Fru talman! Vi silar mygg och vi sväljer kameler. Hantverkare, radiohandlare och livsmedelsbutiker hålls efter med ångerveckor och möjlighet att reklamera och få pengarna tillbaka. Om konsumentskydd i offentlig sektor talar man tyst. Där sväljer man och biter ihop.
Det här är sorgligt av flera skäl. Man behöver inte vara ett geni i samhällskunskap för att se var i samhället konsumentmakt och bred konkurrens är som allra klenast och allra mest eftersatt.
Offentliga sektorn nämns inte i konsumentsammanhang. Där finns det inga konsumenter. Där behövs det tydligen ingen konsumentmakt. Det är sorgligt, för det handlar just om de mycket viktiga tjänster som utförs i vården, i skolan och i omsorgen. Det är viktiga tjänster i alla människors liv, men det är de tjänsterna som är allra mest skyddade från de höga krav som varje enskild medborgare kan ställa på hantverkare, radiohandlare och livsmedelsbutiker.
Det är paradoxalt, för tecknen på bristerna i den offentliga sjukvården, omsorgen och skolan blir allt tydligare. Läs reportagen på nyhetsplats i tidningarna! Läs folkets reaktioner på insändarplats! Känslan av vanmakt är utbredd. Om jag frågade en konsumentrådgivare, för sådana finns ju i offentlig regi, om anhöriga skulle kunna rikta en reklamation mot de ansvariga för brister och missgrepp i vården, omsorgen och skolan skulle det sannolikt bli tyst i luren. Reklamera fel och brister i offentlig sektor kan man inte göra. Några pengar tillbaka blir det inte tal om. Varken konsumentköplag eller konsumenttjänstlag gäller där. Anhöriga och andra engagerade hänvisas till - just det - samma politiker som är ansvariga för bristerna och missgreppen eller de byråkrater som dessa politiker har anställt.
Fru talman! Det är i den totalreglerade ekonomin som konkurrensproblemen är som störst och konsumentmakten som minst. Det hoppfulla är att vi kan göra något åt detta om vi vill. Men då är det mer av öppenhet, mer av konkurrens, mer av rättvisa spelregler som är det angelägna. Sila de stora kamelerna, vård, skola och omsorg, i stället för att lägga så gott som all kraft på att jaga myggor med kanoner.
Samtidigt som konsumentens makt är som minst i kontakter med den offentliga sektorn har vi det senaste årtiondet sett hur konsumentpolitiken växer och regelverken för näringslivet blir allt större. Många av de här lagarna är bra, nyttiga och angelägna. Men när reglering läggs till reglering ökar till sist kostnaderna, priserna för produkterna. Och det är konsumenterna som får betala för det här. Det är konsumenterna som får stå för notan. Det här rymmer en inneboende orättvisa.
Vi måste öka uppmärksamheten på vilka människor som de här växande konsumentpolitiska regelverken genomförs mot. Alltsomoftast är det nämligen de människor som har sämst möjligheter att göra sina röster hörda. Regleringar kostar. Alltför rigida påbud ovanifrån om hur varor och tjänster ska se ut eller utföras och vilka garantier de ska behäftas med kostar pengar. Det kommer alltid att vara någon som får betala. En del svarar då att det är företagen som får betala. Men varifrån får företagen sina pengar? Till syvende och sist kommer det alltid att vara konsumenterna som får stå för notan. Lagar och regleringar kostar.
Är det någon grupp som missgynnas av omfattande och höga krav på varor och tjänster så är det de med lägre löner. Är det så att en medborgare har knappa marginaler i sin hushållskassa, och det är dessvärre många som har det i vårt land, men kanske i stället relativt gott om tid att välja mellan olika varor och tjänster, finns det en stor risk att hon eller han egentligen föredrar produkter eller villkor som har tagits bort just genom alltför omfattande riktlinjer från riksdagshuset, från centralt håll.
Den grupp som troligen gynnas är i stället den arbetande, och kanske inte sällan stressade, höginkomsttagaren, ungefär som riksdagsledamöter, med lite tid men mycket pengar. I dag tillgodoser konsumentpolitiken höginkomsttagarnas villkor genom att förbättra möjligheterna att snabbt välja varor av hög kvalitet där priset inte spelar så stor roll. Men, fru talman, detta kan väl inte vara syftet med att skydda det breda konsumentintresset? Detta är en politik som rymmer en inneboende orättvisa och som slår mot dem med de allra lägsta inkomsterna. Därför måste vi nu utreda och ta reda på vilka konsekvenser den växande konsumentpolitiken har för prisnivåerna i det här landet.
Det finns alternativ. Alternativet till dagens alltmer centralstyrda konsumentpolitik är den fria ekonomin och den goda konkurrensen. Det är bara med god konkurrens som konsumentmakten får ett verkligt genomslag. Det ska vara enkelt att utmana det etablerade, det dominerande och det konservativa. Där ligger makten inte hos någon överhet, varken i näringslivet eller i politiken, utan det är människors verkliga efterfrågan och behov som styr vad som ska finnas på hyllorna i butiken och i vilken kostym välfärdstjänsterna ska sys.
Därför, fru talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 6.