Fru talman! Jag kunde först och främst inte låta bli att fästa mig vid det som Marianne Carlström sade när det gällde den gemensamma reservationen om konsumenträtt inom offentlig verksamhet, som ju handlar om att göra en översyn av lagstiftningen för att se till att man på olika sätt ska kunna stärka den enskildes ställning och få en enhetlig och konkurrensneutral tillämpning. Denna översyn skulle, om jag citerar Marianne Carlström rätt, kunna få oanade konsekvenser.
Vem vet? Den kanske rentav skulle kunna leda till att man just stärker de enskildas möjlighet att hävda sin rätt även när det gäller offentligt finansierade tjänster.
Men jag skulle egentligen vilja ägna huvuddelen av min replik åt det som Marianne Carlström tog upp om EU-lagstiftningen. Hon sade: Vi tycker samma sak som Folkpartiet, men Folkpartiet har lite mer bråttom när det gäller inriktningen på konsumenträtten.
Men frågan är om det stämmer. Den linje som regeringen har lagt fast som grunden för Sveriges arbete med konsumentfrågor inom EU - den redovisas utförligt i betänkandet, för övrigt - handlar ju om att man ska ha ett gemensamt konsumentskydd där det är möjligt och rimligt. Det ska vara en harmonisering där det är bra. Men fullt ut harmoniserade regler är inte alltid det mest ändamålsenliga, och så vidare.
Det finns en ganska lång skrivning som egentligen går att sammanfatta som att man är för all harmonisering som är bra och mot all harmonisering som är dålig. Det finns så att säga ingen linje. Det blir en väldig hållningslöshet om vad man egentligen själv ser som slutmålet.
Vi tycker att det är väsentligt för Europas konsumenter att man tydligt pekar ut att slutmålet måste vara en gemensam konsumenträttslig lagstiftning som så långt som möjligt är harmoniserad på en hög och gemensam nivå. Vi tycker att full harmonisering är den linje som måste vara huvudalternativet. Där tycker vi att det finns en stor skillnad mellan oss och regeringen.