Fru talman! Gun Hellsvik har frågat om jag är be-
redd att ompröva mitt beslut och låta de boende på
Annetorpshemmet få bo kvar med bibehållen trygg-
het.
Jag håller helt med Gun Hellsvik att de boende på
Annetorpshemmet måste få behålla sin trygghet.
Erfarenheter från avveckling av andra vårdhem pekar
på att det inte finns någon motsättning mellan en
långsiktig avveckling och bibehållen trygghet. Jag har
i tidigare svar framhållit hur viktigt det är att avveck-
lingen sker på ett välplanerat sätt i nära samarbete
med dem det berör och deras anhöriga. Det Gun
Hellsvik betecknar som humanism och medborgar-
perspektiv innebär enligt min mening att de boende
måste få god tid på sig inför flyttningen och den nya
bostaden måste vara utformad så att den passar den
enskildes behov. Betydelsen av detta har ständigt
framhållits, bl.a. i förarbetena till lagen om avveck-
ling. Det var också med detta i tankarna som huvud-
männen gavs ordentligt med tid för avvecklingen.
Redan i införandelagen till 1986 års omsorgslag fanns
planerna på en avveckling med men den gången utan
slutdatum. Huvudmännen har alltså fram till i dag
haft ungefär 14 år på sig för denna planering.
Framför allt är det viktigt att kommunen försöker
finna nya lösningar som passar de enskilda individer
som i dag bor på Annetorpshemmet. Det nya boendet
måste utformas i nära samarbete med den enskilde
eller dennes anhöriga. Även om jag anser att de
gamla institutionerna ska avvecklas anser jag att
ingen ska behöva tvingas till ett boende som inte
passar de egna behoven av stöd. Insatsen bostad med
särskild service behöver inte innebära isolerat boende
i en egen lägenhet utan gemenskap med andra. En
sådan bostad kan vara allt från en egen bostad med
personligt stöd av personal till en gruppbostad där
lägenheterna är samlade i ett hus kring gemensamma
utrymmen och där service och vård ges alla tider på
dygnet - just så som Gun Hellsvik beskriver en villa
på området. Kritiken mot Annetorpshemmet gäller
inte professionaliteten hos personalen eller kvaliteten
i bostäderna. Kritiken gäller i stället koncentrationen
av många boende, 25 personer. Dessutom finns där
annan omfattande vårdverksamhet vilket trots om-
byggnader ger området en prägel av institutionsboen-
de.
När riksdagen 1985, i samband med införandet av
1986 års omsorgslag, också beslutade om en succes-
siv avveckling av vårdhemmen vistades drygt 8 000
vuxna på vårdhem och specialsjukhus. Den 1 januari
2000 var de drygt 200. Socialstyrelsen som under 90-
talet har haft till uppgift att följa vårdhemsavveck-
lingen konstaterar att livsvillkoren överlag blivit
bättre för dem som har flyttat. Enligt Socialstyrelsens
rapporter var flertalet föräldrar och syskon negativa
från början, men efter det att flyttningen var genom-
förd var majoriteten positiv till förändringen såväl för
egen del som för den som flyttat. Ökad frihet, integ-
ritet och närhet både i fysisk och psykisk bemärkelse
beskrivs av anhöriga som resultat av flyttningen, i
motsats till rädslan för en ökad isolering.
På Annetorpshemmet bor enligt vad jag erfar flera
personer som är över pensionsåldern. När det gäller
dessa personer anser jag att det kan finnas skäl att ta
hänsyn till deras vilja att inte behöva flytta. I så fall
bör dock boendeformen inte vara bostad med särskild
service enligt LSS. I stället är det fråga om särskilda
boendeformer för äldre enligt socialtjänstlagen. Det
är dock lika viktigt som för de yngre att bostaden för
de äldre utformas utifrån varje enskild persons behov.
Jag är inte beredd att föreslå riksdagen att omprö-
va sitt beslut om en avveckling av återstående vård-
hem. Jag förutsätter dock att planeringen av avveck-
lingen sker i samarbete med de personer det gäller
samt den legala företrädaren och anhöriga och att
varje person erbjuds en boendelösning som passar
hans eller hennes behov. Jag kommer också att följa
Socialstyrelsens och länsstyrelsernas arbete för att se
hur avvecklingen sker.