Herr talman! Valter Mutt har redan sagt mycket av det jag hade tänkt säga om att utreda och diskutera förutsättningslöst, att vara öppen för att tänka nytt när det behövs. Det var också det jag var ute efter i fråga om den demokratiska styrningen av Riksbanken.
Naturligtvis finns det ett riksbanksfullmäktige, men om situationen ändrar sig och vi finner att klimatfrågan eller ojämlikheten för tillfället är det allra viktigaste, kan vi då använda ränteverktyget för att styra? Man skulle kunna ställa sig den frågan. Behöver vi kanske öka möjligheterna? Det är återigen en förutsättningslös, prestigelös fråga som jag tycker förtjänar att tänkas på och diskuteras av flera än mig, som inte är någon fackkunnig person på det här området. Men jag vill i alla fall lyfta frågan.
Jag tänkte också ta mig en frihet, när vi nu talar om banksektorn. Vi har ett oligopol av stora, privata banker i Sverige, och det är ett problem över hela världen med banker som är för stora för att misslyckas, too big to fail. Det är en diskussion i bland annat Storbritannien, och i USA har man haft ett system, Glass-Steagall-lagen, som innebar att man juridiskt separerar affärsbanker och investmentbanker, alltså separerar den del av bankerna som försörjer företag och privatpersoner med den reala ekonomin med krediter från den spekulativa delen. Det systemet tjänade USA väl efter krisen på 30-talet fram till ungefär millennieskiftet, när man avskaffade det, vilket många anser har bidragit till krisen.
Vi har föreslagit en sådan lösning i Sverige för att få ökad trygghet och säkerhet och få kontroll över det finansiella systemet. Det har man gjort också i Storbritannien och på alla möjliga håll, och även i USA väcks frågan igen. Jag passar på, när vi ändå diskuterar, att fråga finansmarknadsministern hur han ser på en sådan bankdelningslag, om vi kallar den så.