Fru talman! Det betänkande som nu står på före-
dragningslistan handlar om frågor som vi har diskute-
rat åtskilliga gånger här i riksdagen. Jag kan väl er-
känna att det inte känns särskilt spännande att ännu
en gång stå här i talarstolen och tala om kommunala
kompetensfrågor. Positionerna i utskottet är ju i stort
sett desamma som tidigare. Icke desto mindre är
frågorna viktiga, varför de naturligtvis förtjänar att
diskuteras igen. Till slut kanske vi kan få majoriteten
att inse att vi har fått en olycklig utveckling i Sverige
när det gäller frågan om vilken verksamhet våra
kommuner skall syssla med.
Vad det i huvudsak handlar om är att kommuner
och landsting under senare år har utökat sin närings-
verksamhet till sådant som inte kan anses ligga inom
deras formella kompetens och naturliga verksamhets-
områden. Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen får kom-
muner och landsting själva ta hand om sådana ange-
lägenheter av allmänt intresse som har anknytning till
kommunens eller landstingets område eller till deras
medlemmar och som inte skall handhas enbart av
staten, en annan kommun, ett annat landsting eller
någon annan.
Av 2 kap. 7 § kommunallagen framgår att det vis-
serligen är tillåtet för kommuner och landsting att
driva näringsverksamhet, men att det i så fall skall
ske utan vinstsyfte och gå ut på att tillhandahålla
allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlem-
marna i kommunen eller landstinget.
Den verksamhet som många kommuner i dag
sysslar med går långt utöver vad som avses i lagen.
Budbilsservice, tvätterier, plåtslagerier, frisersalong-
er, gym och blomsteraffärer är bara några exempel på
sådant som finns ute i kommunerna. Det är väl knap-
past vad lagstiftaren har tänkt sig att man skall hålla
på med. Och den här typen av verksamhet drivs i de
flesta fall i olika kommunala företag. Kommunerna
skall inte syssla med affärer utan endast med angelä-
genheter av allmänt intresse som måste lösas gemen-
samt för kommuninvånarna. När kommunerna driver
egna företag gynnas också de kommunala företagen
på ett sådant sätt att den fria marknaden skadas.
Skillnaderna mellan offentliga och privata företag
som agerar på konkurrensmarknader är så stora att
man utan vidare kan säga att det saknas objektiva
förutsättningar att åstadkomma full konkurrensneut-
ralitet. Detta beror naturligtvis främst på att all kom-
munal verksamhet ytterst garanteras av skattemedel.
Kapitalet i ett kommunalt företag är därför inte lika
flyktbenäget vid t.ex. dålig lönsamhet som kapital i
ett privat företag. Varje krona i det privata företaget
är däremot alltid en riskerad krona som satsats med
krav på förräntning. Om ett privat företag går dåligt
flyr kapitalet. Går ett kommunalt företag dåligt pum-
par kommunen bara in nya pengar. Genom skattefi-
nansieringen har man ju möjlighet att skaffa fram
nästan hur mycket pengar som helst. Den kommunala
verksamheten kan i all evighet finansieras med
skattemedel eller förlusttäckning från de kommunala
huvudmännen.
Det finns åtskilliga exempel på kommunala före-
tag som fortsätter sin verksamhet år efter år trots att
de går med förlust. I många fall ställer kommunerna
inga egentliga ekonomiska krav på verksamheten i
t.ex. kommunägda aktiebolag. Man gör sällan några
större anspråk på avkastning på insatt eget kapital.
Det är inte ovanligt att man avsäger sig aktieutdel-
ning, ger kapitaltillskott eller s.k. ägartillskott och
skriver in förlusttäckningsgarantier redan i bolags-
ordningen.
Kommunala företag får ofta låna pengar av kom-
munala kreditinstitut till lägre ränta än vad enskilda
företagare får hos affärsbankerna. Finansieringen av
den kommunala verksamheten garanteras ofta med
kommunal borgen. Det innebär att exempelvis ett
kommunalt bolag lättare kan få en låg kapitalkostnad
i jämförelse med sina privata konkurrenter.
De kommunala företagen är mycket nära bundna
till den egna kommunen eller det egna landstinget.
Det innebär att det ofta finns en mängd kostnader
som är gemensamma för den kommunala förvaltning-
en och det kommunala företaget. Givetvis är det svårt
att på ett rättvist sätt fördela sådana kostnader så att
den kommunala skattefinansierade förvaltningen inte
får bära en alltför stor andel av de gemensamma
kostnaderna.
Hur skall man t.ex. göra med kostnaderna för ge-
mensamma övergripande funktioner eller med en
sådan detalj som kostnader för gemensamma lokaler i
form av bl.a. garage - eller rent av gemensam arbets-
kraft som det ofta är fråga om? Genom de gränsdrag-
ningsproblem som finns ges här ett stort utrymme för
godtyckliga bedömningar. Det förhållandet att kom-
munala politiker ofta är styrelseledamöter och ledan-
de befattningshavare i de kommunala företagen är
självfallet ytterligare en komplikation. Risken för
jävssituationer och sammanblandning av de olika
rollerna i kommuner och företag är därför mycket
stor.
Näringsverksamhet i kommunal regi innebär ett
lågt - eller i många fall inget - ekonomiskt risktagan-
de jämfört med privata företag. Det snedvrider kon-
kurrensen till nackdel för de privata företagen. Vid
t.ex. en anbudstävlan kan kommuner och landsting
ofta beräkna anbudspriser med lägre riskmarginaler
än konkurrerande privata företag. Inte sällan favorise-
rar dessutom kommunerna egenregin i samband med
upphandlingar även om buden från de kommunala
företagen inte legat lägst. Det finns också fall där
kommuner helt enkelt struntat i att tillämpa anbuds-
förfarande eller avbrutit pågående upphandling och i
stället gjort direktköp från eget företag eller egen
förvaltning.
