Herr talman! När man lyssnar till en beskrivning av hur bröstcancer kan påverka kvinnor, en omgivning och barn sitter många och funderar på egna berättelser och människor man tänker på. Men Sverigedemokraterna och Per Ramhorn drar det lite väl långt att utifrån det beskriva det som att vi står inför något slags reservation som handlar om liv och död.
Jag vill gärna passa på tillfället att kort beskriva varför vi inte ställer oss bakom reservationen, eftersom halva anförandet handlade om Socialdemokraternas uppfattning. Det gäller att ha forskning och kunskap och hela tiden förlita sig på att det är vad som vägleder läkare och professionen och gör att landstingen fattar rätt beslut.
Hur riktlinjerna exakt ser ut kan komma att variera. Riktlinjerna kan komma att förändras och uppdateras utifrån nya forskningsrön och framsteg. Det betyder att också åldern kan variera, om det är från 40, 41 eller 42 år. Var gränsen uppåt går kan också variera.
I dag opererar man bröstcancer på kvinnor som är både 80 och 85 år. Man skulle sannerligen kunna fundera på: Hur många år kommer de att leva efter operationen? Kommer de egentligen avlida av någon annan åkomma än av sin bröstcancer? Engagemanget är väldigt stort.
Däremot är det bekymmersamt att de stora framstegen verkar stanna av lite grann. Hur vi egentligen ska se till att vi har en forskning som handlar om bröstcancer och cancer i stort och hur vi får nationella cancercentrum att hänga ihop med en nationell strategi engagerar mig väldigt mycket.
Jag hoppas att våra landsting följer alla de rekommendationer som finns. Men de exakta årtalen, om det är 40, 41 eller 42 år och om den övre gränsen sedan ska gå vid 80, 85 eller 90 år, överlåter jag till forskningen att avgöra.