Fru talman! Under de senaste åren har svensk
flyktingpolitik utsatts för mycket stora
påfrestningar. Inte sedan andra världskriget har det
kommit så många som sökt skydd i Sverige. Inte
sedan andra världskriget har vi under så kort tid
tagit emot så många människor som sökt asyl här
och som också har fått stanna här.
Den socialdemokratiska regeringen inskränkte
asylreglerna när det kom 5 000 turkbulgarer. Från
ex-Jugoslavien har det kommit över 110 000
personer, och vi tillämpar alla skyddsregler i
utlänningslagen utan inskränkningar. 13-december-
beslutet upphävdes.
Dessutom -- eftersom Maj-Lis Lööw säger att det
inte har hänt någonting -- har det skett en
fortgående reformering av mottagningssystemet. I
dag skall alla barn få lika sjukvård som svenska
barn. Det är riktigt att man får arbeta under
väntetiden. Meningsfull sysselsättning skall vara ett
obligatoriskt inslag på förläggningarna.
Flyktingarna ges möjlighet att själva bestämma om
de vill bo på förläggning eller ute på stan.
Fru talman! Jag tycker att vi har klarat av denna
påfrestning mycket bra. Det gäller regeringens
beslut att låta människor vara med här, men också
verken och myndigheterna. De har klarat av ett
snabbt beslutsfattande och även
förläggningsverksamhet, och nu också en
mottagning ute i kommunerna som går väldigt bra.
Sedan över till den fråga som ställdes om
kvotflyktingar och annat. Georg Andersson talar
om att vi försöker skylla på UNHCR. Den
verksamheten har jag aldrig ägnat mig åt. Den gör
fantastiska insatser, inte bara i f.d. Jugoslavien,
utan på många andra konfliktplatser jorden runt.
Vad vi har gjort när det gäller kvotflyktingar är att
erbjuda UNHCR ett antal kvotplatser för att det
skall finnas en beredskap när det finns behov av att
ge människor skydd. Därutöver har vi sagt att vi är
beredda att också på kvoten ta över personer från
en vidare krets, nämligen släktingar och andra.
Sverige har tagit emot de kvotflyktingar som
UNHCR har begärt hjälp om. Däremot kan man
nog säga att det har varit litet onödigt byråkratiskt
när man har fullföljt den gamla ordning som fanns
under både Maj-Lis Lööws och Georg Anderssons
tid, nämligen att utredningarna gjordes på platsen.
Det har varit en viss irritation från UNHCR:s sida
över detta. Där har Invandrarverket nu ändrat sina
rutiner för att det skall gå smidigare, och det
välkomnar jag.
När det är fråga om de människor som befinner sig
inne i enklaverna i Bosnien är det naturligtvis
ytterst beklagligt att människor stängs inne av sina
egna, som inte släpper ut dem, och att de riskerar
om de ger sig av på flykt att träffas av granater,
skott från prickskyttar och andra påfrestningar.
Detta påverkas inte av svenska visumbeslut eller
annat. Jag är inte säker på att Georg Andersson vill
föreslå att vi från Sverige skall ge oss ner till dessa
enklaver för att få ut dessa personer. Vi har ju sett
svårigheterna även för hjälpsändningar -- där
svenska Räddningsverket är med för att försöka få
in humanitär hjälp -- och där det går månader.
Detta är någonting fruktansvärt för dessa
människor. Men på vilket sätt skulle Sverige kunna
bidra till att förändra den situationen -- förutom att
vi kraftfullt bidrar med humanitär hjälp och att vi
är militärt närvarande för att försöka att ge skydd
så långt som det är möjligt?
Det är beklagligt, och jag har sagt det många
gånger, att vi tvingades införa visum för bosnier.
Men detta måste ses i ett större internationellt
sammanhang. Hela Europa, så när som på några
Skandinaviska länder, hade infört visum. Det hade
kommit långt över 100 000 personer.
De flesta kom från Kroatien, där de redan hade
skydd och humanitär hjälp, bl.a. finansierad från
Sverige. Det har varit väldigt mycket diskussioner
om huruvida de som lyckas lämna enklaverna inne
i Bosnien kan ta sig över gränsen till Kroatien. Som
jag har redovisat har vi på plats undersökt att det är
möjligt.
Maj-Lis Lööws direkta fråga gällde om man skulle
kunna använda kvoten för dem som sitter i våra
östliga grannländer. I huvudsak styrs denna
verksamhet av vilka propåer och önskemål vi får
från UNHCR, och det förs en diskussion mellan
Invandrarverket och UNHCR.
Vad man nu riktar in verksamheten på, och som är
viktigt, är att våra östliga grannar dels skriver på
Genèvekonventionen, dels bygger upp
mottagningsmöjligheter och asylbestämmelser som
gör att de kan bli likvärdiga oss när det gäller
flyktingmottagande.