Handikappolitik

Herr talman! Socialutskottets betänkande nr 6

handlar om handikappolitik. Bakgrunden är den skri-

velse som kom från regeringen, 41 motionsyrkanden

som har väckts i anledning av skrivelsen och dess-

utom elva motionsyrkanden från allmänna motionsti-

den 1996 om olika handikappfrågor. Till betänkandet

är fogat 20 reservationer. Vi moderater står bakom

elva av de reservationerna.

Om jag för ett ögonblick, herr talman, skall återgå

till regeringens skrivelse kan jag säga att regeringen

där redogör för de försämringar - dock inte alla - som

man har genomfört de senaste två åren, men också för

vilka försämringar som man har för avsikt att genom-

föra.

Som jag nämnde har skrivelsen föranlett 41 mo-

tionsyrkanden, men det har dessvärre inte gjort några

större intryck på majoriteten i utskottet. Alla motion-

syrkanden avstyrks. Man har heller inte funnit anled-

ning att ta några initiativ med anledning av yrkande-

na.

Jag vill också nämna att den socialdemokratiska

regeringen i skrivelsen konstaterar följande: "Det

finns ett starkt stöd för de övergripande målen och

den allmänna inriktningen av handikappolitiken". Jag

vill göra kammarens ledamöter uppmärksamma på

den debatt vi har haft i kammaren tidigare i dag. Jag

och mitt parti kan inte, herr talman, dela den uppfatt-

ningen när vi nu ser resultaten av den förda politiken.

Vi tror inte heller att det skulle finnas något starkt

stöd för den allmänna inriktningen i handikappoliti-

ken.

Det är inte med glädje jag konstaterar detta i dag.

Tidigare har vi nämligen haft en bred uppslutning

kring handikappfrågorna, men tyvärr finns den inte

kvar. Det är mycket synd. Jag är den första att beklaga

att det är på detta sätt.

För oss moderater är det faktiskt obegripligt att

man med öppna ögon från regeringens sida föreslår

försämringar för de människor som kanske allra mest

behöver samhällets stöd. Det är därför vi avvisar alla

de försämringar som den socialdemokratiska rege-

ringen föreslagit och drivit igenom och som drabbat

de handikappade sedan hösten 1994.

Människor som har funktionshinder av olika slag

skall enligt vår mening även i tider av ekonomisk kris

garanteras trygghet och välfärd. Detta kan faktiskt

åstadkommas genom att man gör åtstramningar i

andra sektorer. Vi har anvisat vägar. Vi har talat om

karensdagar och en vettig procentnivå i sjukförsäk-

ringen som skall kombineras med skattesänkningar

riktade särskilt mot låg- och medelinkomsttagare. På

detta sätt skapar vi ett utrymme för att garantera att

man får en handikappreform värd namnet.

Vi anser att funktionshindrade människor precis

som andra människor skall ha möjlighet att påverka

sin egen situation, t.ex. när det gäller att välja vård-

personal och omsorgsform. Kommunaliseringen eller

det kommunala betalningsansvaret motverkar tyvärr

detta. Det har debatterats tidigare i dag. Vi har fått det

belyst.

Det kan finnas - jag säger inte att det är något

önskemål - en risk att vi går tillbaka till den tid då

antalet personer hos den funktionshindrade kunde

vara upp till så många som 30 under en mycket kort

period. Alla dessa människor handhar det mest privata

och det mest intima som rör den funktionshindrade.

Vi moderater tycker att detta är ovärdigt. Jag säger att

det kan bli så här, men jag hoppas att det inte blir så.

Riksdagen har dessvärre givit kommunerna verktyget

för att eventuellt återgå till denna ordning. Det är jag

den första att beklaga.

Ta inte ifrån handikappade människor deras fram-

tidsvision - den framtidsvision de fick under den bor-

gerliga regeringsperioden då ett antal kloka åtgärder

vidtogs för att mildra effekterna av ett funktionshinder

i det vardagliga livet. Om någon behöver framtidsvi-

sioner är det just denna grupp.

Jag har också fått brev från funktionshindrade. Jag

skall citera några rader ur ett brev från en rullstolsbu-

ren kvinna som beskriver sin reaktion i samband med

att vi fattade beslut om assistansersättningen i Sveri-

ges riksdag. Hon skriver: "Att ni har sett vår belägen-

het och sett till vår situation gjorde mig jättelättad.

Efter att länge ha levt på sparlåga och fått rätta mig

efter kommunens äldreomsorgsregler och oskrivna

ordningar bland personal så skulle jag nu själv ha

möjlighet att påverka min situation och vem som

skulle hjälpa mig."

Jag hoppas att denna framtidsvision kvarstår för

den 41-åriga kvinna det rör sig om även efter våra

beslut i dag.

