Fru talman! Det är ju alldeles klart att man från
statens sida inte har klarat att skydda den kommunala
sektorn från en kraftig åtstramning under de senaste
fyra åren. Åstramningen har skett, inte genom att man
från staten har sänkt bidragen utan genom att man har
undandragit skattekraft från kommunerna. Egenavgif-
terna har införts och stegvis höjts; därvid minskar
skatteunderlaget för kommunsektorn. Man har tagit
bort det generella statsbidragets skydd för kostnads-
ökningar för inflationen. Man har också vid bespa-
ringar i de statliga transfereringssystemen i praktiken
fört över kostnader till kommunerna - de har hamnat
på bl.a. socialbidrag i stället.
Kommunernas ekonomi har alltså försvagats ge-
nom statliga beslut. Från Miljöpartiets sida menar vi
att man borde ha tagit hänsyn till detta - och i framti-
den bör göra det - när man tillämpat den s.k. finansi-
eringsprincipen, dvs. regleringen mellan stat och
kommuner rent ekonomiskt. Höjer vi i staten skatter
eller avgifter som minskar kommunernas skatteunder-
lag så skall kommunerna kompenseras för det, anser
vi i Miljöpartiet. Lägger vi på kommunerna nya upp-
gifter eller för över nya kostnader på kommunerna
skall de kompenseras för det. Annars undergräver vi
ju det kommunala självstyret. Vi undergräver också
det vi kallar välfärdens kärna - skolan, vården, om-
sorgen. Det är ju i kommunsektorn som den verksam-
heten bedrivs.
Det är inte så att vi har en orimligt stor offentlig
sektor inom skola, vård och omsorg, om man ser på
det internationellt. Det som kostar mycket är i stället
transfereringssystemet. Det är de kostnaderna som har
dragit i väg när arbetslösheten har ökat, och det har
haft en kraftig undanträngningseffekt på de här centra-
la verksamheterna. Med det vill jag ha sagt att det
finns skäl att se till att skola, vård och omsorg tar en
större andel av den totala offentliga ekonomin, inte
genom ökade skatter utan genom en omfördelning
mellan stat och kommun där kommunsektorn bör ta
en större andel av de totala ekonomiska resurserna.
När det gäller diskussionen om utjämningssyste-
met vill jag också säga att det var alldeles nödvändigt
att vi införde ett kostnadsutjämningssystem. Situatio-
nen i många kommuner var närmast katastrofal. Vi
hade ett tidigare system med olika typer av mer eller
mindre riktade bidrag, som hade byggts på under
många år och som i slutändan var helt ohållbart. Det
var en blandning av regionalpolitik och näringspolitik
och försök till styrning på olika sätt med olika bidrag.
Det var nödvändigt att införa ett kostnadsutjäm-
ningssystem. Därmed inte sagt att det system som
finns för utjämning mellan landstingen och primär-
kommunerna är fulländat - långt ifrån. Det är väldigt
långtgående och väldigt krångligt, och det kräver
naturligtvis en stegvis reformering. Det är därför vi
har en parlamentarisk utredning som följer det här.
Jag ingår själv i den utredningen, och det kommer
förslag till olika förbättringar till hösten.
På en punkt menar vi från Miljöpartiet emellertid
att det är alldeles uppenbart att systemet bör justeras
redan nu, och det gäller den s.k. kostnadsutjämningen
för kollektivtrafik. Förutsättningarna för kollektivtra-
fik är ju litet olika i olika delar av landet. Bra förut-
sättningar finns i första hand i storstadsområdena. Det
betyder att man i andra delar av landet i större ut-
sträckning åker med bil. Då får man som privatperson
eller som företag kostnader där i stället. Men det
utjämnas ju inte. Det som utjämnas är just kollektiv-
trafikkostnaderna, vilket innebär att den som inte bor i
storstadsområdena utan någon annanstans i landet får
betala dels högre bilkostnader, dels mer över skattse-
deln till den egna kommunala kollektivtrafiken, som
behövs av sociala skäl men som man många gånger
inte kan utnyttja därför att den förekommer relativt
sparsamt, dels ett bidrag till kollektivtrafik i storstä-
derna.
