Herr talman! Jag fortsätter att prata lite om Riksbanken och antalet mål. Återigen: Riksbanken har i praktiken bara en styråra, bara ett verktyg i verktygslådan, och det är kort och gott räntan. Finanspolitiken eller den politik som utförs i den här kammaren har många fler verktyg. Hur behjärtansvärd klimatutmaningen än är - där håller jag med Annika Lillemets - tror jag att den hanteras bättre genom beslut i den här kammaren än via Riksbanken.
Däremot står det mycket riktigt, som både Annika Lillemets och Valter Mutt säger, i förarbetena till penningpolitiken att de inte ska stödja den allmänna ekonomiska politiken. Jag menar att Riksbanken gör så genom att man använder en teknik som kallas för flexibelt inflationsmål, det vill säga att man siktar på 2 procents inflation. Tanken med det är att man ska få en förväntningsbild för lönerörelsen, alltså att man ska ha 2 procents inflation så att man sedan kan utforma lönekraven och sedan få en löneförhandling som är rimlig och ansvarsfull.
Men sedan kommer det att bli så, och har blivit så över tiden, att inflationen ibland är lite högre än 2 procent och ibland lite lägre än 2 procent beroende på hur ekonomin i övrigt fungerar.
Här har Riksbanken alltså möjlighet att vara flexibel inom ramen för att inte påverka inflationsförväntningarna så att de avviker från 2 procent. Om man skulle göra det skulle det bli problem med lönebildningen i Sverige. Det tror jag inte att vare sig fackföreningarna eller arbetsgivarna skulle tycka var bra.
Låt oss försöka reda ut frågan om staten lånar dyrt eller billigt. Jag har tittat på det nu. Riksgäldskontoret lånar just nu pengar på tio år till 1,81 procents ränta. Det är vad de betalar. Det är den ränta som staten betalar när man lånar pengar. Det finns inga mellanhänder i privata banker som skär emellan här, utan detta är den absolut lägsta ränta som Sverige kan få när man lånar pengar. Det är den ränta som Riksgäldskontoret får när man lånar pengar, och den kommer staten till godo. Det finns inga elaka privata banker som skär emellan här.
Jag kan säga till Valter Mutt att jag översiktligt har tagit del av litteraturen om dessa statsägda banker men säkert inte lika mycket som Valter Mutt har gjort. Jag har säkert mycket att lära om detta.
När det gäller finansiell stabilitet är det allmänt så att Sverige har gått före, eller skiljer ut sig från EU-länderna i övrigt, genom att kräva att svenska banker ska ha mer kapital än europeiska banker. Detta gjorde vi i första hand i en uppgörelse med även Miljöpartiet och Vänsterpartiet i november 2011 då vi tillsammans kom överens om att det vore bra för det svenska banksystemet. Det blev också mycket bra. Det blev mer stabilitet i bankerna, och man kräver att kapitalägaren satsar mer pengar. Förhoppningsvis blir kapitalägarna också mer angelägna om att bankerna sköts på ett bra sätt. Det är alltså olika effekter.
Nu har Finansinspektionen fattat beslut om att öka kapitalet ytterligare i svenska banker. Sverige kommer då att bli det land som kanske har de mest stabila bankerna i Europa. Det är alldeles utmärkt.
Enligt min uppfattning är det så man gör för att förhindra finanskriser i framtiden, det vill säga att bankerna själva ska ha en större krockkudde än de hade tidigare. Detta kommer också att leda till att bankaktier på börsen blir mindre volatila, som man säger på finansspråk. De kommer kort och gott att röra sig mindre. De kommer att bli tråkigare aktier. Om det är en tråkig aktie som rör sig mindre kommer också avkastningskravet på den aktien över tiden att sjunka i och med att den är mindre riskfylld. Det betyder faktiskt att det är aktieägarna som kommer att stå för den stora kostnaden och betala den ökade kapitaltäckningen i bankerna och inte kunderna.
När Valter Mutt talar om de statliga bankerna undrar jag om det egentligen är så att han menar att banksystemet bör förstatligas. Är det detta som det hela kokar ned till eller att Riksbanken ska ge krediter till företag? Om det är det som interpellanten vill kan vi föra en diskussion om den frågan. Jag skulle därför gärna vilja få svar på detta.