Herr talman! Jag skall tala om en motion som är
avstyrkt men som icke desto mindre är mycket bety-
delsefull. Den handlar om hälsa.
Att få vara frisk och behålla hälsan är faktiskt vad
de flesta svenskar svarar om man frågar vad de värde-
rar högst i livet. Därför är det inte undra på att männi-
skor nu är oroade av sjukvårdskrisen och kan tänka
sig att betala nästan vad som helst för att garanteras
sjukvård i dag och i morgon. Det är begripligt, men
det är onödigt. Vi moderater visade faktiskt under
förra regeringsperioden att vårdgarantin inte behövde
öka kostnaderna, utan att den kunde ge mer och bättre
vård för mindre pengar.
Men det är inte min avsikt att här i dag diskutera
hur medel avsätts till sjukvården, osv. Jag vill i stället
ta upp en långsiktig fråga. Det handlar om de totala
kostnaderna för ohälsan i Sverige. De uppgår i dag till
ungefär 200 miljarder kronor - 130 miljarder till
sjukvård och 70 miljarder till långtidssjukvård, för-
tidspensionering och arbetsskador.
Hur kommer det sig att fler inte arbetar för att det
beloppet skall minskas? Hela tiden talar vi om att vi
skall ha mer medel, mer resurser i stället för att fråga
oss: Hur skall vi minska kostnaderna? Hur skall
svenskarna blir friskare? Det är ju vad vi alla vill.
Jag vill också ställa frågan: Varför saknas ofta fö-
rebyggande insatser och hälsoperspektiv i diskussio-
ner om sjukvårdens framtida inriktning? När man väl
är insjuknad skall en skada repareras som redan upp-
kommit. Vore det inte bättre att förebygga det som
har inträffat? Den enskilde slipper lidande och ohälsa,
och samhället sparar resurser.
Inom WHO har man haft denna förändrade syn på
hälsa och sjukdom ganska länge. Men i Sverige har
hälsan trots ett mycket omfattande arbete inom t.ex.
barn- och mödravård aldrig lyckats ta sig innanför
sjukhusmurarna.
I en undersökning om läkarrollen och det förebyg-
gande arbetet för något år sedan rapporterades att de
flesta läkare är medvetna om preventionens och livs-
stilens betydelse för hälsan men att de har väldigt
begränsad tilltro till sjukdomsförebyggande insatser.
Som skäl anges bristande tid och kanske också kun-
skaper liksom en låg uppskattning från landstingens
sida av förebyggande åtgärder. Jag tycker att det är
oroande att företagsläkare och allmänläkare signalerar
att det ställs krav på dem som de inte kan ställa upp
på därför att de inte får någon ersättning.
Vi ser alltför ofta att äldre bara ges omvårdnad.
Det är naturligtvis inte fråga om bara, när vi vet att de
inte ens får det. Men än mindre får de rehabiliterande
och förebyggande insatser. Det tycker jag är både
inhumant och felaktigt. Här visar t.ex. forskning att
vitaminer kan ha stor betydelse för demenssjukdomar
liksom att 90-åringar faktiskt kan öka sin prestations-
förmåga och sitt välbefinnande genom träning.
Svagt intresse för prevention betyder också ofta
svagt intresse för rehabilitering. Vad beror det på?
Vad jag skulle vilja är att fokus flyttas från sjukdom
till hälsa och till person i stället för till en viss sjuk-
dom. Ur ett sjukdomsperspektiv letar man efter enkla
lösningar medan det i ett hälsoperspektiv handlar om
anpassning, utveckling och långsiktighet.
Hälsan byggs upp genom att man känner samman-
hang, hanterbarhet och meningsfullhet. Den som
förstår vad som händer kan göra någonting åt det.
Med det sätts den enskilda människans handlingar,
livsstil och ansvar i fokus. Hälsa är inte heller något
entydigt begrepp utan är kopplat till grundläggande
värderingar och kulturmönster. Alltfler blir intresse-
rade av vad det är som skapar hälsa.
I Kanada har man tagit fram en s.k. la lande-
rapport om kanadensarnas syn på hälsan. Där visar
man att hälsan i befolkningen i första hand avgörs av
människans livsstil, i andra hand av det genetiska
arvet, i tredje hand av samhällsmiljön och först i fjär-
de hand av sjukvården.
Tittar man på det motsatta, nämligen vad man läg-
ger ned på hälsa, lades 1,2 % på det förebyggande och
90 % på sjukvården. Den här fördelningen är orimlig
och borde därför förändras.
Hälsosituationen i världen är densamma i alla i-
länder. Å ena sidan blir en allt äldre befolkning allt
friskare. Å andra sidan ökar kostnaderna dramatiskt
för sjukskrivningar, förtidspensioner och sjukvård.
