pettersson

menar att en fungerande spaningsrotel borde bestå av

minst åtta personer. Under sommaren har det bara

funnits en spanare i tjänst.

Spaningsroteln har ungefär 500 ärenden per år,

och av dessa lägger man ned 100. När det gäller spa-

ningsverksamheten påverkar den resultaten i fråga om

upptäckta narkotikabrott. Finns ingen spaning är

naturligtvis upptäcktsrisken liten. När exempelvis

gatulangningsgruppen får in ett narkotikatips finns

inga spanare som kan kontrollera uppgifterna. Under

sommaren har langningen av narkotika faktiskt skett

mer eller mindre på öppen gata i Stockholm.

Vad säger då majoriteten i betänkandet? "I Stock-

holms län har antalet inkomna ärenden legat på en

jämn nivå från 1998-2000. Även utredningskostna-

den för narkotikabrottslighet har legat på ungefär

samma nivå de senaste åren." Det här stämmer ju inte

heller med den verklighetsbeskrivning som Stock-

holmspoliserna ger själva.

Vid ett besök i Sveg för några veckor sedan fick

jag träffa Härjedalen syds polisrepresentanter som för

mig redogjorde för sin situation. Det var beklämman-

de. Ett minskat antal poliser i tjänst och fler långtids-

sjukskrivna. Men man hade äntligen lyckats få tag i

en polis som skulle kunna tänka sig att flytta till Sveg

och jobba som polis där. Vad händer? Jo, då blir det

anställningsstopp. Det fanns inte pengar, så man

kunde inte anställa någon mer polis.

Jag skulle vilja fråga justitieministern: Vad finns

det för strategi hos regeringen, vilka åtgärder kommer

ni att vidta för att intensifiera rekryteringen av poliser

till glesbygden?

Då det gäller närpolisen kan vi bara konstatera att

de åtgärder som vidtagits inte har varit tillräckliga.

Man har inte kunnat tillämpa det problemorienterade

arbetssättet.

"Att närpolisens förebyggande verksamhet fått stå

tillbaka för händelsestyrd verksamhet väcker oro hos

regeringen" står det i betänkandet. Ja, det är det

minsta man kan känna. Nu säger man att det här ska

åtgärdas genom den stora satsningen på nya poliser.

Det är faktiskt så att de närmaste åren är en bomb

som kommer att explodera. Åldersstrukturen gör att

vi kommer att förlora minst 5 500 poliser fram till

2010, enligt uppgifter jag fick i går. Då tillkommer

också de poliser som kommer att gå i pension vid 60.

Det här är oroväckande, tycker jag. Det kommer

också att skapa ett misstroende för demokratin och

för rättsväsendet, när det urholkas.

Kristdemokraterna har i flera år betonat vikten av

att behålla den nationella insatsstyrkan som ett skydd

för medborgarna i extrema situationer. Vi har drivit

frågan om att insatsstyrkan ska läggas under Rikspo-

lisstyrelsen för att den verkligen ska vara en nationell

resurs och att styrkan måste få utökade medel för att

kunna behålla sin kompetens och styrka. Det är därför

en seger då vi i dag har ett tillkännagivande till rege-

ringen och en majoritet beslutar att så ska ske.

Bakgrunden till vårt ställningstagande är bl.a. det

faktum att då varje länspolisområde kämpar med

effektiviseringar och rationaliseringar kommer inte de

olika polismyndigheterna att ha råd att nyttja den

nationella insatsstyrkan. Det har också bekräftats ett

antal gånger under hösten, när olika län har backat då

man har hört vad kostnaden blir. Man har inte haft

möjlighet att ta insatsstyrkan till hjälp.

Dessutom har den här styrkan inte fått de resurser

den behövt för att genomföra nyinvesteringar i ut-

rustning. Skyddsutrustning för kemiska, biologiska

eller radioaktiva ämnen saknas. Flera i insatsstyrkan

har faktiskt de senaste åren slutat, och motivationen

har riskerat att försvinna. Jag tycker att det beslut vi

fattar i dag är viktigt för att ta till vara Nationella

insatsstyrkans kompetens.

Det är också glädjande att Socialdemokraterna

och stödpartierna nu insett att nedläggningen av

tingsrätterna har gått alldeles för fort och att de krav

som Kristdemokraterna och de övriga borgerliga

partierna ställde i våras tillgodosetts. En oberoende

utredning ska utvärdera de nedläggningar som gjorts

innan någon mer tingsrätt läggs ned. Det tycker jag är

bra. I en interpellationsdebatt med justitieministern i

våras sade han att det visst skulle vara Domstolsver-

ket som gjorde utvärderingen, men jag tycker att det

här känns bra.

Ingvar Johnsson säger att medborgarperspektivet

ska vara ledstjärnan. Då skulle jag vilja fråga: Är det

ett rimligt krav? Det är precis det som vi kristdemo-

krater har sagt hela tiden. Medborgarperspektivet ska

vara ledstjärnan i fråga om ytterligare nedläggningar.

Kristdemokraterna vill också förändra Dom-

stolsverkets ställning. Vi menar att regeringen har ett

alltför starkt grepp om domstolsorganisationen, vilket

är olyckligt. Vi vill att regeringen får i uppdrag att

utreda frågan om Domstolsverkets ställning och

funktion i förhållande till domstolarna med det dans-

ka systemet som förebild, i enlighet med reservation

20.

Vi har också, fru talman, en rad andra yrkanden

som jag ser att jag inte har tid att utveckla. Det gäller

bl.a. lekmannaövervakare. Vi har allt färre människor

som vill ställa upp som övervakare, vilket är beklag-

ligt ur den dömdes synvinkel. Här måste regeringen

se över arvodesdelen än en gång för att skapa förut-

sättningar för att vi ska få fler övervakare.

För kriminalvården har kristdemokraterna avsatt

380 miljoner utöver regeringen. Det beloppet är inget

hugskott, utan en beräkning på de mest akuta behov

som finns inom kriminalvården. Jag hoppas att vi ska

få anledning att lägga mer krut på den frågan i debat-

ten som kommer att hållas i januari.