Fru talman! Jag har tänkt att uppehålla mig vid
frågan om tillgängligheten i den byggda miljön. Det
är en fråga som regeringen inte har skött på något bra
sätt utan skjuter framför sig och drar i långbänk.
Frågan är grundligt utredd i Plan- och byggutred-
ningen, som föreslog att enkelt åtgärdade hinder i den
byggda miljön skulle vara utförda till år 2000. I lag-
rådsremissen, som sedan stoppades av dåvarande
finansminister Göran Persson, flyttades datumet fram
till år 2005.
Utskottet skriver om dyra kostnader för kommu-
nerna, men glömmer faktiskt andra slutsatser i utred-
ningen. Bl.a. konstateras att eftersom arbetslösheten
är så hög bland byggjobbare, är samhällskostnaderna
för att utföra arbetet med handikappanpassningen i
princip obetydlig. Ett annat viktigt konstaterande var
att om åtgärderna ingick i de regelbundna drifts- och
underhållsåtgärderna som ändå skall utföras i det
normala fastighets- och vägunderhållet, blir det hela
mycket billigare än om de skall utföras som särskilda
insatser.
Det finns alltså goda möjligheter att ta itu med
problemen. Men då måste staten ge kommunerna
tydliga signaler om vad som gäller. Förslaget i lag-
rådsremissen bör lagfästas så fort som möjligt.
Frågan behöver även lyftas fram i det kommunal-
politiska livet. Vänsterpartiet vill att kommunerna
skall upprätta obligatoriska boendeplaneringspro-
gram. Handikappfrågorna skall där naturligtvis ha en
central position. Programmen kan ingå som en del i
den revidering och diskussion som kommunerna ändå
skall ha i samband med översynen av de kommunala
översiktsplanerna. Det behövs ett starkare sektor-
sövergripande planarbete för att se helheten i våra
byggda miljöer.
Regeringens förslag om att gå vidare i något slags
pilotprojekt i samarbete med några frivilliga kommu-
ner är i och för sig ett bra initiativ. Men man skjuter
ändå upp det nödvändiga beslutet i frågan. Tyvärr är
det så att det är först när det slås fast i lag som alla
inser att de funktionshindrade har samma rätt som alla
andra att ta sig fram i den byggda miljön.
Chatrine Pålsson redogjorde förtjänstfullt för
handikappombudsmannens undersökning i våra
kommuner. Jag skulle vilja fylla på med några exem-
pel till. En av sexton kommuner har fasat trottoarkan-
terna vid samtliga övergångsställen. Mer än hälften av
kommunerna saknar handikappolitiskt program. En
tredjedel av kommunerna tar inte fram någon handi-
kappanpassad information - inte ens vid förfrågan.
Det ser alltså ganska dystert ut.
Regeringen är också inkonsekvent i sitt handlande
och agerar inte med en helhetssyn i handikappoliti-
ken. På kommunikationssidan avsätts medel för att
handikappanpassa kollektivtrafiken. Det är ju jättebra.
Ännu bättre skulle det vara om man som handikappad
kunde ta sig till och från den kollektivtrafik som man
som funktionshindrad så småningom skall kunna
utnyttja.
Kommunikationsdepartementet och Inrikesdepar-
tementet går tydligen i otakt i denna fråga. Det fram-
kom rätt tydligt vid den utfrågning i bostadsutskottet
som rörde frågor runt tillgängligheten i den byggda
miljön. Sedan maj 1995 har denna fråga förhalats. Det
var då regeringens proposition skulle ha presenterats
utifrån den lagrådsremiss som förelåg. Persson stop-
pade förslaget, och Jörgen Andersson fortsätter i den
andan. Han har satt hela bygg- och botadspolitiken i
karantän, så det är inte så konstigt.
Konstigt är dock att Sverige så aktivt drivit frågan
om standardregler för personer med funktionshinder i
FN. Dåvarande socialminister Ingela Thalén skriver
tillsammans med utrikesminister Lena Hjelm-Wallén i
förordet till den svenska utgåvan av FN:s standardreg-
ler så vackert att det finns en klar överensstämmelse
mellan innehållet i reglerna och den svenska handi-
kappolitiken, och att man aktivt kommer att verka för
att omsätta reglerna i praktisk handling.
Då återstår bara att säga följande: Upp till bevis!
Inför den föreslagna lagstiftningen snarast.
Härmed, fru talman, yrkar jag bifall till reservation
nr 3.