Herr talman! Utgångspunkten för den svenska
handikappolitiken är alla människors lika värde. För
att begrepp som delaktighet och jämlikhet skall bli till
verklighet krävs en ökad tillgänglighet i vardagsmil-
jön samt möjligheter till eget boende, möjligheter att
ha ett arbete, att ta del av information osv. Detta till-
sammans med ett gott och vänligt bemötande och
frihet från diskriminering redogör regeringen för i
skrivelsen.
De senaste årens handikappreformer har i hög
grad varit inriktade på att förbättra det individuella
stödet. Det är nu dags att gå vidare för att åstadkom-
ma bättre tillgänglighet generellt, i olika verksamheter
och miljöer. Generella åtgärder har dessutom den
fördelen att de kommer även andra, som inte direkt
hör till gruppen funktionshindrade, till del.
I det sammanhanget är en ytterst viktig förändring
på gång, som får tjäna som en signal på ett förändrat
synsätt. Det gäller färdtjänst, som framöver i första
hand skall betraktas som en transportform i stället för
en form av bistånd.
För att stimulera och stödja utvecklingen på trafi-
kområdet fördelar regeringen 1,5 miljard kronor på
fem år.
Kommunerna har ett alldeles särskilt ansvar för
tillgängligheten i vardagsmiljön. Jag vill understryka
att kommunala åtgärdsprogram bör upprättas och ingå
i varje kommuns översiktsplan. Sådana program är
den mest effektiva metoden för att komma vidare och
undanröja praktiska och fysiska hinder.
Boverket får nu i uppdrag att samordna arbetet
med att utforma ett program för generellt ökad till-
gänglighet i kommunerna. Arbetet skall ske i nära
samråd med Handikappinstitutet, handikapporganisa-
tionerna och andra berörda. Goda exempel på hur det
effektivt går att förbättra tillgängligheten skall sedan
spridas. En del av tillgänglighetsprogrammet skall
inriktas på att hitta former för en integrerad anpass-
ning av trafiksystem och bebyggelse. För att underlät-
ta för handikapporganisationerna att medverka i ett
sådant arbete anslår regeringen särskilda medel ur
Allmänna arvsfonden. Skulle det visa sig att utveck-
lingen av tillgängligheten inte påskyndas bör en
tvingande lag övervägas. Det är också vad utskottet
skriver i sitt betänkande, herr talman.
Många funktionshindrade säger att de upplever
diskriminerande behandling. Det har ofta varit frågan
om sådant som att nekas inträde till olika publika
verksamheter. Sådana hinder strider mot värderingen
om alla människors lika värde. Därför skall diskrimi-
neringsförbudet i brottsbalken också komma att om-
fatta gruppen funktionshindrade.
Regeringen förväntas inom kort komma med för-
slag till riksdagen. Det gäller även frågan om diskri-
minering i arbetslivet. Det är regeringens ambition att
en sådan lag skall träda i kraft den 1 januari 1999.
Tillgänglighet handlar också om bemötande.
Funktionshindrade har ett alldeles särskilt behov att
bli bemötta på ett sådant sätt att det underlättar delak-
tighet och tillgänglighet. Regeringen har tillsatt en
särskild utredare med uppgift att bl.a. se över hur
kraven på valfrihet, inflytande och information re-
spekteras. Nästa sommar skall han föreslå åtgärder för
att avhjälpa eventuella brister och missförhållanden.
Den generella välfärden som en av grundstenarna i
handikappolitiken är oslagbar när det gäller att för-
bättra förhållanden för dem som har det största beho-
vet. Det innebär mindre av utpekande, och leder till
sammanhållning i stället för att grupp ställs mot
grupp.
Jag vill påstå att moderaternas hämningslösa
skattesänkarpolitik inte bådar gott på handikappområ-
det. Om skatterna skulle komma att sänkas med de
miljarder som moderaterna utlovar blir det inte
mycket kvar att fördela. För min egen kommun, Ny-
köping, är skillnaden mellan regeringens politik och
moderaternas förslag 66 miljoner kronor i reda pengar
år 2000. Det är lika mycket pengar som hela den
tekniska verksamheten kostar netto på ett år. Att ska-
pa utrymme för handikappolitiken genom fler karens-
dagar och 75-procentsnivå i sjukpenningen drabbar ju
omedelbart den grupp som man påstår sig vilja värna.
Jag vill passa på att något bemöta en del av det
som moderaterna tagit upp i sin motion och i reserva-
tioner.
För det första gäller det de projekt som påbörjats
på rehabiliterings- och habiliteringsområdet med hjälp
av de s.k. stimulansbidragen. Det är inte som modera-
terna skriver att redan påbörjade projekt fått avbrytas.
Det är precis tvärtom. De har getts möjlighet att full-
följas. Däremot startas inga nya projekt.
För det andra gäller det moderaternas antydningar
om att den enskildes rätt att själv välja sin egen assi-
stent på något sätt skulle äventyras i och med att
kommunerna nu skall bekosta de första 20 timmarna.
