Utvecklingen inom den kommunala sek- torn

Herr talman! Vi kommer nu in på ett ämne som

egentligen i någon mån är en fortsättning på det ären-

de som just avslutades. Det är nämligen fjärde året i

rad som vi nu får anledning att diskutera den skrivelse

till riksdagen där regeringen försöker sammanfatta

utvecklingen inom den kommunala sektorn. Vi befin-

ner oss också på våren före en valhöst, och det kan

därför finnas anledning att litet grand summera ut-

vecklingen inom kommunsektorn och hur utveckling-

en har varit när det gäller den kommunala ekonomin

under de gångna fyra åren.

Det som jag tror har varit viktigast, och det som

var ingången till denna mandatperiod när det gäller

kommunsektorn, var det löfte som dåvarande opposi-

tionsledaren, sedermera statsministern Ingvar Carls-

son gav i den avslutande partiledardebatten 1994. Han

sade då att inga fler skulle avskedas inom den offent-

liga sektorn. Detta tror jag betydde en hel del för

valutgången. Därför är det märkligt att behöva konsta-

tera att detta löfte har svikits 68 000 gånger. Så

många personer har nämligen fått gå från den offent-

liga verksamheten. I de finansplaner som Erik Ås-

brink har lagt fram har man också påpekat att det

sedan 1994 ofta har handlat om personer i just den typ

av kärnverksamhet som ofta hyllas på olika sätt. I mitt

eget landsting, Stockholms läns landsting, handlar det

om 8 000 som har fått gå enbart från tjänster inom

sjukvården. Detta är förstås ett kraftfullt löftesbrott,

som regeringen Carlsson, sedermera Persson, får stå

till svars för i höst.

Denna regering har också brutit en sysselsättning-

sökning som, om den hade fått fortsätta på samma sätt

som före valet 1994, hade givit 150 000 fler jobb i

dag. Det hade inneburit 25 miljarder mer att dispone-

ra för den kommunala sektorn. Detta är viktigt att

komma ihåg: Det avgörande för den kommunala eko-

nomin är hur skattebaserna utvecklas.

Det har också skett ett stopp för den förnyelse av

mycket av den kommunala verksamheten som före-

kom i början av 90-talet och, det skall sägas, även på

80-talet: strypt valfrihet, färre alternativ, i många fall

en återgång till stela, toppstyrda offentliga monopol-

system som tenderar att bry sig mer om vad maktha-

vare tycker än vad människor har för behov. Detta har

gjort att köerna återkommit och att valfriheten har

blivit sämre. Ett allmänt vittnesbörd när man träffar

människor runt om i Sverige är att det på det hela

taget har blivit sämre med de offentliga verksamhe-

terna.

I våra reservationer till detta betänkande har vi

försökt visa hur en annan utveckling skulle kunna

möjliggöras. Vi talar där om en politik som fokuserar

på resultaten, på kvaliteten och på valfriheten mer än

på att försöka bevara offentliga strukturer. Vi talar om

en bättre kvalitetsuppföljning i skolan, mera valfrihet

i val av barnomsorg och skola samt ett återinförande

av en breddad vårdgaranti. Jag återkommer när det

gäller vilka av dessa reservationer vi yrkar bifall till.

Långt borta från den verkliga kvalitetsutveckling

som många människor har känt av ute i landets kom-

muner har vi i den här kammaren på senare år för-

minskat och förvridit den politiska debatten när det

gäller verksamheten i kommunerna till att enbart

handla om de statsbidragsmiljarder som ges till kom-

munsektorn. Göran Persson har på det sättet kommit

att ge statsbidragsmiljarden ett ansikte. Det är många

gånger en både falsk och missvisande debatt. Kom-

mun- och landstingssektorn förfogade 1997 över 431

miljarder kronor totalt. Innevarande år blir det för-

modligen än mer. Här förs ändå en verbal diskussion i

ett uppdrivet tempo där man på fullt allvar många

gånger menar att skillnaden mellan katastrof och

utvecklad välfärd utgörs av ytterligare 4 miljarder

eller inte till denna sektor.

