Herr talman! År 2013 har börjat dramatiskt för sjukvården, i synnerhet i moderatstyrda Stockholm och Skåne. Gemensamt är brist på vårdplatser och ideologiskt styrda vårdvalssystem. I stället för att hålla ihop och samla sjukvårdens kompetenser till fungerande vårdkedjor splittras resurserna och specialisterna.
Nu sitter säkert en och annan och tänker att detta inte passar i riksdagens talarstol utan lämpar sig bättre i respektive landstings- och regionfullmäktige. Men målet för hälso- och sjukvården är enligt hälso- och sjukvårdslagen en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Sjukvården i Skåne och Stockholm omfattar nästan var tredje svensk. När brist på vårdplatser inte ser ut att få en lösning, när människors oro växer och ansvariga politiker inte ger svar, när vårdtyngd saknas som dominerande faktor i fördelningssystemet inom primärvården och när rikssjukvården på BIVA nära på havererar, då kan inte socialministern lämna walk over.
Dagens system har en del allvarliga brister, vilket vi inte kan bortse från. I lördags skrev Läkaresällskapet på en debattsida: Många läkare lider av att se hur nödvändiga prioriteringar sätts ur spel genom att ekonomiska incitament och produktionsmål kommit att styra vården. Patienten har blivit kund och de etiska principer som sjukvården baseras på är hotade.
Måhända är detta ensidigt läkarens perspektiv.
Om det inte vore så tragiskt är det snudd på komiskt att regeringens vårdvalssamordnare samma dag, på samma debattsida, skriver en av många pamfletter från regeringen om hur bra allting är.
Herr talman! Ingen förnekar att vi gör framsteg jämfört med tidigare generationer genom effektivare mediciner och behandlingar. Det är inte det saken gäller, utan det handlar om hur vi ska göra det bästa vi kan för patienten utifrån dagens kunskap och möjligheter. Frågorna vi måste ställa oss är hur verkligheten ser ut, vilka verktyg vi har, om vi använder dem klokt och om de räcker till för de utmaningar vi står inför.
Regeringen fortsätter att "skruva" i kömiljardens kriterier i stället för att fundera på om det behövs nya och helt andra kriterier.
För varje brist som dyker upp hänvisar socialministern till landstingen och gör möjligen en överenskommelse med SKL om några miljoner - till en verksamhet som omsätter nära nog 250 miljarder kronor.
Göran Hägglund behöver tänka om - mindre ideologiskt systemskifte och mer fokus på att utveckla den befintliga vårdstrukturen, bättre resursfördelning efter vårdtyngd och mer av patienten i fokus.
Herr talman! Riksdagen ska i dag debattera betänkande SoU13,
Hälso- och sjukvårdsfrågor
. På s. 13 kan man läsa om det beslut som 2007 drevs igenom på förslag från den moderatledda regeringen när det gäller upphävandet av stopplagen. Det blev då möjligt för landstingen att teckna avtal med privata aktörer som inte behövde driva vården enbart med offentlig finansiering och vårdavgifter. Det innebär i klartext att ni öppnade upp för att patienter med en privat försäkring kan gå före i vården.
Nej, man får inte gå före någon med större behov eller någon som väntat längre, säger den som försvarar regeringen. Men det är struntprat. Ge mig ett enda skäl till att någon ska betala en försäkring för offentligt finansierad vård om det inte ger någon fördel.
Jag har frågat förut, och jag har noterat att de borgerliga ledamöterna försöker slinka undan. Men kanske har ni filat på ett svar till dagens debatt.
Herr talman! Eftersom inga förslag om kommissioner för jämlik hälsa, patientkontrakt eller handlingsplan för psykiatrin kommer från regeringen har vi nu ett rent motionsbetänkande när det gäller hälso- och sjukvården. Jag tänkte belysa några av de reservationer som vi socialdemokrater står bakom, nämligen reservationerna 8, 12, 16 och 19 som jag samtidigt yrkar bifall till.
Reservation 8 handlar om en handlingsplan för psykiatrin. Att bli psykiskt sjuk eller drabbas av psykisk ohälsa påverkar inte bara en själv, utan det påverkar också familj, vänner och omgivning. Att få en psykisk sjukdom eller att må psykiskt dåligt är så vanligt att vi alla känner någon som är eller har varit drabbad. Psykisk ohälsa är också ett växande problem bland många ungdomar, särskilt bland unga kvinnor.