Från de flesta länder rapporteras att allt fler ungdomar
och barn får sämre hälsa och kondition.
Ohälsan vandrar alltså ned i åldrarna. LO rappor-
terar t.ex. att var tionde arbetare mellan 16 och 29 år
lider av sjukdom i skelett och rörelseorgan. Är det
inte dags att ingripa i sjukdomarnas orsak i stället för
att behandla dem när det har gått för långt? Skolmat
och gymnastik är kanske mer strategiska än vi har
trott.
Jag håller med dem som säger att prevention inte
är någon lätt fråga med enkla lösningar och entydiga
svar. Kanske är det därför som prevention och forsk-
ning om förebyggande insatser nedprioriteras eller
stryks i trängda ekonomiska lägen. Den som vill satsa
på forskning, herr talman, har svårt att få anslag. Våra
kunskaper är därför otillräckliga och behöver förbätt-
ras. Nu tycks det och tros det alltför mycket om före-
byggande insatser. Vi måste veta vad som är effektivt
och varför.
Det är därför glädjande att statens beredning för
utvärdering av medicinsk metodik har börjat arbeta
inom det här området. De anser tyvärr att det mesta
arbetet bör ske utanför sjukvården. De anser att meto-
derna inom sjukvården inte heller är lämpade för
förebyggande verksamhet. Då kanske man skall ändra
metoderna inom sjukvården i stället för att säga att de
inte hör dit. Det här är ett förhållningssätt som visar
att sjukvården inte vill ta sitt ansvar och inte heller
medverkar.
I den rapport som man nyligen publicerat, Längre
liv och bättre hälsa - en rapport om prevention, visar
man faktiskt på de samhälleliga insatser, lagstiftning
och kontrollinsatser, som är möjliga vid det preventi-
va arbetet. Visst, det är bra förslag. Men jag vill
komma tillbaka till att samverkan mellan hälso- och
sjukvård måste ske samtidigt som vi måste lyfta fram
den enskildes ansvar.
Riktig kost, fysisk aktivitet och rökfrihet gynnar
hälsan och förebygger en rad sjukdomar. Det är nu-
mera vetenskapligt bevisat även om många inte vill gå
med på det. Rapporter om den fysiska aktivitetens
betydelse t.ex. för att motverka osteoporos, hjärt- och
kärlsjukdomar, diabetes och tjocktarmscancer är sär-
skilt intressanta. Risken att dö i förtid minskar t.ex.
med 50 % om man slutar röka. Viktminskning ger
15 % mindre risk, medan förbättrad kondition ger
65 %. Här har man t.ex. i USA och hälsoministeriet
för första gången ställt sig bakom den fysiska aktivite-
tens positiva effekter i ett åttapunktsprogram. Man
lyfter fram samma forskningsresultat som SBU redo-
visar. Men varför omsätts de här kunskaperna inte i
handling? Varför tar inte läkare och sjukvårdsperso-
nal dem till sig? Hur får man t.ex. fler att motionera
mer?
I dagens läkarutbildning ägnas inte många timmar
åt prevention, vilket naturligtvis också är en förkla-
ring till det svaga intresset. Alla som arbetar inom
sjukvården borde få ökade kunskaper i prevention.
Folkhälsoinstitutet och andra aktörer borde också få
nya uppgifter där man särskilt studerar preventiva
insatser och vilka som har bäst effekt. Preventiva
åtgärder måste få ett ekonomiskt värde.
Men viktigast är dock att var och en uppmuntras
att ta ansvar för sin hälsa. I dag ser faktiskt inte alla
kopplingen mellan den egna livsstilen och hur man
mår. Det är förvånande och nedslående om man be-
tänker alla folkhälsokampanjer som bedrivits i landet
de senaste 30 åren.
Därför måste sjukvårdspolitikern i första hand bli
hälsopolitiker och sätta mål för hälsa och välbefin-
nande. Visst kommer vi alla att drabbas av ohälsa och
till detta behövs resurser. Många tvingas i dag till
sjukdom därför att de inte får en bra rehabilitering.
Det går att skriva ut recept på promenader och annan
rehabilitering, och det bör bli lika naturligt som att
skriva ut läkemedel. Ny forskning visar t.ex. att diabe-
tes 2 kan hävas med motion och viktminskning.
Till sist, herr talman: En av de allra viktigaste
uppgifterna är faktiskt att familj och skola lär ut en
livsstil som ger hälsa, energi och ansvarstagande.
Kanske lika bråttom är det att vi ökar våra kunskaper,
dvs. satsar på forskning om prevention och hälsofräm-
jande insatser, både individuellt och samhälleligt.