Fru talman! Först vill jag säga att om man lyssnat
på Gun Hellsviks anförande och läst hennes interpel-
lation skulle man nästan kunna tro att hon inte varit
med om att besluta att avveckla Annetorp. Men det
har hon ju. Regeringen beslutade 1993 att de här
vårdhemmen skulle vara avvecklade till år 2000, och
i regeringen 1993 satt Gun Hellsvik. Jag antar att hon
då stod bakom den linjen, men att hon nu helt enkelt
har ändrat sig. Det är inget fel i det, alla har rätt att
ändra sig. Men då ska man kanske också vara en
smula ödmjuk i debatten.
Till saken. Det här är en stor fråga i Lund. Den
har berört och upprört många av lundaborna. De har
uppfattat det som att äldre handikappade människor
som nu bor på Annetorp, och som har haft sin trygg-
het där i 35, 40, 50, kanske i något fall rentav över 60
år, ska ryckas upp med rötterna, att de mot sin vilja
ska tvingas i väg från det enda som de faktiskt känner
som sitt hem. Det är klart att man blir upprörd av
sådant.
Man kan läsa av interpellationssvaret att de som
är över 65 år inte ska behöva flytta. Och det är bra
det. Vi har lite olika uppfattning om siffrorna, hur
många människor det egentligen rör sig om. Jag tala-
de med en tjänsteman i kommunen i dag. Hon talade
om att det totalt fanns 22 personer på hemmet och att
16 av dem var över 65 år. Vi kan reda ut det i efter-
hand. Men om jag tolkar interpellationssvaret rätt får
vi ett besked i dag från socialministern om att de som
är över 65 år inte ska tvingas att flytta. De får bo
kvar, men med stöd av en annan lag. Vilket lagrum
man tar till kan ju kvitta lika. Det här är i så fall ett
välkommet besked till dem som är över 65 år.
Då återstår enligt de uppgifter jag har fått sex per-
soner. En av dem har bestämt sig för att flytta. Han är
64 år. I vart fall är det fem kvar. Den yngste är i 45-
årsåldern. De har vistats på Annetorp lite olika länge,
någon bara tre fyra år, andra uppåt 15-20 år.
Då är vi nere i fem som i värsta fall kan tvingas
att flytta mot sin vilja. Det är inte bra det heller, men
det är bra mycket bättre än själva utgångsläget.
Nu förstår jag att socialministern förstås inte kan
detaljstyra hur Socialstyrelsen, länsstyrelsen och
kommunen ska lösa situationen för de här fem. Jag
tycker kanske att en rimlig utgångspunkt måste vara
att ingen ska behöva flytta mot sin vilja. Det är ut-
märkt att man kan erbjuda bra alternativ för de här
fem, men om man inte kan komma överens med de
boende och deras anhöriga, måste man låta de boende
och de anhöriga bestämma. Den hänsynen måste man
kunna ta.
Avslutningsvis vill jag säga att jag ju förstår att de
avgörande inriktningsbesluten i den här frågan fatta-
des för länge sedan - i mitten av 80-talet av en soci-
aldemokratisk regering, återigen 1993 av en borgerlig
regering. Självklart förstår jag att socialministern
kanske känner sig låst av de här besluten, och själv-
klart kan man inte helt lägga om kursen. Men min
poäng är att man inte måste göra det för att ta hänsyn
till de boendes önskemål. Det räcker om Socialstyrel-
sen, länsstyrelsen och kommunen är en smula flexibla
och inte rider på paragraferna till varje pris, att man
respekterar de här äldre människornas vilja.
Det står i svaret att socialministern lovar att följa
arbetet noga framöver. Jag tar honom på orden, och
jag hoppas att man ska kunna nå en lösning som är
acceptabel för alla berörda.