Herr talman! Det här är mandatperiodens sista
skattebetänkande. Det är kanske också -- och jag
får väl erkänna att jag hoppas det -- det sista
betänkandet som en borgerlig majoritet i
skatteutskottet har formulerat.
Jag skall tala både om principerna som finns bakom
majoritetsskrivningarna och om den praktiska
politikens utformning.
Herr talman! Det är ju stilenligt att det här
betänkandet handlar om företagsbeskattning. Det
finns ett ordspråk som säger att intresse ljuger inte.
Det stämmer på skattepolitikens område och
framför allt när det gäller den borgerliga
regeringens skattepolitik. I fråga om
skattepolitiken har regeringen Bildt agerat som ett
rent partsintresse för näringslivet.
När regeringen tillträdde lovade den en rivstart.
Man lovade en ny start för Sverige. Mycket snart
lade regeringen fram en proposition, 1991/92:60
Skattepolitik för tillväxt. Propositionen hade ett
blått omslag, och innehållet var mörkblått. När
man läste propositionens förslag och motivtexterna
greps man faktiskt av tvivel om den var
snabbskriven av departementet eller om den var
skriven av näringslivets skattedelegation och
Lodin. Det kan egentligen kvitta lika vem som höll
i pennan. Innehållet kunde inte ha skilt sig -- det var
de facto samma politik.
Regeringen framställde då förslag om lättnader i en
bolagsskatt som redan var mycket låg.
Folkpartiledaren Westerberg hade redan i
valrörelsen beskrivit de existerande skattereglerna
som världens gynnsammaste -- det gjorde han i en
intervju i SAF-tidningen.
Man sade att syftet var att ge Sverige en ny start,
men det enda som tog fart med regeringens politik
var ju arbetslöshet och budgetunderskott. Den
budgetbomb som jag och andra vänsterpartister
varnade för i valrörelsen exploderade mycket snart
efter regeringens tillträdande.
Vad blev resultatet? Svenska folket och regeringen
märkte snart att politiken inte fungerade.
Resultatet blev bara rekordräntor. Då backade
regeringen från den allmänna
skattesänkningsstrategin. Man började höja
skatterna på löneinkomster och konsumtion. Men
man fortsatte strategin med strategiska
skattesänkningar för företag och kapital.
Herr talman! Jag erkänner att Sverige behöver
internationellt konkurrenskraftiga företag. Vi
behöver internationellt konkurrenskraftiga
skatteregler. Men vi behöver ju inte ligga på lägsta
möjliga nivå. Det är ungefär som att regeringen ber
om lägsta möjliga bolagsskatt, det är kravet som
man har, vilket man får uppfyllt här i riksdagen av
en majoritet.
Ledamoten Hedfors sade att det behövs mer av
praktisk realism och mindre av teologi. Det var en
bra beskrivning.
Jag är något av en rest från 1968 års
ungdomsvänster -- i och för sig var jag bara 14 år
då, men ändå. Jag minns ju den tidens vänster och
den tidens höger. Skillnaden var att den tidens
vänster aldrig kom till makten medan den tidens
höger gjorde det.
Och den är lika ideologiskt bestämd. Men den
andra vänstern kom aldrig till makten, och vi kan
se resultatet: ett slags studenthöger som driver en
oerhört ideologiskt bestämd politik i vissa
departement.
Men detta står inte i överensstämmelse med
praktiska erfarenheter eller med ekonomiska
erfarenheter och studier. En bra genomgång av de
teoretiska förutsättningarna för
företagsbeskattning har gjorts av EU-
kommissionen på uppdrag en kommissionär, som vi
i skatteutskottet har träffat. Genomgången gjordes
av Onno Rudding, tidigare finansminister. Man
lade fram sin rapport i samarbete med Europas
främsta experter på skatteområdet.
Denna rapport, som jag har här, är också blå, ännu
blåare än regeringens propositioner. Men
innehållet är inte alls lika blått som
regeringspropositionerna -- i många stycken är det
tvärtom. Jag skall trötta ledamöterna här i
kammaren genom att vara ganska långrandig och
gå igenom vad som sägs i rapporten. Det är många
hundra sidor, men jag skall bara göra några utdrag
ur rapporten, som alltså har skrivits av EU-
kommissionens främsta experter.
