Herr talman! Vi diskuterar alltså hälso- och sjukvård, och det är ett väldigt brett fält. Därför har vi i Folkpartiet delat upp det så att Maria Lundqvist-Brömster tar psykiatrin och de frågor som hänger samman med det området, och jag tar upp resten så långt som tiden medger.
Det här är ett motionsbetänkande. Det är klart att vi alla vill visa upp vart vi vill hän i arbetet för en god hälso- och sjukvård för alla på jämlika villkor. Det står givetvis även Folkpartiet bakom, liksom att vården i huvudsak ska vara solidariskt finansierad, men den här finansieringen, skattepengarna, kan gå till både offentligt driven vård och omsorg och till privat driven vård och omsorg förutsatt att den lever upp till den kvalitet och de riktlinjer som Socialstyrelsen, vetenskap och beprövad erfarenhet har slagit fast.
Sedan jämförs i debatten siffror, bra och dåliga. Negativt skildras då den privata sidan, framför allt av oppositionen, men om man går in i siffrorna ser man att privata vårdcentraler når högt på uppskattningsskalan, liksom offentligt drivna. Det finns också de som är mindre bra.
I förrgår besökte jag ett vård- och omsorgsboende där det inte är någon personalomsättning alls. Det är ett privat boende, och man har kommit ned i vad jag tror är landets lägsta läkemedelsanvändning bland de boende - 3,5 läkemedel per boende. Vad hade hänt när man nådde den nivån? Jo, flera av de boende kunde skrivas ut från det som brukar beskrivas som dödens väntrum. Så pigga hade de blivit när de blev av med en rad läkemedel. Det var alltså ett privat drivet vård- och omsorgsboende.
Det ser således olika ut, och en del av olikheterna kan bero på att landsting och kommuner är olika styrda. Vi har bokstavskombinationer av partier. I den kommun jag besökte är det Socialdemokraterna och Centern som styr. I vår fritidskommun Nynäshamn styr Socialdemokraterna och Folkpartiet. Det finns olika varianter, vilket naturligtvis präglar utvecklingen men gör det svårt att göra generaliserande jämförelser om bra och dåligt. Vi kan dock vara överens om att allt som har låg kvalitet måste vi lyfta, och de som har bra kvalitet ska vi stimulera till fortsatt utveckling.
För Folkpartiet är valfriheten, att se individen, ett fundament när det gäller tillgången till den kvalificerade vården och omsorgen. Man ska ha makt över sitt liv, och hälso- och sjukvården ska vara behovs- och serviceinriktad. Givetvis ska man ha tillgång till sin egen journal och få information om vårdgivare och behandlingsresultat. Vårdgarantin är en god början, men den ska naturligtvis omfatta hela vårdkedjan från det att man söker för ett symtom till att man fått den hjälp, den rehabilitering, man behöver. Det styckevistänkande som har rått måste vi bli av med.
Något som vi också vill lyfta fram är eget rum på sjukhus, att man ska få vara i fred och inte löpa risken att bli infekterad av medpatienter. Det kan betyda mycket att Karolinska sjukhuset nu går före och inrättar egna rum för dem som ska vistas där.
En annan viktig sak är att ha en husläkare, en egen doktor, i stället för hyrläkare. Här måste vi komma underfund med vad det är som gör att läkarkåren - det finns också andra personalgrupper - går in i hyrsystemet, med bristande kontinuitet i hälso- och sjukvården som följd och med de nackdelar som det innebär för patienterna. Det vård- och omsorgsboende jag talade om tidigare har haft samma doktor i åtta år, en doktor som tillsammans med sjuksköterskorna gått in i varje individs läkemedelsbehandling, kopplat symtom till läkemedel och successivt plockat bort det ena läkemedlet efter det andra.
Evidensbaserade insatser - viktigt, viktigt. Här gör SBU mycket goda insatser och behöver få de resurser som krävs för att allt vi gör i hälso- och sjukvården ska vara evidensbaserat. Just nu håller SBU bland annat på att utvärdera mammografin, vilket är viktigt. Vad säger de nya resultaten om vilka åldersgrupper som ska behandlas, kopplat vidare till vilken behandling som är lämplig? Är det så att man till sist kan hitta vilka det är som regelbundet behöver undersökas med mammografi och vilka som kanske kan undersökas med längre mellanrum?
Till detta kommer naturligtvis den jämlika vården, det utredningsarbete som vi på regeringssidan har gjort. Det är inte acceptabelt med de stora skillnader som finns mellan landstingen när det till exempel gäller att erbjuda IVF. Det är något som vi - ett par av oss sitter i Statens medicinsk-etiska råd - har varit inne på för att se hur detta kan rättas till. Det finns alltså en rad saker som är på god väg att rättas till.
När jag tittar på reservationerna ser jag att där finns sådana som tar upp vård och behandling av olika sjukdomar. Frågan om sällsynta diagnoser har drivits länge av Folkpartiet. Det gäller små patientgrupper. Bland de breda lagren i hälso- och sjukvården är kunskapen om hur de ska diagnostiseras och behandlas ofullständig.
Sverige kan dock inte ensamt tillgodose dessa personers behov. Det är viktigt att vi i Europa, inte minst genom EU:s satsningar, kan få specialistcentrum, några förhoppningsvis i Sverige, andra i övriga medlemsländer. Dit ska man kunna skicka personer som misstänks ha en sällsynt diagnos för att där ställa rätt diagnos, komma fram till lämplig behandling och ge råd om den behandlingen på hemmaplan. Det ska vara möjligt att ha en kontinuerlig dialog med specialistcentrumet, i vilket land det än ligger, för att vi ska få en optimal situation för de personer det gäller.
Det behövs finansiering av de dyra behandlingarna och läkemedlen, och vi i Folkpartiet diskuterar därför en central pott för dessa pengar.
(Applåder)