Fru talman! Den regering som jag är med i är en
samförståndsregering som hela tiden försöker lyssna
och som söker bredast möjliga samförstånd. Men det
får inte undanskymma att Per Westerberg och Sten
Tolgfors å ena sidan och jag å andra sidan har olika
grundsyn på det här problemet. Det är alldeles klart.
Den tidigare regeringen, och inte minst den mode-
rata delen av den, ansåg - och det må den ju anse - att
statligt ägande i princip inte skall förekomma och att
det är av ondo. Det har ju framkommit här i dag ock-
så. Den här regeringen har en annan syn på detta. Låt
oss ha klart för oss att en del av de saker vi diskuterar
härrör från den skillnaden i utgångspunkter. Men jag
försöker ge uttryck för att en dialog om dessa frågor
ändå är välkommen. Det kan faktiskt finnas saker och
ting som vi kan vara överens om.
Jag tror inte att jag bryr mig om de citat som Sten
Tolgfors tog upp. Det var två helt olika ingångar i de
slutsatserna. De är inte riktigt jämförbara. Jag vill nog
påstå att det som stod i svaret är förenligt med det
som stod i budgetpropositionen. Det är inte två olika
slutsatser av samma resonemang. Det är två olika
resonemang. Därför kan slutsatserna variera något.
Men vi kan ju sätta oss ner någon dag med papper och
penna och se om vi kan reda ut ordföljden osv.
Jag tror faktiskt inte heller att jag har talat om
politisk bedömning av tillväxttakten. Men den som
har ansvaret för ett bolag måste naturligtvis göra en
bedömning av tillväxtförhållandena för det bolaget.
Det ingår snarare i ägaransvaret än i en allmän poli-
tisk bedömning.
När det gäller pengar för att bredda aktieägandet
sade jag i mitt svar att Sverige i utgångsläget har
väldigt många aktieägare, jämfört med många andra
länder. Ju mer man breddar det, desto högre blir
marginalkostnaden för att åstadkomma den bredd-
ningen. Flera aktieägare än de vi har i dag är självfal-
let välkomna. Det är alldeles uppenbart. Men vi kan
diskutera om vi skall göra speciella, kostsamma insat-
ser för att ytterligare bredda detta.
Det är klart att man hade möjligheter att få många
nya aktieägare, både kvinnor och män i olika åldrar
och med olika sysselsättning som gavs exempel på
tidigare, under de förutsättningar som gällde, nämli-
gen att man realiserade tillgångarna. En del av de
privatiseringar som genomfördes tidigare blev en god
affär för köparen - låt vara att den kanske inte var lika
god för säljaren. Jag har en brorsdotter som deltog i
försöken att få del av de aktier som såldes. Det var ju
bra, men jag tror inte att hon fick några. Priset var ju
mycket förmånligt för dem som köpte.
Sten Tolgfors talar om 23 miljarder. Man kan ju
diskutera hur mycket det var som såldes för 23 mil-
jarder. Det kan leda över till ytterligare resonemang
om riskkapitalförsörjning.
Jag är inte riktigt säker på att Per Westerberg så
här i efterhand är helt lycklig över de insatser som den
förra regeringen gjorde på den punkten. Låt mig ta
Atle och Bure som exempel. Jag är inte riktigt säker
på att Per Westerberg skulle göra det på samma sätt i
dag som han gjorde under den tiden. Som riskkapital-
satsning var det inte helt lyckat. Det är mycket möjligt
att de förhållandevis stora belopp av det allmännas
medel som lades i de bolagen skulle ha kunnat nyttig-
göras på ett bättre och mer strategiskt sätt i riskkapi-
talförsörjningen, särskilt som den struktur som den
nuvarande regeringen tar över i det avseendet innebär
att möjligheterna att ha inflytande över vad Atle och
Bure har för sig är ganska begränsade. Staten har ju
bara direkt kontroll över ungefär 10 % av detta inne-
hav. De ytterligare 17-18 % som staten har finns ju i
stiftelser. Det gör det något besvärligt. Det leder över
till det som Per Westerberg sade.
Jag är inte riktigt säker på att Per Westerberg un-
der sin tid som näringsminister levde upp till ambitio-
nerna att göra ägarformerna tydliga och klara. Jag kan
t.ex. inte tycka att det är fullständigt glasklart att kon-
struktionen med ALMI borde vara bolag. Det finns ju
myndighetsuppgifter även där, och även där tillförs
det regelbundet pengar över statsbudgeten. I mina
ögon som jurist är aktiebolaget en form där människor
eller institutioner som tror på en viss idé satsar pengar
och kapital. Sedan skall det klara sig självt och kanske
växa, men det skall inte vara något som regelbundet
t.ex. via statsbudgeten skall tillföras pengar.
Jag vill inte, med all respekt Per Westerberg, gå in
i en diskussion om enskilda innehav typ Apoteksbola-
get, Telia och Vattenfall som nämndes här. Låt oss
fortsätta den mer filosofiska diskussionen om skäl för
statligt ägande.
Beträffande Vattenfall erinrade jag om folkom-
röstningsresultatet. Det var kanske pittoreskt i Per
Westerbergs ögon, men det är väl ändå något som
man får ha i åtanke när man funderar över Vattenfall.
Det är dessutom en fråga som rör en helt vital sak för
svenskt näringsliv, nämligen tillförsel av energi.
När det gäller Telia finns det trots allt starka in-
frastrukturskäl. Om vi jämför med t.ex. Posten finns
det många som är beredda att ta över postdistributio-
nen i Stockholm eller Göteborg, men jag undrar hur
många som är beredda att ta över den i Norrlands
inland på samma villkor. Man måste se till att dessa
strukturfrågor fungerar.
När det gäller Apoteksbolaget finns det också,
som jag antydde i mitt tidigare inlägg, principiella
skäl som går att anföra för fortsatt statligt ägande.
Men vi har som sagt en pragmatisk hållning till detta.
Vi är beredda att diskutera saken. Men vi kommer att
ta varje enskilt fall för sig. Vi kommer inte på förhand
att upprätta listor eller göra deklarationer.