Nog är det litet märkligt, herr talman, att regering-

en i sin skrivelse om handikappolitik inte med ett

enda ord berör t.ex. försämringarna i LSS och LASS

och nedskärningarna i stimulansbidragen till lands-

tingen. Tvärtom skriver regeringen följande: "De

handikappolitiska reformer som har genomförts under

de senare åren har i hög grad inriktats på att förbättra

det individuella stödet till personer med funktionshin-

der".

Herr talman! Det var en moderatledd regering som

inledde de reformer som beskrivs i regeringens skri-

velse. Det är den nuvarande socialdemokratiska rege-

ringen som försämrar dem. Så ser verkligheten ut. Jag

är inte glad att behöva konstatera det. Tvärtom är jag

djupt bekymrad över denna verklighet. Då har jag

ändå två än så länge friska ben att stå på. Jag klarar

mitt dagliga liv utan större inblandning av andra

människor. Jag har ett uppdrag att sköta. Jag har en

hygglig lön. Jag kan ta mig av och på tåg och flyg-

plan, tunnelbana och buss utan att behöva hjälp. Jag

kan tala, se och höra och förhoppningsvis också bli

förstådd. Jag kan äta och dricka själv, gå på toaletten

själv, sköta min hygien själv - ja, i stort sett leva ett

vanligt liv, om man nu kan tala om att leva ett vanligt

liv när man är ledamot av Sveriges riksdag.Ja, jag är

djupt bekymrad för de människor som inte har den

förmånen som jag har.

Men var så säker, många funktionshindrade är i

dag djupt oroliga och bekymrade. Finns det utrymme

för en framtidsvision och en framtidstro på ett bättre

liv i en tid när socialdemokraterna med en mycket

konsekvent politik, steg för steg försämrat situationen

för hundratusentals människor i detta land? Och detta

har man gjort mot en grupp i samhället som kanske

allra mest just behöver samhällets stöd.

Moderata samlingspartiet har - vid det här laget

borde det vara allmänt känt - avvisat samtliga de

försämringar som den socialdemokratiska regeringen

föreslagit och drivit igenom och som drabbat de

funktionshindrade sedan hösten 1994. Vi har försvarat

de funktionshindrades situation även i tider av mycket

ansträngd ekonomi. Vi har i praktisk handling menat

att vi menar allvar när vi säger att människor som

behöver det offentligas stöd och omsorg alltid skall

garanteras detta.

Herr talman! Det finns flera skäl till detta. Även

om behovet att sanera och finansiera statsfinanserna

fortfarande är stort kan vi aldrig acceptera att de per-

soner som har störst behov av den offentliga sektorn

alltid skall ta det största ansvaret. Till skillnad från

socialdemokraterna anser vi att det är människor som

har haft turen och förmånen, om man så vill, att inte

drabbas av ett funktionshinder som skall ta ett större

personligt ansvar. Jag upprepar att vi kan göra det

genom bl.a. karensdagar och bibehållen 75-procentig

ersättningsnivå i sjukförsäkringen, kombinerat med

skattesänkningar riktade särskilt mot låg- och medel-

inkomsttagare. Då skapar vi ett ekonomiskt utrymme

för att gå in och stötta den här gruppen. Då värnar vi

också omsorgen om framför allt våra funktionshind-

rade. Den uppfattning som jag gör mig till tolk för nu

har dessutom, såvitt jag har kunnat förstå, en djup

förankring ute i samhället.

Herr talman! Jag vill bara nämna ytterligare två

viktiga frågor som tas upp i betänkandet, nämligen

den yrkesinriktade rehabiliteringen och möjligheten

att få ett särskilt ekonomiskt stöd i boendet.

När det gäller rehabiliteringen vill vi framhålla att

det är mycket viktigt att man inte överger arbetslinjen

för personer med funktionshinder. Regeringen har

dessvärre vid ett par tillfällen dragit ned anslagen till

en yrkesinriktad rehabilitering, och en utebliven re-

habilitering kan snabbt leda till ett permanent funk-

tionshinder som kostar såväl mänskligt lidande som

ekonomiska resurser i socialförsäkringen.

Över huvud taget anser jag att man ganska snart

måste klargöra hur en arbetsmarknad skall se ut för de

personer som av olika skäl inte kan beredas arbete

inom den ordinarie arbetsmarknaden. Det brådskar

därför att andelen personer med funktionshinder som

står utanför arbetsmarknaden ökar mycket kraftigt,

och samhället har i dag icke resurser att erbjuda dem

ett arbete.

Till sist, herr talman, har vi det särskilda ekono-

miska stödet i boendet. Bostadstilläggen måste kon-

strueras så att ingen funktionshindrad person skall

behöva leva med den ständiga oron och pressen att

vara utlämnad till socialbidrag för att klara att betala

sin hyra. I det här fallet måste man ta hänsyn till den-

na grupps speciella behov och ingenting annat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-

tion 1 under mom. 1.