Fru talman! Efter de senaste dagarnas turer skulle
man kunna säga att det inte finns något nytt under
solen i flyktingpolitiken. Invandrar- och
flyktingpolitiken har knappast att göra med några
rationella faktorer eller med någon verklighet som
låter sig styras av förutbestämda beslut. Den står
under ständig förändring. Det gäller att vara både
öppen och flexibel.
Det är mycket av det gamla som blir sig likt, även
om Birgit Friggebo en gång i tiden stod här i
talarstolen med beslutsamhetens friska hy och sade
att hon skulle reda upp den sörja som den
socialdemokratiska flyktingpolitiken hade hamnat
i. Georg Andersson har pekat på några av dessa
saker.
Vi fick veta att det skulle bli generösare och bättre
bedömning av asylärenden. Det s.k.
decemberbeslutet skulle upphävas. I själva verket
förefaller det nu vara tuffare beslut än någonsin.
Regeringen har själv fått lov att tillsätta en
utredning för att få reda på hur tufft det egentligen
är.
Vi ser nu hur Folkpartiets ministrar suckar över
polariseringen i flyktingpolitiken, när det i själva
verket var Folkpartiet som i den tidigare debatten
här i kammaren i hög grad bidrog till den
polariseringen. Asylsökande skall få arbeta. Det är
den enda skillnaden och det nya. Det tragikomiska
är, att när de nu får det finns det inga arbeten. Jag
skall inte uppehålla mig längre vid detta.
Fru talman! Jag skall hålla mig till det som
interpellationen handlar om, nämligen
kvotflyktingar. Jag får erkänna att jag inte förrän
alldeles nyss uppmärksammade att det ges
ytterligare ett interpellationssvar här i dag som
delvis handlar om det jag tänkte ta upp.
Den regering vi har i dag minskade kvoterna. Det
fanns en mycket bred enighet i denna kammare om
nödvändigheten av att öka mottagandet av
kvotflyktingar. Det fanns ett mycket stort tryck från
UNHCR om att Europas länder skulle ställa upp
och vara generösare.
Tyvvär fick vi besked om att detta inte behövdes.
Det fanns ingen efterfrågan. Man kunde i själva
verket minska den årliga kvoten för flyktingar, som
vi efter mycket om och men hade lyckats få upp till
2 000 om året, med en extra kvot budgetåret
1991/92 på 1 250.
Vad är det för verklighet som ligger bakom att det
inte skulle vara nödvändigt med en ordentlig kvot
för ett mer ordnat mottagande av alla de människor
som sitter i flyktingfällan runt om i världen, och
faktiskt så nära som på andra sidan Östersjön? Vi
har ju det stora bekymret med de människor som
verkligen fastnat i rävsaxen i Baltikum och
Ryssland. Det har kommit dit, men de kommer inte
längre.
De är fullkomligt otänkbart för dem att ta sig
tillbaka till sina gamla hemländer, och de kommer
inte från Tallinn, eller var de nu finns någonstans.
Jag hörde häromdagen ett radioprogram om
flyktingar som satt i ett gammalt kvinnofängelse i
Tallinn. De är de som är kvar och som inte haft råd
att köpa sig en plats på en flyktingbåt eller i en
container, och riskera livet för att komma över
Östersjön.
Nu ser jag i det kommande svaret att Birgit
Friggebo skall ta upp problematiken kring dessa
människor. Men det sägs inte ett ljud om att vi
faktiskt skulle kunna utnyttja den kvot som vi har
till att också hjälpa de människorna. Det kan väl
ändå inte vara rimligt som det är nu? Det måste
vara mycket tragiskt för dem att konstatera att de
som lyckas ta sig in i en container och som lyckas
köpa sig en plats på en båt över Östersjön får
allihopa stanna här i Sverige, medan de själva sitter
fast där och inte kan göra någonting åt sin situation.
Jag skulle vilja veta, Birgit Friggebo, om inte en del
av denna kvot --det finns ju ändå utrymme i den
kvot som riksdagen har beslutat om -- skulle kunna
utnyttjas till att hjälpa dessa människor i avvaktan
på att de baltiska länderna och Ryssland orkar ta
itu med att bli mottagarland och ha ett eget, rimligt
flyktingmottagande i framtiden. Jag tror att det
ligger ganska långt fram i tiden. Till dess behöver
de människor som sitter fast där faktiskt hjälp.