Herr talman! Det var nästan en makaber
upplevelse att lyssna till Lars Bäckström. Han
refererar till all den klokskap som finns inom EU i
fråga om hur vi skall ordna vår ekonomi. Han
bekämpar annars EU med näbbar och klor, därför
att han tror att den svenska vardagen kommer att
rasa ihop om vi skulle bli medlemmar. Jag har sagt
det tidigare: Vänstern har ett parti, men man vet
inte vad man skall ha det till.
Herr talman! Den proposition som ligger till grund
för dagens debatt är ännu en i raden av
propositioner med syftet att genom bättre
skatteregler skapa nya, riktiga jobb.
Socialdemokraterna går emot de flesta av förslagen
och vill även riva upp tidigare förbättringar. Genom
kraftigt höjda skatter, kombinerade med en
gammaldags regleringspolitik, tror man sig kunna
få fram nya jobb. Det säger sig närmast självt att
den politik som skapat dagens kris inte kan lösa
den. Tvärtom gör den ont värre och skapar bara
oro.
Vid debatter av det här slaget vill Lars Hedfors
gärna ge bilden av att skattereformen var ett under
av neutralitet, någon sorts förädlad 30-procentig
tulipanaros. Riktigt så blev det nu inte.
Skattereformen var förvisso av mycket stor
betydelse. Den lade en bra grund att bygga vidare
på. Men av skilda skäl byggdes det in en hel del
obalanser.
Vid reformen reducerades antalet inkomstslag till
tre: inkomst av tjänst, inkomst av
näringsverksamhet samt inkomst av kapital.
Det senare gjordes till ett helt fristående
inkomstslag, med en skattesats på 30 %.
I inkomstslaget tjänst behöll vi samtidigt, främst av
finansieringsskäl, skattedelen av
arbetsgivaravgifterna. Arbetsinkomster
beskattades alltid i två steg. Det innebar att skatten
för arbetsinkomster över brytpunkten kunde bli ca
61 %, t.o.m. upp till 64 %, dvs. en skillnad på hela
31--34 procentenheter jämfört med
kapitalskattesatsen 30 %.
Denna skillnad i beskattning av kapital och
arbetsinkomster är faktiskt det viktigaste skälet till
de krångligheter som Lagrådet påtalat och som
Lars Hedfors inte försummar att hamra på när vi nu
mödosamt rättar till den orättvisa beskattningen av
investeringskapital.
Om vi hade befunnit oss i den 30-procentiga
drömvärld dit Lars Hedfors med förkärlek flyr vid
praktiskt taget varje skattedebatt, hade de regler
som Lagrådet finner besvärliga kunnat göras så
enkla att ett barn nästan kunnat förstå dem.
Jag tycker att det skulle vara bra om vi kunde vara
överens om detta och att det aldrig någon gång var
meningen att kapital skulle beskattas lika hårt som
arbetsinkomster. En sådan beskattning hade varit
rent destruktiv för svensk ekonomi och
företagsamhet.
Erik Åsbrink var också under arbetet med
skattereformen helt klar över att kapitalskatten
även kunde komma att behöva sänkas.
Kjell-Olof Feldts syn på kapitalskatter kan Lars
Hedfors ta del av i DN den 31 maj, där han i en
intervju med anledning av sin nyutkomna bok
säger:
''Det vore högst olyckligt om det skapas en
föreställning om att skatter på kapital gynnar
löntagare, vilket det inte gör. Kaptialet kan ge sig i
väg utomlands, men löntagarna är tvungna att
stanna kvar.''
När vi nu lagt fram förslag om avskaffande av
straffbeskattningen av riskvilligt sparande har ni
plötsligt gått med på att egenföretagarnas
investerade kapital skall beskattas med 30 %.
Däremot håller ni fast vid att investerat kapital i
aktiebolag, kanske i ett identiskt lika företag, skall
beskattas med 51 %, dvs. långt hårdare än annan
kapitalavkastning.
Många försök har jag gjort att få er att förstå denna
skillnad, men jag har numera insett att detta är ett
av de oförklarade mysterier som jag får ta med mig
hem när jag nu lämnar riksdagen.
Herr talman! När man läser den
socialdemokratiska motionen och reservationerna
förstärks bilden av att regleringsivrarna tagit över
inom socialdemokratin. Den generation av
progressivt tänkande människor som samlades
kring Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink har fått
nog och lämnat politiken. Deras
marknadsekonomiska tänkande har inom
socialdemokratin åter ersatts av
regleringstänkandet.
På nytt plockas det fram gamla förslag som ökar
inlåsningen av kapital i företagen. Ni tror att ni är
fiffiga när ni föreslår direktavskrivningar, samtidigt
som ni har planerna klara att åter lägga
förmögenhetsskatt på företagens arbetande
kapital. Men detta är inte fiffigt. I stället skadas
välståndsbildande krafter.
