Fru talman! Först vill jag tacka socialministern för
svaret. Jag beklagar emellertid att socialministern inte
varit beredd att besöka Annetorp för att med egna
ögon se vad Annetorp är för något. Kanske skulle
reaktionen bli av liknande slag som när Gertrud Si-
gurdsen under sin tid som socialminister gjorde ett
besök i Lund.
Det var på den tiden då Lund i strid med stats-
makternas önskan byggde ålderdomshem. Lund ham-
nade i strykklass vad gäller statsbidrag, men vi ansåg
att om våra äldre ville bo på ålderdomshem, så skulle
vi också se till att tillgodose deras önskemål. Det
program som var uppgjort för Gertrud Sigurdsens
besök i Lund fick, enligt besked från statsrådet, inte
innehålla något besök på ålderdomshem. Trots detta
lade jag självsvåldigt in ett sådant besök och efteråt
sade statsrådet Sigurdsen: "Detta var ju inget ålder-
domshem. Det är ju riktigt fint." Om socialministern
gjort ett besök på Annetorp är jag övertygad om att
socialministern skulle utropa: Detta är ju ingen insti-
tution!
Men eftersom socialministern inte har velat göra
ett sådant besök har jag med mig en del bilder så att
socialministern kan bilda sig en uppfattning.
Oberoende av hur vi definierar Annetorp, går det
inte att bortse från vad de boende och deras anhöriga
själva vill. I dag finns 21 personer kvar. För två veck-
or sedan fanns det 22. Den som inte längre finns kvar
har inte flyttat av fri vilja. Han är den man som jag
skrev om i min interpellation och som jag vet att
socialministern har fått information om av mannens
bror. I brevet till socialministern står: "Det är klart att
tankar på att tvingas bryta upp från denna miljö har
funnits hos honom och de har gjort honom djupt
oroad och förstämd." Han finns inte längre i sin bo-
stad. Han finns inte längre bland oss. I dag på efter-
middagen begrovs han.
Av de återstående 21 personerna på Annetorp är 9
personer 80 år eller äldre. 5 personer är 70-79 år och
endast 7 personer är under 70 år. Av socialministerns
svar får jag intrycket att de 14 äldsta ska få bo kvar.
Men jag ber socialministern att lyssna på Marian-
ne, 59 år. Hon ska inte få bo kvar. Hon har bott på
Annetorp i 42 år. Hon är förståndshandikappad och
blind, men kan utan problem promenera mellan
möbler och väggar i villan utan hjälp. Utanför dörren
i ett nytt bostadsområde är hon förlorad utan ständig
ledsagning. Marianne har ingen anhörig i livet. De
äldre i villan har blivit Mariannes familj. Efter decen-
nier tillsammans förstår de varandras läten, rörelser
och mummel, språk obegripliga för en utomstående.
På kvällarna umgås de i allrummet och Marianne
brukar spela munspel för de andra. Marianne är ty-
pisk för de som är under 70 år. De har bott hela sitt
vuxna liv på Annetorp.
Annetorp är helt förändrat och är i dag ett grupp-
boende. Runt deras vackra park, inpå knuten, finns
hyreshus, villor, en livligt frekventerad idrottshall,
m.m. Livet pulserar runt de boende, samtidigt som de
har sin trygga, kända tillvaro. Detta skulle socialmi-
nistern ha upptäckt vid ett besök.
Socialministern! Visa att det av regeringen stän-
digt använda uttrycket medborgarperspektiv har en
innebörd som berörda människor kan förstå. Gör en
humanistisk insats. Ompröva beslutet att snabbav-
veckla Annetorp.
Jag skulle gärna från socialministern vilja få en
förklaring av på vilket sätt Mariannes livskvalitet
skulle förbättras om hon flyttas till en annan bostad.