Det här innebär ett slags omvänd regionalpolitik,
eller rättare sagt en koncentrationspolitik, och det
skall vi inte ha i det här inomkommunala utjämnings-
systemet. Det skall vara neutralt ur den här synpunk-
ten, alltså när det gäller regionalpolitik. Därför tycker
vi att det här skall tas bort, och det föreslår vi i reser-
vation 11, som jag yrkar bifall till. Det kommer jag att
ta till omröstning.
Några ord också om kommunernas ekonomi i öv-
rigt. Vi tycker att balanskravet är bra och viktigt. Vi
anser att det var olyckligt att det togs bort under ett
antal år - det fanns ju förr. Det har lett till att en del
kommuner har dragit på sig skulder som man inte kan
hantera på ett bra sätt. Man har hamnat i mer eller
mindre permanenta underskott. Det är självklart inte
hållbart. Man kan kalla det för ett svart hål, men det
måste ju betalas på något sätt.
Om man då är så oklok att man föreslår ett riktat
statsbidrag till t.ex. skolan eller vården eller någon-
ting annat som vi vill öka härifrån, innebär det egent-
ligen ingenting annat än att man över andra poster i
den kommunala budgeten ändå måste göra precis
samma sak som om man gav ett generellt statsbidrag.
Det är en chimär att tro att man skulle kunna rikta
statsbidrag och få någon effekt i dag. Det hänger ihop
med att man i så fall måste rikta hela anslaget till
kommunerna till t.ex. skolan eller vården för att verk-
ligen veta vad det blir. Om inte blir det bara en mind-
re del. Den andra delen ligger på det allmänna, som
kommer att prioriteras i vanlig ordning. Skulderna
och underskotten måste hanteras. Det blir inte gratis
därför att man inför riktade statsbidrag. Därför tycker
jag att framför allt Folkpartiets förslag om riktade
statsbidrag, som kom under våren, är sällsynt obe-
tänkt.
Det finns också risker i det som nu sker från rege-
ringens sida. De välkomna påplussningarna på det
generella statsbidraget har delvis riktats efter en ål-
dersfaktor. I den sista påplussningen, som kom i
tilläggsbudgeten som vi skall anta nästa vecka, har
man infört en åldersfaktor. Det innebär egentligen ett
ingrepp i utjämningssystemet. I utjämningen går man
ju efter demografi, åldersstruktur, efter hur många
gamla och hur många unga det finns och vilka kost-
nader man därmed har för äldreomsorg, skola osv.
Det verkar inte heller riktigt genomtänkt.
Det verkar över huvud taget som att man på
många håll inte riktigt klarar av att stå fast vid själva
grundtanken i det inomkommunala utjämningssyste-
met och vid att kommunerna själva bestämmer hur de
prioriterar. Det gäller kommunernas självstyre och
deras självbestämmande.
Det är klart att det är lätt att bli klåfingrig när man
sitter i riksdagen och vill kunna påverka allt och alla,
men jag tror att vi både ur ekonomisk synpunkt och
verksamhetssynpunkt gör klokt i att låta kommunerna
styra sig själva i så hög grad som möjligt.
Det hänger ihop med att vi får bäst möjligheter att
fatta effektiva beslut om besluten fattas nära verk-
samheterna och nära medborgarna, som har nytta av
verksamheterna.
Fru talman! Jag vill också säga att vi självklart står
bakom alla reservationer vi har undertecknat, men för
tids vinnande yrkar jag bifall - förutom till reserva-
tion, 11 som jag redan nämnt - bara till reservation 3
och reservation 1 om finansieringsprincipen.