Herr talman! Jag ska ägna en del av mitt slutanförande till att svara på Annika Lillemets fråga om bankdelning som hon ställde förut. Det finns ett sådant förslag som EU arbetar med, och det kallas för Liikanenrapporten. Det är en finsk före detta minister som har utarbetat den. Tanken är, precis som Annika Lillemets säger, att man ska försöka separera lån till företag och hushåll från investmentbankdelen. Jag tror att detta blir ett problem. Ett problem är att det är mycket svårt att göra en gränsdragning. Jag kan nämna ett annat problem. Vi kan som exempel ta den senaste kraschen, Lehman Brothers-kraschen 2008. Lehman Brothers var en investmentbank. Tanken i Liikanenrapporten är att man skulle låta investmentbankdelen vara i fred. Men denna bankkrasch höll på att sänka hela världsekonomin. Även om vi hade haft denna bankdelningslagen då hade man inte rått på de problem som man hade.
Min bedömning är att den väg som i första hand Europa, men även USA, har tagit för att öka stabiliteten i banksektorn är att tvinga aktieägarna att stoppa in mer pengar i bankerna, dels för att göra dem mer robusta, dels för att göra kapitalägarna mer rädda för att om det går dåligt förlorar de mer pengar. Det är den väg som vi bör gå vidare på. Här har Sverige tagit på ledartröjan och har stoppat in väldigt mycket mer pengar i bankerna än andra har gjort. Därför tycker jag att Liikanenrapporten om bankdelning är ett sidospår. Men, återigen, det finns andra länder som tycker annorlunda. Detta bearbetas i EU just nu, och vi vet inte vad som kommer ut av detta. Det finns också länder som har liknande förslag, både USA och Storbritannien.
Riksbanken lever förstås i en politisk miljö. Det är finansutskottet som bestämmer vilket mål Riksbanken ska ha. Det är också finansutskottet som kallar riksbankschefen plus en vice riksbankschef med regelbundenhet till utfrågningar. Det är alldeles utmärkt. Därför tycker jag i princip att tingens ordning är bra. I huvudsak handlar det om att om man har bara ett mål går det bara att ha ett medel. Andra medel som vi har här i riksdagen bör användas till frågor som är av mycket behjärtansvärd karaktär, till exempel klimathotet.