Fru talman! Först ber jag att få tacka näringsminis-
tern för svaret på mina frågor.
Den statliga företagssektorn är - det är ingen
hemlighet - en mycket traditionell sektor. Den har
uppkommit delvis under 1800-talet från dåtida tän-
kande, till en del i samband med regionalpolitiska
insatser och krisuppgörelser eller krisinsatser i sär-
skilda krisföretag. Det statliga företagsägandet har
med andra ord inte varit särskilt dynamiskt. Däremot
har en del företag i sig varit dynamiska. Staten som
ägare till företag har snarast tenderat att placera sitt
innehav i madrassen och möjligen agera i samband
med olika typer av påtryckningsgrupper eller frågor
som närmast liknar politisk utpressning.
Fru talman! I denna kammare har i tidigare debat-
ter tidigare industriministrar med socialdemokratisk
beteckning markerat att det statliga företagandet skall
skötas på exakt samma sätt som motsvarande privata,
dvs. strikt kommersiellt. Då har vi naturligtvis rest
frågan: Varför skall företagen i så fall vara statliga när
staten har ont om kapital och behöver lösgöra pengar
för att kunna göra investeringar på andra för skattebe-
talarna mer angelägna områden? Det är en fråga som
har ställts i princip i vartenda land i hela Europa.
Nästan vartenda land i Europa, med undantag av
Norge, genomför eller har genomfört omfattande
privatiseringar oavsett vilken politisk färg regeringen
har haft.
Vi försökte, när vi satt vid makten, att genomföra
pragmatiska privatiseringar, där vi inte bara såg till
ideologin. Vi gjorde det när Svenskt Stål hade behov
av att undgå strafftullar i USA och inte bli stämplat
som statsägt och statsubventionerat, när Celsius In-
dustrier hade behov av att kunna agera även i affärer
ute i Europa i samband med samordningen och sam-
arbetet vid integrationen av Europas hela försvarsin-
dustrier. Då var det angeläget att företaget var kom-
mersiellt och privatägt. Det var likadant med Assido-
män. Vi försökte att skapa en slagkraftig industri som
tar till vara svensk kompetens och svenska råvaror
offensivt för att ge arbetstillfällen i utsatta regioner.
Så var det med Pharmacia, då det inte minst efter
debatten om Volvo-Renault var angeläget att visa att
Pharmacia är ett kommersiellt privat företag, som ju
äger Italiens största läkemedelsföretag, och verkligen
agerar affärsmässigt, inte nationalistiskt svenskt.
De privatiseringar som har genomförts har enligt
Aktiefrämjandets olika undersökningar under samma
period gett Sverige 600 000 nya aktiesparare. I Aktie-
främjandets olika undersökningar kom man fram till
att det var en stor andel kvinnor som blev aktieägare.
Många var lågavlönade, många bodde i landsorten,
många kom från Norrland och två tredjedelar var
under 29 år, dvs. att det var helt nya oprövade grupper
som därmed bidrog till kapitalförsörjningen av de
svenska företagen på ett mycket positivt sätt. Det
visar sig också i en allt ökande siffra när det gäller
den positiva synen hos svenska folket på privatise-
ringarna, nästan dubbelt så många var positiva i för-
hållande till dem som var negativa.
Vi skall också komma ihåg att man under 1980-
talets boom kunde komma upp i en riskkapitaltillför-
sel till företagen på 5-10 miljarder per år. 1994 var vi
uppe i 45 miljarder. Det är nivåer som vi behöver för
att klara svenskt näringslivs expansion, som jag tror är
nödvändig. Självfallet spelar privatiseringarna sin roll
här, men kanske i synnerhet beskattningen av risk-
kapitalet, alltifrån realisationsvinst, dubbelbeskatt-
ning, förmögenhetsskatt på riskkapital m.m.
Jag skulle därför vilja ställa tre kompletterande
frågor till näringsministern:
För det första: Hur ser näringsministern på situa-
tionen med riskkapitalförsörjningen? Det är ju inte
längre någon hemlighet att det för utländskt riskkapi-
tal i Sverige, vilket agerar på svensk riskkapitalmark-
nad, är avsevärt lägre skatt än för svenskt riskkapital.
Det svenska riskkapitalet är alltså diskriminerat jäm-
fört med det utländska. Det kommer naturligtvis att
minska tillförseln från Sverige, och det kommer att
minska volymen.
För det andra: Hur ser näringsministern på och
vilka åtgärder är han villig att vidta för fortsatt
breddning av aktiesparandet? Det finns många inom
marknaden som säger att mycket talar för att det inte
räcker med pensionsstiftelser och försäkringsbolag
utan att vi även måste få en bredd i aktiesparandet för
att få fram nya investeringar och nytt sparkapital om
vi skall kunna klara försörjningen - en del måste då
komma även från Sverige, inte bara från utlandet.
För det tredje: Det kommer att behövas nyemis-
sioner. Vi ser det i Telia och i Vattenfall, men även i
andra företag. Alternativet till nyemissioner är att man
förtvinar, inte tar till vara, den tekniska kompetens
som bevisligen finns. Om man inte är beredd att kun-
na gå till marknaden för nytt kapital måste statskassan
skära på andra angelägna utgifter. Är man beredd till
det?
Jag vill bara peka på svårigheterna. Jag begär inte
att näringsministern skall lägga fram en lista över när
olika åtgärder skall genomföras men att han skall
kunna påvisa en vilja att på ett pragmatiskt sätt kon-
struktivt pröva de åtgärder som behöver vidtas; det
gäller inte bara Nordbanken. Jag har nämnt Telia och
Vattenfall. Vi har också Konkurrensverkets mycket
hårda kritik av Apoteksbolagets grossistverksamhet
som är sammankopplat med monopolverksamheten
inom detaljhandeln, där det finns starka ideologiska
skäl ur konkurrenssynvinkel för att det skulle avskiljas
och kanske få nya ägare.