Fru talman! Jag välkomnar denna diskussion. Jag
börjar med att gå Per Westerberg till mötes genom att
säga att statligt ägande på många sätt är litet mer
komplext än privat ägande. Jag håller också med om
att bakgrunden till statligt ägande kraftigt varierar,
något som Per Westerberg antydde. Det gör det dels
av rent traditionella skäl, dels därför att staten "blir
med något", t.ex. det som hade med Nordbanken och
Gota bank att göra; det var ju helt andra motiv. Det
finns exempel på ytterligare motiv såsom Apoteksbo-
laget, som nämndes tidigare, där ett slags kontrollskäl
ligger bakom, liksom vad gäller Systembolaget. Det
finns således många olika skäl.
Jag kan hålla med om att staten, oavsett färg på
regering, kanske inte alltid varit så ambitiös när det
gällt att reda ut motiven för statligt ägande och de
konsekvenser som då borde bli.
Även om jag inte köper Sten Tolgfors bevisbör-
detrick - vi kan alltid tvista om vem som har bevis-
bördan för vad - håller jag gärna med om att staten
har anledning att hela tiden analysera skälen för stat-
ligt ägande och vilka konsekvenser det kan få för vad
man skall äga och inte minst för hur man skall äga.
Det är klart att det delvis ligger någonting i vad
Per Westerberg säger, nämligen att om staten skall
vara som vilken annan ägare som helst kan man na-
turligtvis diskutera om skälen för statligt ägande är
särskilt starka. Men det är bara en av dimensionerna.
Skälen för statligt ägande kan också ha att göra med
vad man äger, och då kan det vara så att det finns skäl
för statligt ägande i en viss sektor, som i och för sig
inte får den konsekvensen att staten skall bära sig så
mycket annorlunda åt än en annan ägare.
Apropå Vattenfall, som togs upp här och som den
förra regeringen hade uttalade planer på att privatise-
ra, vill jag gärna läsa ett citat från en text som är 15 år
gammal och som vi naturligtvis har glömt bort. Det
står så här: "Samhället skall ha ett huvudansvar för
produktionen och distributionen av elektrisk kraft.
Kärnkraftverk och andra framtida anläggningar för
produktion av elektrisk kraft av betydelse skall ägas
av stat och kommun."
Det här är ett citat från linje 2 i folkomröstningen
om kärnkraft - den linje som vann. Även om jag inte
tänker hårdra det här, kan man möjligen hävda att det
finns ett visst stöd för att folkomröstningen gav ut-
tryck för ett statligt ägande av Vattenfall. Jag är be-
redd att förlåta Per Westerberg för att han bortsåg från
det under den tid han satt i regeringen, men jag vill
ändå passa på att erinra om det.
Jag välkomnar den här diskussionen. Jag håller
med om att det kan finnas skäl att kritisera tidigare
regeringar. Den förra regeringen gjorde det väldigt
enkelt för sig; det är lätt att vara tydlig om ambitionen
är att sälja allt man kommer i närheten av. Vi har
kanske litet större ambitioner att analysera frågan om
statligt ägande på ett mera seriöst sätt, och då blir det
besvärligare. Men jag håller med om att man kan rikta
kritik mot det sätt på vilket frågan har skötts av rege-
ringar under många decennier, av olika skäl. Därför
har vi nu ambitionen att tänka igenom det här ordent-
ligt. Resultatet kan bli olika vid olika tidpunkter, som
jag försöker antyda.
Jag tror att sådana vänner av marknadsekonomi
och av den sortens hantering som Sten Tolgfors och
Per Westerberg är, inte riktigt på allvar menar att
staten som ansvarsfull ägare skall i god tid tala om
precis vad man skall sälja och när man skall sälja. Jag
tror inte att det är förenligt med den ansvarsfulla ägar-
rollen, utan man måste nog ha en något större hand-
lingsfrihet för att kunna bära sig åt som den ansvars-
fulla ägare som man skall vara.
Jag riskerar att fördjupa mig i det här och stjäla tid
från andra viktiga frågor, därför att jag på allvar tyck-
er att det är intressant och viktigt. Det är viktigt inte
bara när det gäller staten som ägare, utan också när
det gäller staten som utövare av andra verksamheter,
där man hela tiden måste tänka efter i vilka former det
skall ske.
Jag var som privatperson under den förra rege-
ringens period ganska kritisk mot regeringen just
därför att man inte gjorde detta. Om någon skall utöva
myndighet finns det goda skäl att det skall vara just en
myndighet. Jag tycker t.ex. att stiftelseformen har sina
begränsningar när det gäller möjligheten att utkräva
ansvar i vanliga demokratiska institutioner och i de-
mokratiska former. Man får akta sig innan man kapar
ansvarskedjorna mellan dem som utövar makt på det
allmännas vägnar, i varje fall med allmänna medel
och med medel som kommer från medborgarna, och
minskar möjligheten att utkräva sådant ansvar.
Därför tycker jag att de här formfrågorna är vikti-
ga, men inte bara när det gäller företag utan också i en
lång rad andra sammanhang.
Det är många frågor som jag inte hinner gå in på.
När det gäller kapitalbehov vill jag säga, att om staten
äger någonting, t.o.m. heläger någonting, ingår det i
rollen som ansvarsfull ägare att också se till den sor-
tens behov och i varje särskilt fall se efter hur kapital-
behoven skall kunna tillgodoses. Jag kan där inte
utesluta att man vid en nyemission vänder sig ut. Det
är inte säkert att staten skall gå in och finansiera varje
kapitalbehov i ett statligt ägt företag, men man får
överväga i varje enskilt fall på vilket sätt kapital skall
kunna tillföras.
Min taletid är slut, men jag får möjligen tillfälle
att återkomma till frågan om riskkapitalet.