Herr talman! Maggi Mikaelsson har fullständigt
rätt i att den här interpellationsdebatten har en något
annan karaktär än den debatt som föregick den. Det
var rikedomen i de ämnen som avhandlas i denna
kammare som möjligen gjorde att jag undslapp mig
ett leende när jag gick upp i talarstolen och där mötte
finansministern. Det var på inget sätt ett uttryck för en
lättsinnig hållning till de problem som Maggi Mika-
elsson och Ragnhild Pohanka tar upp. Tvärtom tas
dessa frågor på största allvar - självfallet av den an-
svariga myndigheten, som är Skogsstyrelsen, men
också av mig och personalen i Näringsdepartementet.
Självfallet har jag inför denna interpellationsde-
batt haft åtskilliga kontakter med Skogsstyrelsen och
fått bedömningar därifrån, bl.a. på en av de punkter
som ni båda tar upp, nämligen vad vi vet, vilka kart-
läggningar som har gjorts, huruvida det är motiverat
att göra ytterligare kartläggningar och vad man skulle
ha för glädje av dem.
Jag skall gärna tillhandahålla det material som har
samlats ihop åt mig inför det här. Det kan tänkas att
det finns något där som någon av er inte känner till,
även om ni naturligtvis är väl underrättade. Det kan ju
vara intressant för er att få del av det materialet, som
också är ganska färskt, där man går igenom vad som
har gjorts genom åren.
Den punkt där Skogsstyrelsen är ganska bestämd,
och jag delar dess uppfattning, är att det för dagen är
viktigare att försöka göra någonting åt de problem
som finns än att satsa mycket resurser på att göra sig
exakta föreställningar av problemets omfattning.
Ibland tycker jag att vi i det här landet drabbas av
någonting som skulle kunna kallas empirisjuka: Vi
menar att det är omöjligt att göra någonting åt pro-
blem innan vi känner deras exakta omfattning.
Skogsstyrelsen bedömer, och jag delar den upp-
fattningen, att det går att arbeta med de här problemen
trots att vi inte känner till allt om dem. Skogsstyrelsen
är mycket bestämt inne på den uppfattningen att man
vill arbeta framåt.
Vad man också skall komma ihåg är att det här
självfallet i första hand är skogsägarnas ansvar. Vad
som där är intressant är att det också ligger i skogsä-
garnas intresse att göra någonting åt det här, att t.ex.
för nyplantering använda material som minskar ris-
kerna för angreppen, utifrån den kunskapsståndpunkt
där man nu befinner sig. Som jag sade i mitt ur-
sprungliga svar var det här med paperpot också ett
moment i den forskning och utveckling som hade ägt
rum. Sedan uppstod det negativa konsekvenser av det
som man inte kände till när man började använda den
metoden osv.
Att det här nu i första hand är skogsägarnas ansvar
betyder ju inte att Skogsstyrelsen ligger på latsidan,
men vad Skogsstyrelsen framför allt kan ägna sig åt är
information och utbildning, och det har man gjort i
betydande omfattning med sin egen personal och med
skogsägare. Jag kan försäkra både Maggi Mikaelsson
och Ragnhild Pohanka om att man med stort allvar
och stora ambitioner har ägnat sig åt detta och också
fortsätter med det.
Ragnhild Pohanka tar också upp frågan om natur-
lig föryngring. Det är ju en känd fråga där det finns
bekymmer. Det uttrycks farhågor för att man i för stor
utsträckning litar till naturlig föryngring och att man
inte i tillräcklig utsträckning ägnar sig åt nyplantering.
Nu har vi som bekant en förhållandevis ny skogs-
lagstiftning som är antagen i stor enighet här i kam-
maren. Skogsstyrelsen har också ett uppdrag att ut-
värdera konsekvenserna av detta. Jag vet efter tidigare
kontakter att Skogsstyrelsen har fäst stor uppmärk-
samhet också vid den här frågan och förhållandet
mellan självföryngring och nyplantering. Man försö-
ker också skapa underlag för en genomlyst helhetsbe-
dömning av hur dessa metoder förhåller sig till var-
andra, där man också tar hänsyn till faktorer av den
här karaktären.
Sammanfattningsvis är det så när det gäller den
här kartläggningsfrågan, att Skogsstyrelsens och min
bedömning är att det trots allt är viktigare att använda
de resurser vi har till att arbeta framåt och dels försö-
ka göra någonting åt de problem som redan finns, dels
förhindra att de förvärras i framtiden.
När det slutligen gäller det Ragnhild Pohanka tog
upp om Skogsstyrelsens dubbelroll som försäljare av
paperpot är det historia nu. I den mån man kan utkrä-
va ansvar finns det möjligheter att pröva det i rättslig
ordning på vanligt sätt. Vi får se om det kan tänkas
leda till någonting.