Fru talman! Med Folkpartiet i regeringen skulle det
bli ordning och reda. Humanitet och generositet
skulle prägla flyktingpolitiken. Jag kan tyvärr
konstatera att verkligheten blev en annan. Det blev
ökade restriktioner, mindre generositet och många
dubbla budskap. Ett exempel på det är att
vistelsetiden inte längre tillmätas betydelse vid
ärendenas avgörande. Birgit Friggebo gjorde det
närmast till en dygd att göra så att enbart
skyddsbehovet skulle gälla.
I fredags fick vi veta att vistelsetiden nu åter skall
spela en roll. Detta sker som en eftergift av Birgit
Friggebo i den interna strid som pågår inom
Folkpartiet. Vi får väl se hur det blir med
regeringens politik i det sammanhanget.
Ett annat exempel är att tidsbegränsade
uppehållstillstånd enligt regeringen skall kunna
beviljas. Men nu argumenterar Birgit Friggebo mot
den ordning som regeringen själv har öppnat
möjligheter till. Hon gjorde det senast i Ekot i går.
Ett tredje exempel är att Folkpartiet energiskt har
motsatt sig att använda viseringsinstrumentet i
flyktingpolitiken. I januari 1991 skrev Folkpartiet
att missbruk av viseringsinstrumentet måste
upphöra. I juni 1993 införde Birgit Friggebo
viseringstvång för bosnier. Det är kanske det
viseringsbeslut som har haft den mest drastiska
betydelsen någonsin. Detta skedde den 1 juni 1993,
d.v.s. för nio månader sedan. Det blev ett effektivt
hinder för medborgare i Bosnien--Hercegovina att
komma hit.
Regeringen insåg naturligtvis det. Själva motivet
för att införa viseringstvång var att det skulle bli
svårare att ta sig till Sverige. Därför
ackompajnerades detta beslut med ett beslut om en
stor kvot för flyktingar från f.d. Jugoslavien, som
en kompensation för de hinder som viseringen
innebar.
Om jag minns rätt talades det då om att 1000
flyktingar per månad skulle kunna komma hit på
kvot. Detta skulle göras snabbt. I avvaktan på
riksdagsbeslut om denna extrakvot sade man från
regeringens sida att den redan beslutade årskvoten
om 1 800 skulle kunna utnyttjas.
Vad har då hänt? Vi noterade att bara 360
kvotflyktingar hade tagits emot efter mer än sju
månader. Av de 7 800 platser i Sverige som stod till
buds hade bara 360 utnyttjats för kvotflyktingar vid
det tillfället. Det kanske är några fler nu. Vem bär
då ansvaret för det? Det finns en tendens att skjuta
över skulden på UNHCR. Men det var för det
första inte UNHCR som införde viseringstvånget.
För det andra är det naturligtvis ändå ytterst
regeringen som är ansvarig för den politik som den
driver.
Jag kan förstå reaktionerna från UNHCR. För
några dagar sedan kunde vi läsa i Svenska
Dagbladet om vår välbekante vän Sören Jessen-
Petersen från UNHCR. Han uttrycker irritation
och indignation över att europeiska regeringar och
myndigheter lägger skulden på
flyktingkommissarietet, efter att de själva har
begränsat möjligheterna för bosnierna att ta sig ut
från kriget. Han säger: ''Det är svårt att förstå att
kritiken riktar sig mot oss. Vi är tillräckligt pressade
av att hålla hjälparbetet i gång. Att dessutom föra
ut människor från krigszonen är mycket svårt och
mycket farligt. Det har vi inga resurser till''.
Mot denna bakgrund vill jag ställa några
följdfrågor. För det första: Trodde regeringen, när
den fattade sina beslut i juni 1993, att det skulle
vara möjligt att överföra flyktingar från enklaver
inne i Bosnien inom ramen för kvotmottagningen?
Om regeringen inte trodde det, varifrån avsåg den
då att överföra kvotflyktingarna?
Man kan konstatera att den ordning som har gällt
inte har fungerat. Birgit Friggebo sade i sitt svar att
man numera har ändrat sina rutiner. Varför har det
dröjt åtta månader innan denna åtgärd har
vidtagits? Den 21 juni 1993 sade regeringen att man
ville garantera att personer med omedelbart behov
av skydd skulle få komma hit. Nu har det gått nio
månader. Anser regeringen att det under den här
tiden inte har funnits några omedelbara behov som
har behövts åtgärdas? Varför har man dröjt med att
förändra rutinerna för att möjliggöra ett snabbare
mottagande?