Fru talman! Jag vill också citera, Marianne Carlström. Du inledde ditt anförande med att säga att konsumentpolitiken är en viktig del av välfärdspolitiken. Det är ju jätteintressant mot bakgrund av de replikskiften som har varit tidigare. När vi säger välfärdspolitik tänker vi förstås på vård, skola och omsorg. Vi är många härinne som inte förstår varför konsumentköplagens och konsumenttjänstlagens principer inte ska beröra offentliga verksamheter. Vi kan inte begripa skillnaden mellan varor och tjänster som produceras inom näringslivet och varor och tjänster som produceras av bolag och organisationer som är statliga, landstings- eller kommunägda.
Det finns ett slags märklig protektionism i det här. Det är som en ideologisk synvilla. Det är som om den offentliga sektorn skulle vara absolut felfri. Som jag sade i mitt anförande tidigare: Läs tidningarna! Läs reportagen på nyhetsplats! Läs insändarna! Då ser du den vanmakt som finns just inför vården, skolan och omsorgen.
Som medborgare ska man ha rätt att reklamera offentliga tjänster som hemtjänst, färdtjänst och barnomsorg om man inte får det man betalar för. Varför ska man inte ha rätten att reklamera de tjänsterna på samma sätt som man har rätt att reklamera andra tjänster i till exempel konsumenttjänstlagen?