Fru talman! Eftersom vi inte har någon ordinarie ledamot i lagutskottet har vi inte heller några reservationer i detta betänkande. Jag kommer därför för Miljöpartiets räkning att yrka bifall till några av de reservationer som ligger i linje med våra egna motioner.
Jag ska försöka ta det i någorlunda kronologisk ordning. Den första punkten handlar om den tidigare debatterade frågan om konsumenträtten inom offentlig verksamhet. I Sverige har det funnits en väldigt bra och fungerande produktsäkerhetslag, som har stärkt konsumenternas makt över privata tjänster och varor. Och ur konsumentsynpunkt har detta varit väldigt bra. Det kan säkert göras mer, men det är en väldigt bra grund.
Men saker och ting förändras. I dag finns det inte bara privata varor och tjänster. Det finns också en mängd olika varor och tjänster från den offentliga sektorn som erbjuds oss konsumenter under former som faktiskt liknar den mer konkurrensutsatta marknaden. Om det kan man tycka både det ena och det andra. Men det är den verklighet som vi står inför i dag, och det är den förändringen som har skett under de senaste åren. Faktum kvarstår att den tydliga gränsdragningen som fanns tidigare mellan privat och offentligt håller på att suddas ut.
Miljöpartiets grundsyn är att till exempel sjukvården ska vara offentligt och solidariskt finansierad. Men betyder detta att konsumenter som utnyttjar den offentliga sektorns varor och tjänster inte ska kunna ställa krav på det som de köper eller utnyttjar? Svaret på den frågan är nej. Utifrån en grön synpunkt är det väldigt viktigt att konsumenterna ska ha möjlighet att ställa vissa grundläggande krav, inte bara vart fjärde år i offentliga val utan också under tiden däremellan. Vi brukar ju hylla konsumentmakten när det gäller till exempel att byta klorblekta kaffefilter till oblekta och när det gäller att köpa kläder eller semesterresor. Och detta är bra.
Men när det kommer till offentliga varor och tjänster är det stopp. Här tillåts vi inte ställa samma krav. Vi tycker att det nu är dags att se över denna verksamhet i syfte att stärka konsumenternas ställning inom just den offentligt finansierade sektorn. Därför bör det göras en översyn av detta. Det pågår mycket, som Marianne Carlström var inne på, men inriktningen att det också ska gälla offentliga varor och tjänster är inte tydlig därför att Socialdemokraterna inte står för det. De tycker att det räcker med att man får rösta vart fjärde år. Det tycker inte vi är tillräckligt nu när gränsdragningen mellan offentlig och privat sektor suddas ut alltmer. Därför yrkar jag bifall till reservation 6 under punkt 7, vilket betyder att det finns en majoritet i riksdagen för denna förändring.
Den andra omdiskuterade frågan handlar om resegarantin. Jag kan då upprepa det som sades i debatten förra året om betänkandet om konsumentpolitiken. Miljöpartiet står fast vid att vi anser att man måste snabbutreda skillnaden mellan stora och små researrangörer. Det kan inte vara så att ett regelverk ska gälla när det finns olika förutsättningar för företagsamheten. Just de små företagen tycks ha blivit mer drabbade av denna nya lagstiftning än de större.
Själva resegarantin är ju mycket bra utifrån konsumenternas synpunkt. Och det är inte det som frågan handlar om här, utan här handlar det om småföretagen. Därför vill jag också yrka bifall till reservation 8 under punkt 10 från de fyra borgerliga partierna, vilket också betyder att det bör finnas en majoritet i riksdagen för denna snabbutredning.
Jag ska då gå vidare till frågan om marknadsföring av ekologiska produkter. Min partikollega Lars Ångström har skrivit en viktig motion utifrån några konkreta rättsfall som avser förhållandet mellan marknadsföring och opinionsbildning och möjligheten att marknadsföra ekologiskt odlade produkter med miljöargument. I dag råder det uppenbarligen osäkerhet kring vad som gäller och vad som är tillåtet vid opinionsbildning i miljöfrågor och marknadsföring av ekologiska produkter.
Utifrån detta yrkar jag bifall till reservation 17 under punkt 18 just för att marknadsföringslagens krav på vederhäftighet i vissa fall kan försvåra marknadsföringen av produkter som är ekologiskt producerade. Därför bör regeringen ges i uppdrag att göra en närmare analys av denna fråga.
Den sista viktiga punkten gäller märkning av hund- och kattskinn. Under hösten 2002 kom uppgifter i medierna om päls- och skinnindustrin i Sydasien. På TV visades skrämmande bilder av hur man dödade hundar och katter och hur dessa sedan exporterades till Sverige och den övriga EU-marknaden. Vi borde förbjuda import av hund- och kattskinn. Men det verkar regeringen vara lite seg med. Vi har begärt ett sådant förbud, och det finns en utredning från Jordbruksverket och Kommerskollegium som ligger hos jordbruksministern. Men sedan har ingenting hänt. Vi kan ta egna initiativ utifrån EU-direktiv. Det viktiga utifrån ett konsumentperspektiv är att det sker en märkning av de produkter som finns att köpa på marknaden. Utan ett fungerande system för märkning blir det omöjligt för oss konsumenter att kunna välja och avgöra vad det är som vi vill köpa. I dag finns sådana uppenbara brister i märkningssystemen.
Därför yrkar jag bifall till reservation 19 under punkt 20 om att regeringen snarast tar fram ett regelverk för märkning av skinn så att vi konsumenter enkelt och lätt kan se vilka djur som skinnprodukterna kommer ifrån.
Sedan finns det också flera andra bra reservationer, bland annat en från Folkpartiet och Vänsterpartiet om överskuldsättning. Jag delar den uppfattning som framförs där.
Diskussionen mellan Tasso Stafilidis och Viviann Gerdin gällande könsdiskriminerande reklam är också viktig. Jag tror att vi måste agera mycket tydligare när det gäller sexualiseringen av det offentliga rummet. Uppenbart är att näringslivet inte klarar denna granskning själv.
Men på dessa punkter kommer jag inte att begära votering, utan jag är nöjd med det som står i betänkandet.