Herr talman! Under de senaste åren har många
beslut fattats som gör livet lättare för de funktions-
hindrade. Det är mycket positivt. Det är dock viktigt
att följa upp hur besluten verkställs och vilka förbätt-
ringar det i realiteten blivit för de handikappade.
Jag skall börja med att återge en lägesbeskrivning
från hösten 1996 som Handikappombudsmannen
gjort. Den visar att mer än hälften av kommunerna
under hösten saknade anpassning för rullstolsburna i
bussar som går i ordinarie linjetrafik.
65 % av landets kommuner rådfrågar sällan eller
aldrig ett handikappråd eller en handikapporganisa-
tion i ett tidigt skede, innan ett beslut fattas som rör
rörelse- och funktionshindrade.
Mer än hälften av kommunerna saknar ett handi-
kappolitiskt program. Drygt en tredjedel av dessa
avser inte heller att utarbeta något sådant med tanke
på FN:s standardregler.
Undersökningen visar också att nästan var fjärde
lokal där kommunfullmäktige håller sina sammanträ-
den inte uppfyller minimala krav på tillgänglighet för
rörelsehindrade. Detta innebär i praktiken att många
funktionshindrade stängs ute från en central del av
den svenska folkdemokratin.
I mindre än var tionde kommun är det möjligt för
en person med hörselnedsättning att kommunicera
direkt med kommunens växel med hjälp av texttele-
fon.
Endast 35 % av kommunerna har genomfört en
minimal anpassning för rörelsehindrade av sina all-
männa bibliotek.
54 % av grundskolorna i landet saknar en minimal
anpassning för rörelsehindrade. Nästan var tionde
särskoleelev får sin undervisning utanför ordinarie
skollokaler.
Detta, herr talman, visar på att det finns väldigt
mycket att göra på det handikappolitiska området. Jag
tycker att det finns en samstämmighet i kammaren om
att man verkligen är mån om att det skall hända nå-
gonting.
Regeringens skrivelse om den samlade strategi
som finns saknar enligt min uppfattning väsentliga
avsnitt, som jag uppfattar som bortglömda. Jag tänker
på dem med osynliga funktionshinder. Jag tänker på
barn som drabbats av DAMP och som helt glömts
bort.
Det är oerhört viktigt att ett omfattande arbete
görs för att skapa ett samhälle som ser, bejakar och
inkluderar alla människor - även de som inte kan göra
sin röst hörd.
De psykiskt sjuka människorna har ett stort handi-
kapp, och de har det svårt i dag. Detta är en av de
mest bortglömda grupperna, och dessa människor
kanske är de som oftast känner sig i vägen. De kan
inte formulera sina behov eller kräva sina rättigheter,
och därför tycker jag att denna grupp måste lyftas
fram på ett alldeles speciellt sätt. Vi kristdemokrater
efterlyser alltså handlingskraftighet när det gäller den
här gruppen, så att också de här människorna skall bli
delaktiga i samhället.
Vi anser också att en antidiskrimineringslag måste
komma till stånd. Det är viktigt för att målen om ett
samhälle som har plats för alla verkligen skall kunna
realiseras och bli mer än vackra deklarationer. Det
måste finnas ett s.k. golv i en lag.
Ett exempel som visar att situationen på många
håll fortfarande är otillfredsställande är när de syn-
skadade i Örebro krävde att bussförarna skulle ropa ut
hållplatserna via högtalare. Då sade facket nej. Skälet
var att ett sådant krav skulle kunna leda till psykiska
påfrestningar för förare som talar dialekt.
Herr talman! Ibland kanske det verkar som att det
är de stora åtgärderna vi pläderar för i den här talar-
stolen. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att det
ibland är de små sakerna som är så oerhört viktiga för
de funktionshindrade. De små justeringarna kan leda
till stora förbättringar, speciellt om flera små föränd-
ringar medverkar. Med god vilja kan man komma
långt, men det krävs ändå en lagstiftning som tydligt
pekar ut såväl färdriktningen som hastigheten.
Herr talman! Vi är alla överens om att vi måste
prioritera inom den budgetram vi har. Ingen av oss
vill medverka till att statsskulden blir större och att
våra barn och barnbarn skall behöva bära en orimlig
börda.
Men i samma andetag är det viktigt att säga att vi
inte skall lägga besparingar på den grupp människor
som har det allra svårast och tyngst. Det är en grupp
människor som behöver hjälp för att kunna leva ett
vanligt liv, som vi andra klarar av utan hjälp. Därför
har vi kristdemokrater motsatt oss besparingar inom
handikappolitikens område. Vi tycker att det är en
god etik att undanta dessa grupper från att bära
statsskulden. Vi som är friska och inte har dessa
funktionshinder och som orkar bära måste också göra
det.
Det är viktigt att de signaler vi sänder ut visar att
vi inte vill skapa en oro för alla dem som har det
svårast. Vi vet att de har oroats under de senaste åren.
När besparingsförslag kommer oroas väldigt många
och undrar: Hur skall det bli för mig?
Herr talman! Därför hoppas jag att vi i fortsätt-
ningen skall kunna låta de funktionshindrade känna
trygghet i vetskapen om att vi tillsammans kommer att
utveckla saker och göra dem bättre - inte avveckla
dem.
Jag yrkar bifall till reservationerna 16 och 19.
Självfallet står vi kristdemokrater bakom alla våra
reservationer, men av tidsskäl yrkar vi bifall endast
till dessa två.