Herr talman! Jag tackar Valter Mutt för interpellationen.
Låt mig börja med att klarlägga att staten inte lånar pengar av privata banker. Den får därmed inga höjda räntekostnader. Staten lånar heller inte pengar av Riksbanken. Vissa stater försökte göra det på 30-talet, men det gick inte så bra för dem.
Riksgäldskontoret lånar upp pengar för statens räkning. Min bedömning är att de gör det mycket professionellt till mycket låga räntor. Därmed får staten en effektiv finansförvaltning. Så ska det vara, och så fungerar det i praktiken i alla andra länder också.
Låt mig göra en liten exposé över penningpolitiken. Penningpolitiken är ett monetärt ankare för hela den ekonomiska politiken. Under en lång rad år hade vi som ni vet en fast växelkurs. Under 60-, 70-, 80- och början av 90-talet hamnade Sverige i regelbundna kriser.
Tanken med att ha en fast växelkurs, som vi hade i Sverige, var att Sverige skulle ha samma kostnadsutveckling som jämförbara länder. Därmed skulle vi få ett ankare, och vi skulle kunna få avsättning för våra produkter på de internationella marknaderna.
Vad som hände framför allt under 70- och 80 talet och början av 90-talet var att lönebildningen i Sverige inte var förenlig med lönebildningen i våra konkurrentländer - Tyskland, de nordiska länderna, England och USA. Kort och gott steg lönerna kraftigare i Sverige än i de länder vi hade fast växelkurs gentemot.
Kostnadsläget blev då högre i de svenska företagen, och man kunde inte sälja sina varor på den internationella marknaden. Till följd av detta blev det arbetslöshet. Det problemet löste vi genom att devalvera kronan och göra den billigare. Då återställdes kostnadsnormeringen, och vi kunde återigen sälja våra varor.
Sedan tog det några år. Lönebildningen fortsatte att fungera dåligt. Vi prissatte oss ur marknaderna. Vi devalverade igen. Det skedde gång efter gång på 70- och 80-talet, som ni vet.
År 1992 blev det ett nytt läge i och med att Riksbanken lät kronan flyta och ett inflationsmål infördes som sedan dess - det är nu 22 år sedan - har fungerat i huvudsak mycket väl, vill jag påstå. Det har fungerat som ett stabiliserande monetärt ankare för lönebildningen i Sverige och har därmed lett till att vi inte har fått de kast i lönebildningen som vi fick under 70- och 80-talet.
Finanskriser vill jag påstå har funnits så länge som människan har funnits på jorden. De fanns även när bankerna var enormt kapitaliserade, och de finns nu, när bankerna är sämre kapitaliserade.
Den besvärliga poängen med finanskriser är att de har en tendens att ändra skepnad. De hittar nya former. Det kan vara spekulationer i holländska tulpanlökar, som det var för några hundra år sedan. Det kan vara spekulation i irländsk potatis, som det var för ännu längre sedan. Det kan vara en Krügerkrasch, det kan vara oegentligheter, det kan vara märkliga värdepapper som amerikaner konstruerar som ingen begriper eller vad det än är.
De kriserna har inget speciellt kännetecken, utan de byter skepnad. Risken med den våg av regleringar som nu är över banksektorn är att man försöker lösa gårdagens problem.
Problemet med att ge en centralbank flera mål är att centralbanken egentligen har bara ett medel, och det är räntan. Vi lärde oss alla genom skolböckerna att om man har bara ett medel kan man egentligen ha bara ett mål, för annars blir det konflikt mellan målen, om inte målen samvarierar.
Detta är kärnan i problemet och anledningen till att Riksbanken inte ska ha fler mål. Man har inte den verktygslåda som till exempel politiken har i finanspolitiken.