Jag tillbakavisar det påståendet med att säga att det
inte har gjorts några som helst ändringar i lagen i den
riktningen. Det finns inte heller några sådana förslag.
Den fördyring som detta för med sig för kommu-
nerna kompenseras genom ökade statliga anslag, dock
inte fullt ut, samt med de ytterligare 8 miljarder kro-
nor som tillförs kommunerna att användas till vården,
skolan och omsorgen under 1998.
När det sedan gäller handikappreformen och att
rätten till personlig assistans skall återställas, vill jag
först säga att skola och barnomsorg om något är ett
verksamhetsområde med klart uttalat kommunalt
ansvar. Det är rimligt att kommunerna ser till att verk-
samheterna utformas så att alla barn kan vistas där
och ta del av undervisningen. Det är väl det som är en
av poängerna med att tillgängligheten skall öka. Vi
skall ju bort från särlösningar.
Sedan ställer jag mig undrande inför vad det
egentligen är man avser när man hävdar att rätten till
personlig assistans skall återställas. Det hävdar ju
moderaterna här i gott sällskap. Vad är det som skall
återställas? Personkretsen är oförändrad. Möjligheten
att själv välja vem man vill ha till sin hjälp är orörd.
Anslaget är näst intill fördubblat sedan 1994. Det
genomsnittliga beviljade timantalet ökar, liksom anta-
let personer med stöd.
Socialutskottet kommer om 20 dagar att ha en he-
aring kring assistansersättningen för att klargöra hur
utvecklingen hittills sett ut. Visst känns det viktigt att
vi har en gemensam verklighetsbeskrivning över par-
tigränserna när vi diskuterar eventuella förändringar
på dessa viktiga områden framöver.
När det gäller de psykiskt funktionshindrade och
LSS, vill jag börja med att slå fast att de psykiskt
funktionshindrade i lagstiftningen inte är utestängda
från insatser. LSS utgår från behov och inte från dia-
gnos. Men det är klart att det är ett stort problem att
endast 1 300 personer med psykiska handikapp har
fått beslut om LSS-insatser och att det helt saknas
beslut i hälften av landets kommuner. Förklaringarna
är antagligen många.
En kan vara att gruppen inte nås av information
om möjligheterna, en annan att handläggare delvis
saknar kunskap om psykiska funktionshinder och en
tredje att så många som en tredjedel av kommunerna
ännu inte inventerat behoven hos de psykiskt funk-
tionshindrade.
Regeringen har tagit initiativ till att stimulera och
utveckla alternativa stöd- och boendeformer genom
att avsätta särskilda medel ur Allmänna arvsfonden.
Frivilligorganisationer har under våren inbjudits att
delta i det arbetet.
Herr talman! I betänkandet framgår att Socialsty-
relsen under nästa år kommer att lämna en rapport om
psykiatrireformen. Därför finns det anledning att
avvakta till dess innan riksdagen tar ställning till
eventuella förändringar. Det får också gälla för frågan
om personligt ombud. De tio försöksprojekt som är i
gång kommer sannolikt att visa på en bättre väg till
samordning av olika stödinsatser. Frågan om systemet
skall införas i full skala så som Psykiatriutredningen
föreslog bör så småningom bli föremål för nya över-
väganden.
Herr talman! Det är ingen hejd på moderaternas
optimism när de beskriver fördelarna med sitt förslag
om en s.k. hjälpmedelsgaranti. De ser det själva som
en fortsättning på den valfrihetsrevolution som de
anser sig ha påbörjat under den förra mandatperioden.
Det skall bli snabbare, billigare, bättre och räcka till
fler. Men när det kommer till hur det konkret skall
fungera får man läsa en, två, tre och t.o.m. flera gång-
er för att försöka förstå vad moderaterna egentligen
menar. Det finns t.ex. inte fastlagt någon kostnadsnivå
på garantin. Ett problem som moderaterna själva
pekar på är kostnadsskillnader på flera hundratusen-
tals kronor. Att sätta i sjön en reform som det inte
finns någon som helst kostnadsanalys av, låter som ett
vanskligt projekt.
Det är nog klokt att göra så som majoriteten i ut-
skottet kommit fram till, nämligen att avvakta de
försök som pågår. De funktionshindrade torde ha
störst behov av att hjälpmedlen blir rätt utprovade och
kommer att fungera snarare än någonting annat. Det
är inte i första hand en privatisering utan en effektivi-
sering som behövs. De begreppen går som bekant inte
alltid hand i hand, särskilt inte på områden där efter-
frågan är liten och marknaden smal.
Det stora antalet reservationer har berörts här. Jag
undrar om det möjligtvis kan bero på att vi närmar oss
ett valår snarare än att regeringens skrivelse och be-
rättelse över handikappolitiken skulle vara tunn.
Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till
utskottets hemställan i betänkandet och avslag på
samtliga reservationer.