Det står att ett land som vill försöka dra till sig
investeringar kan göra det på olika sätt: genom
sänkta skattesatser, ökade avskrivningsmöjligheter
eller skattefrihet för investeringar. Jag gör nu fria
översättningar, eftersom kammarens regler inte
tillåter mig att göra direktcitat på något annat språk
än svenska.
Men sådana åtgärder, menar kommissionen, har
negativa effekter och är under vissa omständigheter
totalt ineffektiva. Detta står på s. 42. Om ett
utländskt multinationellt företag som skattar i sitt
hemland får fullt avdrag för utländska skatter i
hemlandet, kommer skattesänkningar inte att ha
någon stimulanseffekt för dessa firmor när det
gäller att investera i det land som erbjuder dessa
möjligheter.
Detta för bara över intäkter från ett lands
skattkammare, finansdepartement, till andra
länders skattkammare, finansdepartement.
Följaktligen är man mer för sådana regler i
kapitalexporterande länder som England, USA och
Japan: effektiviteten blir begränsad av
skattestimulanser i syfte att dra till sig utländska
investeringar. Sådana regler finns just i England,
USA och Japan.
Även om det inte fanns sådana regler i vissa länder,
ställer man sig tveksam till skattestimulanser för att
dra till sig investeringar. Kommissionen menar att
en strategi som bygger på skattestimulanser för att
dra till sig investeringar kan visa sig vara en tigga-
hos-grannen-politik, som blir omöjlig om andra
länder reagerar genom att införa liknande
stimulanser. Det är vad denna regering har försökt
genomföra -- en tigga-hos-grannen-politik.
Kommissionen skriver vidare: Ett land som inför
skattestimulanser kommer att drabbas av ett
intäktsbortfall. Det är riktigt. Från
regeringsståndpunkt måste förlusterna av
skatteinkomsterna jämföras med summan av de
investeringar som uppstår genom
skattestimulansen, så att effektiviteten kan
beräknas. Detta har vår regering alltid låtit bli att
göra. Det finns inga sådana kalkyler, utan man har
bara ideologi och tro.
Kommissionen menar att effekterna blir olika
beroende på om skattestimulansen sker genom
sänkt skattesats eller i annan form, t.ex. genom
direktavskrivningar och skattefrihet för
investeringar. I detta hänseende, skriver
kommissionen, tycks det för det första råda ett brett
samförstånd om att att sänkta skattesatser
resulterar i färre nya investeringar än om samma
summa i förlorade skatteintäkter används till ökade
avskrivningsmöjligheter. Gratulerar, herr Hedfors!
Ni har träffat rätt med ert förslag enligt EU-
kommissionens expertrapport.
Kommissionen fortsätter: Men också i fall av ökade
avskrivningsmöjligheter och skattefrihet för
investeringar tyder empiriska data på att
skattebortfallet vanligen överstiger summan av de
långsiktiga investeringar som följer av sådana
stimulanser. Ert förslag var bättre än regeringens
politik, men expertkommissionen tycker inte att
det är särskilt bra.
I slutsatsen på s. 43 säger man att det inte bara är
så att effektiviteten i skattestimulanser är mycket
tveksam; sådana stimulanser kan också ha
oavsiktliga sidoeffekter på ett lands internationella
konkurrenskraft. Det försvagar
produktivitetsutveckligen, anser
Ruddingkommissionen.
Detta innebär alltså en stenhård kritik från EU-
kommissionen mot regeringen Bildts och statsrådet
Lundgrens förda politik. Det är ganska intressant
för denna kammare att ta del av dessa utförliga citat
ur kommissionens rapport.
Vad föreslår då rapporten? Jo, en lägsta skattesats
på 30 %. Man säger sig ha förståelse för att vissa
länder vill ha lägre skatt för små företag, och det
bör de kunna ha. Men den skall aldrig vara lägre än
30 %. Man förslår en högsta nivå på 40 % och ett
principbeslut om att avskaffa alla extra
skattestimulanser för företag. Möjligtvis kan man
behålla vissa regionalpolitiskt motiverade
stimulanser, men de bör förses med ett slags
solnedgångsbestämmelse som säger när de skall
avskaffas.
Jag kan bara konstatera, herr talman, att
Ruddingkommissionen och Vänsterpartiet på
många punkter är överens. Vänsterpartiet tycks
vara det svenska riksdagsparti som ligger närmast
EU-kommissionens slutsatser. Det är förvisso litet
udda, eftersom vi är det parti som är mest emot
EU. Men så kan verkligheten se ut.