Det socialdemokratiska förslaget till
direktavskrivningar innebär att kostnaden för en
investering minskar med strax under 2
procentenheter. Men återinförd förmögenhetsskatt
tar i normalfallet tillbaka betydligt mera, även om
skattesatsen sätts så lågt som 1 % av
företagsförmögenheten.
Med en sådan politik, Lars Hedfors, stärker ni
verkligen inte investeringsviljan. Ni sprider bara
oro.
Ni skriver vidare i reservation 1 att den avskaffade
dubbelbeskattningen på aktier riskerar att dränera
företagen på riskkapital. Före jul hävdade ni att
utlänningar skulle sälja av sina svenska aktier. Men
verkligheten är den rakt motsatta. Under april
månad nettoexporterade vi aktier för 2,5 miljarder.
Sverige dräneras inte på riskkapital -- det strömmar
in kapital.
Förklara gärna detta, Lars Hedfors, och tala gärna
samtidigt om vilka stoppregler som har tillkommit
på grund av incitament för skatteplanering genom
olika kapitalskattesatser eller vilka
kapitalinkomster som beskattas med 0 %, som ni
också påstår i reservation 1.
Jag går nu över till reservation 2. Här skriver ni:
''Strävan efter en teoretisk exakthet i beskattningen
behöver därför i ökad utsträckning stå tillbaka för
enkelheten och förutsebarheten.''
Har ni egentligen tänkt efter vad ni skriver?
Meningen kunde ju ha formulerats mycket enklare:
Gärna orättvisor för företagarna -- bara det blir
enkelt och förutsägbart.
Vi inom regeringspartierna delar inte er
uppfattning. Vi gör det speciellt inte i en tid när det
är ett livsvillkor att få bort straffbeskattningen på
kapital som investeras för nya jobb.
Vi har inte velat sitta och rulla tummarna medan
experterna filar på en strömlinjeforad lagstiftning
och människor går arbetslösa. För oss har
sakinnehållet och jobben gått först.
Strömlinjeformen får komma senare.
I reservation 3 kräver socialdemokraterna en
utvärdering av reglerna för egenföretagare. Är det
inte litet väl tidigt att börja utvärdera, Lars
Hedfors, nästan innan reglerna har trätt i kraft?
Vad kan en sådan utvärdering ge? Ett arbete med
förenklade regler aviseras i propositionen, och
dessutom pågår en översyn av
inkomstförfattningarna.
I reservation 4 underkänner ni regeringens förslag
till regler för utdelning för 1994. Det är onödigt
generöst, sägs det. När det har gällt företagarnas
preliminärskatt har ni alltid tyckt att 120 % av den
senast taxerade inkomsten varit normalt. Men för
utdelning tycker ni att 120 % av den genomsnittliga
utdelningen under de fem senaste åren är normalt.
Hur får ni egentligen detta att gå ihop?
Personligen tycker jag att detta är ganska
avslöjande för den socialdemokratiska s.k.
generositeten mot småföretagarna.
Enligt reservation 5 vill Ny demokrati ha en
översyn av fåmansföretagens beskattning. Jag kan
inte se att någon från Ny demokrati är anmäld till
debatten. Därför avstår jag från att kommentera
Ny demokratis reservationer. Jag vill bara säga att
man i vissa fall slår in öppna dörrar.
Socialdemokraterna går i reservation 6 emot
förslaget om ett mycket försiktigt införande av en
lönesummeregel för beräkning av
kapitalavkastning i fåmansföretag. Ny demokrati
tycker i en annan reservation att förslaget är
alldeles för snålt tilltaget. Om det hade funnits
någon nydemokrat här skulle jag ha kunnat
överlåta åt er båda att göra upp den här saken, men
eftersom det inte gör det får jag väl göra en
kommentar.
Uppenbarligen, Lars Hedfors, bidrar det
investerade kapitalet till de anställdas
produktionsresultat. Ingen kan väl hävda något
annat? Då blir det också ganska logiskt att beakta
detta vid inkomstklyvningen. En del av inkomsten
är de facto inkomst av kapital.
Utöver att det är logiskt har förslaget också
förtjänsten att det stimulerar företagaren att
anställa medarbetare. Det skapar således riktiga
jobb. Det är meningen med de flesta av de regler
som vi lägger fram.
Socialdemokraterna säger att det statsfinansiella
läget inte medger en sådan försiktig introduktion.
Det tycker jag rent ut sagt låter märkligt. Har vi råd
med alla AMS-miljarderna måste vi väl ha råd med
detta förslag, som skapar jobb och som dessutom är
finansierat!
I reservation 8 går socialdemokraterna emot att
räntefördelning, avsättning till periodiseringskonto
och ökning av expansionsmedel får ske vid uttag av
medel ur skogskonton i stället för vid insättning.
Förändringen innebär att gamla avsättningar
kommer att kunna räntefördelas, periodas och
expansionsmedlas, vilket dock inte får några
omedelbara statsfinansiella effekter, eftersom nya
avsättningar samtidigt exkluderas.
