Herr talman! Det finns nog inte många
riksdagsärenden som är så illa skötta som frågan om
hur företagsbeskattningen skall utformas. På
mindre tid än sex månader har den borgerliga
regeringen lyckats med konststycket att lägga fram
inte mindre än tre olika, ofta motstridiga, förslag på
detta område.
Det började i slutet av december 1993, när
riksdagen med liten majoritet röstade igenom
propositionen om en fortsatt reformering av
företagsbeskattningen. Vi socialdemokrater
kritiserade propositionen framför allt ur
fördelningspolitisk synvinkel. Vi kunde inte
acceptera de kraftiga skattesänkningarna på
kapital. Men vi kritiserade den också för att den
krånglade till skattesystemet och öppnade för fiffel
och skatteplanering.
Framför allt på den senare punkten fick vi kraftigt
stöd från många remissinstanser. Särskilt viktigt var
stödet från Lagrådet, som bl.a. ansåg att den
föreslagna lagstiftningen låg ''nära gränsen för vad
som kan accepteras i fråga om komplexitet''. Man
påpekade också att slopandet av utdelningsskatten
och halveringen av reavinstskatten på aktier skulle
kunna leda till ''oönskad skatteplanering och försök
att kringgå reglerna''.
En vecka efter riksdagsbeslutet i december fick
också regeringen mycket riktigt kalla fötter och
avlät en skrivelse till riksdagen. I denna skrivelse
medger man att många av förslagen blivit onödigt
krångliga och kan leda till skatteplanering. Man
aviserar en proposition med förändringar som skall
gälla retroaktivt från den 1 januari 1994.
En sådan förändring är införandet av den s.k. JIK-
metoden, som man hade tänkt tillämpa för
beräkning av reavinst vid avyttring av aktier.
Problemet var bara att denna metod inte var
färdigutredd. Den existerade alltså inte i
sinnevärlden men skulle ändå användas fr.o.m. den
1 januari. Det var först den 29 januari som
Företagsskatteutredningen kunde presentera en
modell för JIK-metoden.
Till råga på allt elände visade det sig sedan att
remissorganen kritiserade metoden sönder och
samman. När det långt om länge blev aktuellt att
skriva en proposition fanns inte heller förslaget om
en JIK-metod med. Nu skulle den plötsligt inte
gälla längre.
Och det är inte nog med detta. De aktiebolag som
fastställde sina utdelningar i februari--mars visste
inte vilka regler som skulle gälla för beskattningen
av dessa utdelningar. Så när t.ex. L M Ericsson
fastställde sin utdelning till 4:50 kr per aktie, var
denna utdelning skattefri i sin helhet enligt
Finansdepartementets promemoria 1994:26. När
sedan propositionen lades fram den 14 april var
plötsligt 30 öre skattepliktig inkomst.
Nu är vi förhoppningsvis vid vägs ände.
Skatteutskottet har efter många om och men
lyckats bli färdigt med ett betänkande om
företagsbeskattningen. Det har sannerligen inte
varit lätt, för gissa vad som har hänt! Ja, alldeles
riktigt, utskottet har varit tvunget att gå in och göra
flera ändringar i propositionen efter massiva
påtryckningar från olika intresseorganisationer.
Av denna minst sagt skandalösa och förvirrade
handläggning av en oerhört viktig fråga kan man
dra följande slutsatser.
1. Detta är så långt ifrån stabila spelregler för
företagen som man över huvud taget kan komma.
Undra på att företagarna suckar uppgivet och
skickar mängder av klagobrev till
riksdagsledamöterna!
2. Företagsbeskattningen uppfyller inte ens de mest
elementära krav på förutsebarhet. Därmed har
ärendet också blivit en viktig rättssäkerhetsfråga.
Kan svenska företag inte förutse
skattekonsekvenserna av sina beslut är
rättssäkerheten hotad. Det är särskilt
anmärkningsvärt eftersom regeringen nyligen i en
proposition om rättssäkerheten sagt sig vilja värna
om just densamma.
3. Regeringens förslag leder obönhörligen till ökad
skatteplanering och fiffel. Det gynnar oseriösa
företagare och drabbar de seriösa.
Konkurrensneutraliteten sätts ur spel. Regeringens
förslag hotar också på det sättet rättssäkerheten.
Det här är naturligtvis en svidande kritik mot en
regering som anser sig vara företagsvänlig. Jag
skulle kunna tänka mig att Bo Lundgren, om han
hade varit här i dag, och Kjell Johansson, som är
majoritetens talesman, gärna skulle vilja avfärda
den kritiken med en axelryckning, som ett utslag av
socialdemokratisk illvilja.
