Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag skulle dock ha uppskattat ett något större mått av konkretion från finansmarknadsministern. När jag tar del av Peter Normans svar får jag nära nog intrycket av att finansmarknadsministern menar att vi redan befinner oss i en nästan perfekt tingens ordning och att några större förändringar därför är obefogade.
Vore det så väl skulle vi inte ha dessa återkommande djupa finanskriser som i sin tur ger upphov till skuldkriser, neddragningar i offentliga välfärdssystem, massarbetslöshet och så vidare. Denna gång har vårt land visserligen varit förhållandevis förskonat, men i en internationaliserad ekonomi går givetvis ingen säker i längden. Sverige är en del av vår tids globaliserade ekonomi och bör rimligen också ta del i den globala debatten om hur vi skapar mer robusta finansiella system. Det är därför jag har ställt denna interpellation.
I dag skapas som bekant inte längre våra pengar annat än helt marginellt av våra centralbanker, utan uppemot 97 procent av alla pengar skapas i praktiken av privata banker i samband med långivning. Den som styr över kreditflödena i ett samhälle har naturligtvis ett avgörande inflytande över vilka entreprenörer som får möjlighet att förverkliga sina idéer och vilka företag som kan växa. Detta avgör i sin tur i hög grad hur morgondagens samhälle kommer att se ut.
Det blir givetvis problematiskt när banker och finansbolag under senare årtionden kommit att styra allt större kapitalflöden bort från den reala ekonomins produktion av varor och tjänster och i stället investerat i finansiella instrument som driver en växande spekulationsekonomi centrerad på förväntningar och förhoppningar. När dessa inte infrias får vi återkommande bubblor som spricker och i värsta fall försätter världsekonomin i kris.
Glädjande nog växer insikten även bland ekonomer att detta inte är något optimalt sätt att organisera en hållbar ekonomi på, i synnerhet inte i en tid som vår givet vad klimatklockan är slagen. Vi behöver investera massivt i just den reala ekonomin för att komma loss ur dagens fossilberoende.
Till och med på Internationella valutafondens forskningsavdelning tänker man numera ibland utanför boxen. År 2012 publicerade IMF-ekonomerna Jaromir Benes och Michael Kumhof ett förslag till penningreform inspirerat av den så kallade Chicagoplanen från 1930-talet. Grundtanken är att banker bör åläggas att ha full täckning för pengar som lånas ut. De ska därmed inte längre kunna skapa pengar ur tomma intet i samband med kreditgivning. De skulle i praktiken innebära att länders centralbanker får monopol på penningskapande.
Benes och Kumhof menar att detta skulle motverka spekulationsekonomi och minska såväl offentlig som privat skuldsättning. De skriver i sin rapport gillande om den ursprungliga Chicagoplanen och dess bärande idé: "Att tillåta regeringen att ge ut pengar till nollränta istället för att staten ska låna till ränta av privata banker, skulle leda till sänkta räntekostnader i den offentliga ekonomin och till dramatiskt minskad statsskuld."
Jag gör inte anspråk på att besitta tillräcklig sakkunskap för att kunna bedöma om dessa båda IMF-ekonomernas idéer är en framkomlig väg för att förhindra nya finanskriser. Men det vore definitivt värt att låta en utredning titta närmare på såväl Benes och Kumhofs förslag som andra idéer om hur vi kan uppnå ökad stabilitet i ekonomin. Jag har tillsammans med Annika Lillemets motionerat om detta.
Det vore intressant att höra hur finansmarknadsministern ser på Kumhofrapporten och vilka andra vägar han tror kan leda mot en mindre spekulationsbenägen ekonomi.