Fru talman! Det var kul att du tog upp Riksdagens utredningstjänst, Marianne. Vi lägger ju förslag - ett av de förslag som du precis argumenterar emot - att det ska finnas en statlig lagkostnadskommission som tittar på vad som är kostnaden för alla de pålagor och regleringar som den här riksdagen sedan 70-talet och framåt har lagt på i konsumentpolitiken. Vad får det för konsekvens för priserna? De höga priserna drabbar ju dem med lägst inkomster tydligast. För dig och mig som riksdagsledamöter med hög lön - arbetar mycket och har lite tid - är det perfekt. Men för dem med låga inkomster får den centraliserade konsumentpolitiken mycket drastiska konsekvenser. Det blir dyrt att gå och handla.
Vi började prata om skattefinansierade verksamheter gentemot resten av näringslivet. Jag förstår inte resonemanget, att det skulle vara skattefinansieringen som gör det möjligt att strunta i konsumenträttslig skyddslagstiftning som i konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen. Det är ett helt omöjligt resonemang. Det borde vara precis tvärtom. Skyddet för den enskilda medborgaren borde ju vara större gentemot det som man har betalat gemensamt, som alla har varit med och betalat för. Jag förstår inte hur det går ihop. Det är väl sällan som man ser socialdemokrater agera så tydligt med de ideologiska skyddslapparna som sätter begränsningar.
Handlar detta verkligen bara om ord? För mig handlar det om ett materiellt innehåll, om rättigheter som måste utsträckas till de enskilda medborgarna också när de som brukare - eller konsumenter eller medborgare, kalla det vad du vill - är otroligt utsatta inför verksamheter som är så viktiga och fullständigt centrala i välfärdspolitiken: vården, skolan och omsorgen.