Herr talman! Jag vet inte om vi är oense om vem
det är som skall bära ansvaret fullt ut. Självklart har
den enskilde skogsägaren ett stort ansvar för plantma-
terialet och för det sätt på vilket plantmaterialet hante-
ras. Man skall ju leva upp till skogsvårdslagens krav.
Nu handlar det emellertid om försyndelser be-
gångna då en ny process/metod introducerades som
kanske inte var värderad fullt ut när den kom till stånd
och började användas. Det är svårt att fullt ut veta
vilka konsekvenserna därav kan bli.
Inte heller är det så enkelt, tror jag, att utkräva an-
svar i en rättslig process. Dels har preskriptionstiden i
många fall gått ut. Det här skall ju göras efter två år.
Två år efter det att den här metoden introducerades
var det ingen som hade en aning - i varje fall var det
väldigt litet debatt om detta - om att det här är nå-
gonting som är dåligt. Dels har tioårsfristen för de
första planteringarna gått ut.
Många gånger är det, som sagt, enskilda skogsäga-
re som har agerat. Jag har bland mina papper skrivel-
ser och även skriftväxling med Skogsstyrelsen om de
här problemen. De uppmärksammades på ett tidigt
stadium. Ändå har det inte hänt något. Här tycker jag
att samhället har ett ansvar när det gäller att ge de här
människorna möjlighet att faktiskt få en ordentlig
bedömning av om det har gått fel eller inte. I så fall
tycker jag att samhället har ett ansvar också i fråga
om att bidra till att människor kan få rättelse. Hur det
skall gå till kan jag inte ge ett rakt besked om här. Det
här är i alla fall viktigt.
I vissa fall kan det också vara så att man från
Skogsstyrelsen upplever att det kanske inte alltid
kommit ut så bra råd. Det är inte så lätt att efteråt
komma och säga att man skulle ha gjort detta förr. Jag
tror alltså att processen inte är helt enkel för Skogs-
styrelsen heller när det gäller att hantera försyndelser
gjorda 15 eller 20 år bakåt i tiden. Därför tycker jag
att det är viktigt att ta ett initiativ - kanske inte för
inventeringens skull utan kanske mera för att få en
ordentlig samling och en diskussion med berörda
parter; detta för att slippa en ytterlighetsdebatt där en
del talar om katastrof och andra säger att det här är
ingenting. En sådan debatt är inte fruktbar för framti-
den.
Man kan ju tänka sig att om bara en bråkdel av
oron är berättigad, betyder det att vi om hundra år
kommer att ha rätt mycket virke av dålig kvalitet. Det
tycker jag är allvarligt. Den kvalitetsförsämring som
det här innebär i sin mildaste form med rotsnurr -
som betyder sämre tillväxt, svampangrepp, problem
med tvärved och annat - är svår att uppskatta. Den är
icke desto mindre allvarlig, för det handlar om en av
våra viktigaste näringar.