Herr talman! Jag vill fästa denna kammares och åhörarnas uppmärksamhet på två motioner som förekommer i betänkandet som tyvärr avstyrks. Och jag vill problematisera lite grann kring innehållet i de här motionerna.
Den första är motion 491. Den handlar om huvudmannaskapet för universitetssjukhusen. I avslagsyrkandet säger man att regeringen bedriver ett arbete för ökad kvalitetsutveckling i vården. Det är nog så riktigt att man gör det, och visst tycker jag också att regeringen på ett förtjänstfullt sätt har sett till att bättre samordna huvudmannaskapet mellan landstingen och staten när det gäller universitetssjukhusen.
Nu är det trots allt så att universitetssjukhusens huvuduppgift är att se till att garantera den högre utbildningen av sjukvårdspersonal och inte minst den kliniska forskningen.
Herr talman! Delat ansvar leder tyvärr ofta till ett mer diffust eller ibland uteblivet ansvarstagande. När det gäller de här viktiga uppgifterna, att utbilda sjukvårdspersonal och även bedriva klinisk forskning, kommer man tyvärr till korta.
Just när det gäller klinisk forskning kan det väl inte ha undgått någon att den, trots den positiva förändringen när det gäller en samordning mellan landstingen och staten, får stryka på foten. Man prioriterar vården framför forskningen.
Ska Sverige leva upp till det goda ryktet om att Sverige bedriver världens bästa kliniska forskning är det nog trots allt viktigt att man, som föreslås i den här motionen, gör en översyn för att se om det inte är bättre att staten tar ett ansvar för sina universitetssjukhus och att landstingen får en möjlighet, i den mån som man naturligtvis också ska bedriva sjukvård, att hyra in sig på dessa sjukhus. Jag tror att det är en bättre ordning, och jag hoppas att vi i framtiden kan ha den debatten levande.
Motion 427 handlar om en annan fråga av viktig karaktär, som vi också tittar på i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Jag själv sitter i socialförsäkringsutskottet, och jag värnar mycket om att de utgifter vi har i sjukförsäkringen kommer till rätt personer. På samma sätt är det fråga om hur sjukvården bäst hanterar att möta bland annat sjukförsäkringens utgiftsbehov och samtidigt tillgodose den sjukvård som behövs.
Motion 427 handlar om att se över möjligheten att få en bättre samordning av utgifter för sjukvård, det vill säga de kostnader som socialutskottet och socialministern har att hantera, och de utgifter som finns för sjukdom, det vill säga det som handlar mycket om sjukförsäkringsutgifterna.
I runda slängar kan man säga att utgifterna för sjukvård, totalt sett, bara är 20 procent av dem för kostnaderna för sjukdom. Det är nämligen så att 80 procent är indirekta kostnader, det vill säga kostnader för kort- och långtidssjukskrivningar, för förtidspensioneringar och även för förtida död.
I det sammanhanget, herr talman, vill jag erinra om att det i dag har diskuterats mycket kring psykisk ohälsa. Här har regeringen förtjänstfullt satsat på en psykiatrimiljard.
Men låt mig bara ta ett exempel. Ett av många kärnsyndrom inom psykiatrin är depressionssjukdomarna. De beräknas kosta mellan 60 och 75 miljarder per år. 80 procent av det ligger kanske på utgifter på 60 miljarder för de här indirekta kostnaderna, som får bäras av sjukförsäkringen.
Det finns dessutom ett genusperspektiv på detta, för det är framför allt kvinnor som drabbas. Tyvärr kan jag säga att investeringen på 1 miljard på en utgiftssida som är improduktiv med passiva förtidspensioneringar, framför allt inom kvinnodominerade yrken, på grund av psykisk ohälsa inte kan mötas med ett så lågt investeringsbehov. Därför handlar den här motionen just om att se över möjligheten att bättre samordna utgifter för sjukdom med de utgifter som finns för sjukvården. Så är inte fallet i dag, tyvärr.