Detta resonemang har lett oss in i en ny statsve-

tenskaplig syn. Tanken har varit att våra kommunalt

valda förtroendemän och -kvinnor - märk väl att

majoriteten av dem har politiska uppdrag - skall kun-

na höja eller sänka den egna skattesatsen - som rege-

ringsformen ger dem rätt att utnyttja lokalt eller regi-

onalt - efter de behov som finns. Allt det är nu borta.

Moderaterna, och nu också regeringspartiet, har

bidragit först till ett skattestopp och sedan till en kon-

struktion som omöjliggör för de flesta kommuner att

höja skatten. I stället synes allt ske med regleringar

med hjälp av miljarder i statsbidrag. Det är inte allde-

les okomplicerat. Det luddar till demokratin. Det gör

det svårare att utkräva ansvar. Dessutom framstår det

som att alla goda gåvors givare är regeringschefen,

däremot aldrig de kommunalt förtroendevalda. Jag

undrar vad det ger för långsiktiga konsekvenser för

dem som jobbar lokalt. Det här kommer att leda till

ytterligare centralisering av den politiska makten.

Utspel kommer att göras av vissa ledande företrädare.

Vi moderater föreslår att statsbidraget till kommu-

ner och landsting skall ligga kvar på 1998 års nivå de

kommande åren. Det är viktigt att slå fast att vi anser

oss föra en politik som kommer att leda till fler jobb.

Det har på lång sikt större betydelse för den kommu-

nala sektorns ekonomi än vad någonsin några statsbi-

dragsmiljarder kommer att rätta till.

Vi skapar fullständiga incitament för kommunerna

att höja sin egen skattekraft. Vad betyder det? Genom

ändringar i inomkommunala utjämningssystemet

kommer varje kommun att få fler invånare i arbete

eller några som får högre lön. Den ökade skattekraft

som det bidrar till kommer att tillfalla kommunen.

Det nuvarande inomkommunala skatteutjämnings-

systemet gör att 18 kommuner i Sverige, med totalt

1,2 miljoner invånare, har ett system som gör kom-

munerna fattigare när fler får jobb. Det är ett obegrip-

ligt, tillväxtfientligt inomkommunalt utjämningssys-

tem som det fattades beslut om och infördes 1996.

Det försvaras bara med att en majoritet trots allt inte

drabbas. Denna minoritet som skall leva efter dessa

märkliga förutsättningar viftas bort i debatten med ord

som "de är i Stockholm" och "det är ändå bara på

marginalen".

Detta system måste förändras om det skall bli en

sund kommunalekonomisk utveckling. Vi har åkt runt

i flera kommuner tillsammans med den moderata

finanskommittén. Vi har märkt att det inte är en isole-

rad företeelse att Pomperipossaeffekter av det slaget

uppträder i Stockholmsregionen.

Pomperipossaeffekterna finns mest i Stockholms-

regionen. I och med att systemet är progressivt och

starkt omfördelande, kommer alla kommuner i landet

som går på tvärs mot hur övriga kommunkollektivet

utvecklas att få svårigheter med utjämningssystemet.

Den som går före andra med att få ökade intäkter i

glesbygd förlorar bidrag. Den som går före andra med

att få högre skattekraft blir snabbt straffad. Det är

bara när kommunkollektivet totalt sett och i samma

takt får ökade intäkter som det kommer kommunerna

till del. Det är ett system som slår undan incitamenten

både i glesbygd och i kommuner med högre skatte-

kraft. Det behövs en grundläggande strukturell för-

ändring för att främja tillväxten i Sverige, dvs. göra

om detta system och ta bort Pomperipossaeffekterna.

Vi kommer att återkomma i ett senare ärende och

belysa den här debatten.

Jag yrkar bifall till reservation 3. Vi står natur-

ligtvis bakom de övriga reservationer jag har refererat

till, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka

bifall till reservation 3.