Det är mycket allvarligt, fru talman, att anbud-
stävlingar ute i kommunerna inte uppfyller rimliga
krav på rättssäkerhet och likabehandling av anbuds-
givarna. Eftersom det ofta är en tids- och kostnads-
krävande process att färdigställa ett anbud kan vi, om
det här fortsätter, få en situation där allt färre privata
företag bryr sig om att lämna anbud vid offentlig
upphandling. Detta kan i sin tur leda till en sämre
fungerande konkurrens och därmed också en sämre
kvalitet på marknaden.
De flesta kommunala företag har i sin egenskap
av aktiebolag tidigare varit helt skyddade från insyn
på grund av bestämmelserna i aktiebolagslagen. När
offentlighetsprincipen nu gäller även för de kommu-
nala bolagen är det många som tror att allt har blivit
mycket öppnare och att mycket av det negativa med
den här typen av kommunal verksamhet därmed
skulle vara borta. Men detta är en missuppfattning av
situationen. För den enskilde kommunmedborgarens
del föreligger fortfarande stora skillnader mellan
kommunal förvaltning och kommunala bolag.
För det första är regleringen av de kommunala
aktiebolagen i grunden fortfarande privaträttslig me-
dan den kommunala lagstiftningen är offentligrättslig.
För det andra finns det en särskild bolagskultur
som gör att det ofta brister i rutiner och attityder be-
träffande insynen. Den gamla principen om liten
insyn i aktiebolagen hänger så att säga kvar.
För det tredje ligger det i sakens natur att sekre-
tesslagen kan användas i ganska stor utsträckning i ett
aktiebolag. En stor del av det som behandlas i ett
bolag har ju betydelse för företagets ställning på
marknaden varför mycket kan hemligstämplas - så-
som affärshemligheter.
För det fjärde saknar kommunens medborgare
fortfarande rätt att överklaga besluten i ett kommunalt
bolag. Det förhåller sig visserligen på det sättet att en
kommun skall förvissa sig om att den får yttra sig
innan viktigare beslut fattas i de kommunala bolagen.
Men kommunens yttrande är å andra sidan inte bin-
dande för bolagen. Det förhållandet att det går att
överklaga fullmäktiges beslut att bilda det kommu-
nala bolaget eller beslut om t.ex. ekonomiskt tillskott
i bolaget är ju en helt annan sak.
Om Sveriges kommuner fortsätter att driva kom-
munala företag finns det ingen möjlighet för lokala
småföretag att växa fram på grund av den snedvrid-
ning av konkurrensen som de kommunala företagen
skapar. I många kommuner kommer de mindre pri-
vatföretagen att vara utslagna redan på förhand. Det
paradoxala är, fru talman, att den lokale småföretaga-
ren med sina skattepengar ju faktiskt är med och
betalar den kommunala verksamhet som konkurrerar
ut honom.
Ibland har det sagts att kommunala bolag behövs
för samverkan mellan olika kommuner eller mellan
en kommun och externa aktörer men det är fel. Sam-
verkan mellan olika kommuner går alldeles utmärkt
att ordna inom ramen för reglerna om kommunalför-
bund. I den mån privata företag behöver utnyttjas för
kommunal produktion av varor och tjänster finns det
andra möjligheter till arrangemang, t.ex. entreprena-
der eller olika former av s.k. kundvalsmodeller.
Det nuvarande regelverket räcker inte till för att
hindra att kommuner och landsting ger sin in på af-
färsmässig verksamhet som inte ligger inom ramen
för vad som kan anses vara en naturlig kommunal
uppgift. Det är därför angeläget att det görs en över-
syn av kommunallagen i syfte att hindra tillkomsten
av nya kommunala bolag och främja avvecklingen av
redan befintliga bolag. Riksdagen bör begära att rege-
ringen lägger fram ett förslag till sådana ändringar i
kommunallagen som syftar till att minska omfatt-
ningen av näringsverksamheten i kommuner och
landsting. Denna mening framförs i reservation nr 1.
I reservation nr 2 framförs förslaget att reglerna i
kommunallagen för laglighetsprövning bör ändras så
att det blir möjligt för förvaltningsdomstolarna att
pröva kompetensenligheten i sådan verksamhet som
kommunala företag bedriver och lagligheten av beslut
som fattats av kommunala bolag. Förslaget om infö-
rande av ett straffrättsligt sanktionssystem som finns i
reservation nr 3 är en naturlig följd av förslaget om
utökade möjligheter till laglighetsprövning.
Reservation nr 4 framför bl.a. uppfattningen att
kommunerna bör ägna sig åt sina kärnuppgifter och
undvika affärsverksamhet. All kommunal verksamhet
som inte utgör myndighetsutövning bör utsättas för
konkurrens för att den skall bli mer effektiv. Kom-
munerna bör därför upphandla alla varor och tjänster
som inte har samband med myndighetsutövning.
Även upphandling av verksamhet i egen regi bör
därvid omfattas. Upphandlingar bör inte heller få
avbrytas utan affärsmässiga skäl.
Det nyinrättade Rådet för konkurrens på lika vill-
kor mellan offentlig och privat sektor eller ett parts-
sammansatt prövningsorgan bör ges i uppgift att
belysa frågan om kommunernas affärsverksamhet och
att skapa bättre och tydligare gränser för offentlig
verksamhet. Detta förslag finns angivet i reservation
nr 5.
Reservation nr 6 med rubriken Kommunala till-
synsorgan anger att det behövs ytterligare förbätt-
ringar för att förhindra sammanblandning av kommu-
nal tillsyn och näringsverksamhet.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1.