Nu är det emellertid inte så enkelt, för kritiken har
också framförts i många andra sammanhang och av
personer och organisationer som ingalunda kan
betraktas som socialdemokratiska.
Vi har fått mängder av brev och uppvaktningar till
skatteutskottet som inte har varit nådiga i sin kritik
mot de borgerliga förslagen. Detsamma gäller de
ovanligt många debattartiklarna i tidningarna.
Den 28 december i fjol, efter regeringens famösa
skrivelse, hade t.ex. Dagens Industris ledare denna
bistra rubrik: Regeringen har panik inför valet
1994: Först proposition -- sedan utredning. I texten
kunde man bl.a. läsa följande: Ovissheten om vilka
regler som skall gälla har alltså varit stor in i det
sista. Ja, ovissheten består egentligen fram tills
utredningen lämnat ett betänkande i januari,
regeringen därefter avgivit en proposition och
riksdagen fattat beslut, dvs. långt fram i vår. Det är
framför allt fåmansföretagen som ovissheten
drabbar. Så långt Dagens Industri.
Så här skriver Roger Persson, doktorand vid
Stockholms universitet, i en debattartikel i Svensk
skattetidning i början av 1994: Jag tycker däremot
att själva lagstiftningsproceduren i
Finansdepartementet bedrivits egendomligt.
Kulmen på en väl aldrig tidigare skådad
lagstiftningsiver har troligen nåtts under december
månad 1993. Knappast någonsin förr, och
förhoppningsvis heller aldrig mer, kommer ett
lagstiftningsmaskineri att användas på det sätt som
skett. Snart sagt varje formell möjlighet till
användande av den reguljära processen har
utnyttjats för att ändra ursprungliga förslag, från
förändringar tillkomna i skatteutskottet till
särskilda regeringsskrivelser till riksdagen.
Den verkställande direktören för företaget Agoris
AB avslutade på DN:s debattsida den 19 april en
kritisk artikel om regeringens företagsskattepolitik
med följande ord: Svenskt näringsliv behöver
stabila spelregler grundade på sunt förnuft och ej
på ideologier.
Ja, Kjell Johansson, det vore kanske på tiden att ni
bemötte denna mycket sakliga kritik. Jag utgår
ifrån att ni gör det här i dag -- åtminstone att ni
försöker att göra det.
Herr talman! Vi socialdemokrater tycker att det är
mycket viktigt med stabila spelregler för våra
företag. Det kan inte vara lätt att vara företagare
när skattereglerna ständigt ändras och krånglas till.
Det blir mer uppgiftslämnande och ständigt nya
blanketter som skall fyllas i.
Vi anser att skattereformen var ett viktigt steg mot
stabila och robusta skatteregler för företagen. Vi
trodde faktiskt att det faktum att skattereformen
tillkom efter en överenskommelse över
blockgränsen skulle vara en garanti för just
stabilitet, men oj, vad vi bedrog oss. Folkpartiet har
lagt sig platt för den moderate skatteministern och
på punkt efter punkt brutit upp vår
skatteöverenskommelse.
För oss socialdemokrater blir det en viktig uppgift
att återställa så mycket som möjligt av
skattereformen. Det skall ske i ordnade former och
efter moget övervägande.
Det innebär bl.a. att aktievinstskatten kommer att
höjas till 30 %, liksom skatten på aktieutdelningar.
Det innebär också att den rätt till kvittning av
underskott i näringsverksamhet mot inkomst av
tjänst som infördes i december kommer att
avskaffas. Vi avstyrker därför givetvis också det nu
liggande förslaget om en utvidgad kvittningsrätt.
Däremot kan vi acceptera regeringens förslag om
förbättrade skattevillkor för egenföretagarna. Det
är helt i överensstämmelse med tankarna bakom
skattereformen, och det borde på sikt leda till en
ökad sysselsättning. Vi menar emellertid att
utformningen av egenföretagarnas skatteregler har
blivit krånglig. Därför måste dessa regler så snabbt
som möjligt utvärderas och förändras så att de blir
lättare att tillämpa för den enskilde företagaren.
När det gäller förslaget om att ytterligare gynna
fåmansföretagarna är vi dock kritiska. Det kan inte
vara vettigt att öka statens utgifter med 155
miljoner kronor i en situation med gigantiska
budgetunderskott, exploderande statsskuld och
snabbt växande ränteutgifter.
Herr talman! Vi har ytterligare kritik mot
regeringens förslag. Den framgår av våra
reservationer, men jag skall inte ta upp kammarens
tid med att gå igenom alla dessa. Vi
socialdemokrater står naturligtvis till hundra
procent bakom våra reservationer, men för tids
vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till
reservationerna nr 1 och 2.