Vi i utskottsmajoriteten delar den bedömning som
gjorts av Finansdepartementets experter. Vi säger
därför ja till denna förändring, som ger ett mer
logiskt system genom att det bättre ansluter till de
normala principerna för inkomstbeskattningen av
skogskontomedel.
I reservation 9 kräver socialdemokraterna att
reglerna för avsättning till upphovsmannakonto
skall ses över därför att de är krångliga. På vad sätt
de är krångliga har ni dock inte velat avslöja i er
reservation och inte heller under
utskottsbehandlingen. Jag vill inte vara omöjlig --
om Lars Hedfors talar om vad det är som är
krångligt med upphovsmannakontona tror jag att vi
kan komma fram till någonting förnuftigt.
I reservation 10 skriver socialdemokraterna att den
kvittningsrätt som infördes för de fem första åren
för att underlätta startandet av nya företag skall
avskaffas. Kan man inte ens acceptera en regel som
har så rigorösa bestämmelser, som dessutom inte är
speciellt förmånlig och som är till för att man skall
skapa nya jobb är det uppenbart att man inte vill ha
några nystartade företag i landet. För såväl
företagare som löntagare är det bara att hoppas att
denna politik inte kan förverkligas.
Så, herr talman, några ord om Vänsterpartiets
meningsyttring, som erbjuder en sorglustig läsning.
Som representant för ett parti som fram till för
några år sedan hittade sina ideal i ett ekonomiskt
system som har gjort total bankrutt borde Lars
Bäckström inte ta i så häftigt som han gjorde här
nyss -- det skulle vara mer klädsamt.
Jag har ju diskuterat skatter med Bäckström så
mycket att jag vet att det är närmast lönlöst. Låt
mig ändå göra ett sista tappert försök. För att visa
min goda vilja skall jag börja med att ge Lars
Bäckström rätt på en punkt: Det är riktigt att
Sverige efter skattereformen hade en låg
bolagsbeskattning. Rangordnade man med rimliga
antaganden OECD:s 24 länder efter storleken på
skattekilen hamnade Sverige på första plats, om
man bara ser till bolagsskatten. Så långt är det rätt,
Lars Bäckström. Men lade man ihop bolagsskatt
och aktieägarskatt -- jag tänker alltså på den
situation som småbolagsägaren befinner sig i --
hamnade Sverige betydligt längre ned, nämligen på
nionde plats. Ser man bara till aktieägarskatten så
hamnade Sverige på nittonde plats bland OECD:s
24 länder.
Alltså: Aktiesparandet var väldigt högt beskattat i
Sverige 1991, efter skattereformen, men
dubbelbeskattningen har nu avskaffats, och Sverige
är faktiskt i dag ett ganska intressant land för
aktieplaceringar även för utlänningar. Vi har alltså
möjligheter att till landet dra investeringskapital
som kan bidra till landets uppbyggnad.
Enligt Vänsterpartiets planer skall detta nu göras
till historia. Sverige skall stöpas om till en OECD-
medelmåtta! Det är Lars Bäckströms och
Vänsterpartiets högsta mål här i livet. Men så blir
det inte med era förslag -- det blir långt, långt värre!
Varför då? Jo, därför att dubbelbeskattningen på
aktier skall återinföras, och bolagsskatten skall
höjas till genomsnittet i EU. Då stannar vi inte på
nionde eller nittonde plats! Aktieägarna kommer
efter detta att befinna sig i ett land som har den
kanske värsta aktieägarbeskattningen inom OECD
eller EU. Fåmansbolagsägaren befinner sig
plötsligt i ett av Europas kanske sämsta länder att
driva rörelse i!
Men Vänsterpartiets drömland är inte färdigt med
detta. Förmögenhetsskatt skall återinföras på
arbetande kapital. Varje procentenhet kostar 2,0--
2,7 % av den skattepliktiga förmögenheten. Vi
hamnar i en Pomperipossaeffekt.
En fastighetsskatt på 2 % på industrilokaler skall
införas. Det höjer avkastningskravet på en
industrifastighet med 4,0--5,5 % av
investeringskostnaden.
Detta överfall på industrin är nu egentligen redan
fullbordat, men för den händelse det skulle finnas
kvar någon trollkonstnär som framhärdar i att tjäna
pengar höjer Vänsterpartiet marginalskatten till
60--70 % och tar bort grundavdraget. Skulle det
finnas någon alldeles extrem företagare som efter
detta fortfarande visar livstecken kommer
Vänsterpartiet att utvisa honom till EU, som
Vänsterpartiet gör allt för att se till att vi inte blir
medlem av, bortsett från att ni hämtar er politik och
ert förstånd därifrån.
Kära Lars Bäckström! Ert totala förslag har inget
med skattepolitik att göra. Det är inget
skatteförslag -- det är en plan för Sveriges
industriella självmord. Detta parti är det som nu
bjuder ut sig till socialdemokratin. Jag måste säga
att det ger ett dystert perspektiv inför valet. Jag
hoppas verkligen att svenska folket drar
konsekvenserna av detta.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i betänkande 25 och avslag på samtliga
reservationer samt meningsyttringen.