Fru talman! För att spara tid tänker jag inte yrka
bifall till några reservationer, inte ens mina egna.
Däremot tänker jag yrka bifall till en motion, So277,
yrkande 2. Det handlar om den s.k. bastuklubbslagen,
som jag här vill uppmärksamma.
Jag har fått påpekanden från tjänstemännen om att
det kanske inte är lämpligt att yrka bifall till motioner
som man inte själv har reserverat sig för i utskottsbe-
handlingen. Men jag har goda skäl att göra det, och de
tänker jag redovisa.
När vi behandlade frågan i utskottet före jul på-
gick samtidigt kongressförberedelser i mitt parti inför
en kongress i januari då denna fråga skulle avgöras.
Därför kunde jag av rimliga skäl inte ta ställning i
utskottet då.
Nu har vi i Vänsterpartiet haft kongress, och be-
slutat att vi skall verka för att bastuklubbslagen av-
vecklas. Personligen har jag inget emot det, eftersom
jag anser att den har överlevt sig själv och kanske
blivit ett hinder för utvecklingen. Den s.k. bas-
tuklubbslagen tillkom för ett tiotal år sedan när hivho-
tet var som allra värst här i landet. Då fattades också
en massa andra beslut, exempelvis det kontroversiella
beslutet om fria sprutor för narkomaner i Malmö-
Lund-området. Jag anser att lagen var befogad då,
med tanke på det hot som upplevdes. Men jag anser
att hotet nu är undanröjt, och att lagen nu kanske
snarare blivit ett hinder för det preventiva arbetet.
Jag tycker över huvud taget att frågan om smitt-
skyddet är väldigt viktig när vi talar om folkhälsofrå-
gor. Ibland har vi ett litet snävt perspektiv i folkhälso-
frågorna. Smittskyddet är en av de mest framgångsri-
ka förebyggande åtgärder vi har haft i Sverige. Om
man betänker t.ex. kampen mot hiv ser man att den
har varit väldigt framgångsrik i Sverige och detta till
en mycket liten kostnad - ungefär 200 miljoner kro-
nor per år. Om man jämför detta med totalförsvaret,
där vi satsar 30-40 miljarder kronor varje år, är det
mycket väl använda pengar i en viktig folkhälsofråga.
Detta är ju också en viktig fråga för totalförsvaret.
Fru talman! Över huvud taget tycker jag att folk-
hälsofrågorna börjar komma in i en mognadsprocess.
Det märks inte minst på reservationerna. Det märks
också i betänkandet och i anförandena här från talar-
stolen. Det korta, snäva perspektivet med alkohol,
tobak och kost har breddats. Nu kommer andra syn-
sätt in i bilden, och man går litet mer på djupet. Det
tycker jag är utomordentligt bra.
Jag kan dela uppfattningen i mycket av det som
tidigare sades här från talarstolen. I Kerstin Warner-
brings anförande lade jag märke till att hon ville
bredda folkhälsoansvaret inom regeringen. Detta har
vi också uttryckt i vår reservation. Där säger vi att det
i dag råder oklarhet om det politiska ansvaret för
folkhälsofrågor på central nivå. Formellt är socialmi-
nistern högsta ansvarig, men hennes ansvarsområde är
i dag så vittomfattande att folkhälsofrågorna knappast
kan ges prioritet.
Därför väcker vi tanken på att en folkhälsominis-
ter bör tillsättas. Det behövs nämligen mottagare på
de politiska nivåerna som har nödvändig tid och kom-
petens att ta till vara den enorma kunskap om hälsan
och dess bestämningsfaktorer som finns inom hälso-
och sjukvården. Folkhälsoministern bör förutom folk-
hälsofrågorna ansvara för t.ex. hjälpmedelsförsörj-
ningen, som också är en viktig folkhälsofråga. Det
finns också frågor om rehabilitering, arbetsliv, smitt-
skydd osv. som skulle kunna inordnas under ett sådant
ansvarsområde. En sådan anordning skulle bl.a. med-
föra en bättre central samordning av folkhälsoarbetet
och en bättre helhetssyn. Dessutom skulle regeringen
få större kunskaper om hur olika åtgärder påverkar
folkhälsan.
Fru talman! Jag sade tidigare att folkhälsopoliti-
ken är inne i en mognadsprocess. Jag fick i dag med
posten inbjudan till två konferenser som jag tror bely-
ser detta. Den ena är en konferens som Spri anordnar
inom ett helt nytt område. Man kallar den Hälsa och
ekonomi i politiken. Där försöker man ta detta hel-
hetsgrepp och göra de hälsokonsekvensanalyser som
vi har efterlyst under flera års tid. Jag fick också en
inbjudan från Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet till en konferens som de kallar
Politik och hälsa. Den handlar också om hälsokon-
sekvensbeskrivningar och politiska beslut.
Jag tycker att de här två exemplen och den debatt
som förs just nu är tecken på en mognadsprocess. Jag
är glad över det, därför att jag tycker att detta är vikti-
ga frågor som vi tillsammans gärna kan trycka hårdare
på.
Fru talman! Avslutningsvis måste jag - som jag
också har gjort tidigare härifrån talarstolen - poängte-
ra att för mig är kampen för kortare arbetsdag, som vi
har en reservation om, den enskilt viktigaste folkhäl-
sofrågan. En kortare arbetsdag innebär en positiv
strukturomvandling av samhälle och hushållning. Inte
minst ger den nya möjligheter till en bättre hushåll-
ning av människan. Det är ett bra alternativ i den
politiska kampen.