Statistik från Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, visar att kostnaderna för psykiatri halkar efter annan sjukvård, trots alla tidsbegränsade statliga projektpengar. Vi socialdemokrater menar att det behövs en långsiktig och uthållig satsning i hela samhället för att skapa förutsättningar för god vård och ett gott liv för den som drabbas av eller lever med en psykisk sjukdom. Det behövs gemensamma mål för flera olika samhällssektorer och en nationell plattform som slår fast vad som är psykiatrins uppdrag och hur den ska utvecklas.
Vi föreslår att regeringen upprättar en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning inom området vård och stöd för människor med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Det får inte finnas någon risk för att satsningen betraktas endast som en mängd tillfälliga projekt och att den långsiktiga finansieringen är osäker. Handlingsplanen bör tas fram i nära samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting och ha en bred politisk förankring över blockgränserna.
Herr talman! Jag ska säga någonting om reservation 12 om vård och behandling av olika sjukdomar.
Sällsynta och extremt sällsynta sjukdomar är tillstånd som ofta är livshotande eller innebär kronisk funktionsnedsättning för den som drabbas. Tillstånden ställer sjukvården inför svåra utmaningar. Det saknas vetenskaplig kunskap om sällsynta sjukdomar, och experterna är få. Detta leder till att vården missar diagnoserna eller att patienten får en felaktig diagnos och i och med det också en felaktig behandling.
Regeringen bör vidta åtgärder som leder till att människor som lider av sällsynta eller extremt sällsynta sjukdomar i Sverige får tillgång till likvärdig sjukvård av hög kvalitet på samma villkor som människor med så kallade vanligare sjukdomar.
När det gäller reservation 16 som handlar om nationella riktlinjer vid behandling av ofrivillig barnlöshet kan vi konstatera att Östergötlands landsting tar ut 3 000 kronor för lesbiska par som vill genomföra inseminationsförsök, medan man tar ut 300 kronor för samma åtgärd när det gäller heterosexuella par. Det finns liknande exempel i andra landsting. Men den typen av särbehandling borde inte vara möjlig. Det kan inte heller vara så att möjligheten till behandling ska bero på var i landet man råkar bo. Det är inte heller rimligt att avgiftsskillnaden är så stor som den är i dag. Mot denna bakgrund menar vi att likvärdigheten kring infertilitetsbehandlingar borde ses över.
Reservation 19 handlar om elektronisk kommunikation för patienter inom rättspsykiatrin. En patient som är dömd till sluten psykiatrisk vård kan genom att använda sin mobiltelefon, sin personliga dator eller en dator som finns tillgänglig på avdelningen fortsätta att kränka andra människor.
Det kan inte vara rimligt att människor som har begått allvarliga brott, och där domstol kommit till slutsatsen att de är i behov av vård, ändå tillåts begå nya brott som försvårar vården och kränker brottsoffren. Det är rimligt att det i samband med beslut om rättspsykiatrisk vård också kan beslutas om begränsningar när det gäller till exempel sexualförbrytares tillgång till internet. Lagstiftningen angående rättigheten för patienter dömda till rättspsykiatrisk vård att använda mobiltelefoner och datorer borde enligt vår mening anpassas till dagens verklighet. Aven brottsoffrens rättigheter och skydd mot nya övergrepp måste kunna garanteras och finnas med i en helhetsbedömning. Rättspsykiatrin i Växjö har ett undantag där de låter de boende ha tillgång till dator enligt bokning och med kontroll. Det finns med andra ord idéer om lösningar, och nu är det dags att regeringen och socialministern faktiskt tar denna fråga på allvar och återkommer till riksdagen.
Herr talman! Det finns så mycket att säga när det gäller hälso- och sjukvård, inte minst om det faktum att skillnaderna i hälsa ökar, vilket delvis är en fråga för hälso- och sjukvården. Socialutskottet har den senaste tiden mött Sir Michael Marmot som för WHO:s räkning tagit fram
Closing the gap in a generation
. Vi har informerat oss om arbetet som bedrivs i Sveriges Kommuner och Landsting för jämlik hälsa, och vi har särskilt tagit del av Malmökommissionens gedigna arbete med forskarrapporter och förslag för jämlik hälsa. Det hade varit minst sagt värdefullt med ett underlag från en nationell kommission. Men regeringens motstånd kvarstår, och skillnaderna i hälsa ser därför ut att öka och befästas.
I detta anförande instämde Ann Arleklo, Lennart Axelsson och Catharina Bråkenhielm (alla S).