Även om man inte är med i EU kan man ju följa
råd och idéer från EU-kommissionen. Det finns
inget juridiskt hinder för det, och det tycker jag att
vi bör göra i detta fall.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till vår
meningsyttring i mom. 1, som innebär att
Ruddingkommissionens tankar får genomslag i
svensk skattepolitik. I och för sig har vi då tagit ett
steg mot EU-harmonisering, men alla sådana steg
är inte dåliga. I det här fallet är det utmärkt.
Herr talman! Vad gäller de andra konkreta
frågorna som tagits upp här kan jag bara instämma
i den kritik som ledamoten Hedfors riktade mot
regeringens handläggning av dessa frågor.
Regeringen har sagt att de skall klara av en sak,
nämligen att sänka skatterna. Men inte ens det har
man klarat av, herr talman! Man har inte minskat
det samlade skatteuttaget med mer än 3--4
miljarder. Man har dock sänkt företagsskatten och
skatten på kapital; det är sant. Men man har gjort
det på ett sådant sätt att man har komplicerat
tillvaron för företagarna, gjort det krångligare och
ryckigt.
Jag frestas att citera en gammal släkting till mig som
en gång sade om någon: ''Det enda han kunde, det
gjorde han fel.'' Det enda regeringen kunde gjorde
man fel. Man klarade inte ens denna uppgift, som
man hade förberett sig på så länge.
Vi kan konstatera att det i dagens debatt finns ett
betydande mått av samsyn mellan
Socialdemokraterna, representerat av Hedfors,
och Vänsterpartiet, representerat av Bäckström,
vad gäller företagsbeskattning. Samsynen gäller
stabila skatteregler, 30 % företagsbeskattning,
återinförd skatt på utdelningar och en lättnad inom
den s.k. dubbelbeskattningen, ett Annell-avdrag.
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har inte
alltid varit överens i företagsbeskattningsfrågorna.
Det fanns tider då Vänsterpartiet drev linjen om
oerhört hårda företagsskatter, men det har vi
släppt. Det fanns också tider när Vänsterpartiet var
mer företagsvänligt än Socialdemokraterna. Vi
sade t.ex. att det var rimligt att ta bort skatten på
s.k. arbetande kapital i mindre företag.
Vi skrev i samband med skatteomläggningen att det
var rimligt att sänka skatten från över 50 % till
30 %, men vi sade också då att vi ville ha bort
SURV-systemet. Där skilde vi oss från
Socialdemokraterna. I dag är Socialdemokraterna
för att avskaffa SURV-systemet, och det är också
avskaffat. Där är det snarast Socialdemokraterna
som har närmat sig oss.
Vi gick tidigare med på att det låg något vettigt i
att ta bort skogsvårdsavgifterna. I den frågan tycks
skillnaderna nu öka igen, men det kan vi diskutera
närmare. Vi har ställt oss positiva till en viss form
av kvittningsrätt för att stimulera mindre företag.
Det finns fortfarande skillnader. I vissa stycken är
Vänsterpartiet något mer näringslivsvänligt än
Socialdemokraterna, men i de stora frågorna är vi
överens. Vänsterpartiet är något hårdare vad gäller
företagsbeskattningen, eftersom vi vill ha bort de
fondreserveringssystem som finns kvar för de större
aktiebolagen.
Jag tror att det här finns en god grundval för att
skapa uthålliga, stabila och rättvisa skatteregler för
svensk företagsamhet. Det bådar gott för
framtiden.
Därför tror jag att det betänkande som vi i dag
diskuterar blir det sista från skatteutskottet med
borgerlig majoritet. Det ser jag mycket positivt på.
Vi kan efter valet få fram stabila skatteregler. Då
skall vi syfta till att också försöka få med en så bred
del som möjligt av det borgerliga lägret, just för att
skapa stabila skatteregler. Jag är övertygad om att
det inte går att få med alla borgerliga partier, men
jag hoppas att det i den politiska mitten skall finnas
öppningar för att skapa ett stabilt och rättvist
företagsskattesystem.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till Vänsterpartiets
meningsyttring under mom. 1 och 2. I mom. 2
innebär yrkandet dock bifall till den
socialdemokratiska reservationen.