Herr talman! De senaste årens kommunala skan-
daler har visat på nödvändigheten av att göra en nog-
grann granskning av hela den kommunala verksam-
heten. Revisionsfunktionen fylls inom den kommu-
nala förvaltningen av förtroendevalda revisorer, men
en växande och alltmer komplex kommunal verk-
samhet har gjort att det har blivit svårare för icke-
professionella revisorer att fullgöra en revisionsupp-
gift som tillgodoser de viktiga kraven. Detta har bl.a.
påtalats av Justitiekanslern. Han har krävt en översyn
av den kommunala revisionen.
Nu har regeringen lagt fram en proposition med
förslag som innebär en viss förstärkning av den
kommunala revisionen, genom att de förtroendevalda
revisorerna skall biträdas av sakkunniga. Men tyvärr
har förslaget avgörande brister. Regeringen säger:
"De förtroendevalda skall i sin granskning biträdas av
sakkunniga som de själva väljer och anlitar i den
omfattning som de själva bestämmer." Men i detta
garanteras inte att det verkligen blir fråga om profes-
sionell revision i tillräcklig omfattning. De sakkunni-
ga skall endast vara biträden till de förtroendevalda
och inte ha ett eget ansvar för verksamheten: "Det
sakkunniga biträdets ställning skall inte vara annor-
lunda än andra kommunalt anställdas eller anlitade
konsulters."
Systemet med förtroendevalda revisorer har gamla
anor i Sverige. Bestämmelser om kommunala reviso-
rer fanns med redan i 1862 års myntförordningar. Det
här systemet anses ge den kommunala revisionen en
politisk förankring och därmed en demokratisk tro-
värdighet. Det finns också mycket goda skäl för att
behålla systemet med förtroendemannarevisorer.
Problemet med regeringens förslag är att det inte gör
klart skillnaden mellan olika slags revision.
Den kommunala revisionen kan delas upp i en
förvaltningsrevision och en redovisningsrevision.
Med förvaltningsrevision avses revision som syftar
till att undersöka om de politiska besluten efterlevs
och om de politiska besluten har den avsedda kvali-
teten. Med redovisningsrevision avses kontroll om
man har följt det som anses vara god revisionssed, om
räkenskaperna är rättvisande och om kommunens
förmögenhetsskydd är tillräckligt.
Det är en rimlig arbetsfördelning att de förtroen-
devalda revisorerna ägnar sig åt förvaltningsrevision,
dvs. följer upp om de politiska målen med verksam-
heten har uppnåtts. Det finns ett stort behov av upp-
följning och granskning av den politiska måluppfyl-
lelsen. Den politiska debatten handlar alldeles för lite
om ifall man har uppnått de mål man har strävat efter
och om man har använt de bästa metoderna samt om
kostnaderna ligger i linje med det som har planerats.
Jag vet från min egen tid som kommunpolitiker
att vi diskuterade ingående - ibland under många
dagar - kommunens budget men väldigt lite kommu-
nens bokslut, dvs. kontrollerade hur kommunen hade
skött sin verksamhet. Här skulle en koncentration av
de förtroendevalda revisorernas arbete på förvalt-
ningsrevision vara välkommen.
Både staten och näringslivet är föremål för en
oberoende granskning. För statens del handlar det om
Riksrevisionsverket, och för näringslivet finns reviso-
rer enligt aktiebolagslagen. Men detta gäller inte för
kommunerna.
De förtroendevalda revisorerna granskar och ut-
talar sig om verksamheter som de har fattat beslut om
och som de kan komma att fatta beslut om i framti-
den. Det gör att de förtroendevalda revisorerna inte är
oberoende enligt de krav som t.ex. ställs på statsrevi-
sionen och på revisorer i näringslivet.
Regeringens förslag går ett stycke i rätt riktning,
men det garanteras inte att de sakkunnigas revision
får en tillräckligt oberoende ställning. Det är enligt
regeringsförslaget de förtroendevalda som skall avgö-
ra omfattningen av de sakkunnigas verksamhet. Det
är inte förenligt med en oberoende revision, och det
kommer inte att ge de sakkunnigas revision den tro-
värdighet som en verkligt oberoende ställning skulle
innebära.
Detta innebär i praktiken att en kommunstyrelses
ordförande, som skall vara föremål för revision, kan
genom att vilja spara pengar dra ned på anslagen till
revisionen och på så sätt minska revisorernas möjlig-
het att revidera den verksamhet som kommunalrådet
är satt att leda.
Propositionen från regeringen är inte heller till-
fredsställande när det gäller jävsfrågan. Regeringen
definierar jäv med följande: "Med jäv avses att en
person har ett sådant förhållande till saken eller par-
terna att det kan äventyra hans opartiskhet vid be-
handlingen av ett visst ärende." Mot den bakgrunden
är den i propositionen framförda slutsatsen att jäv inte
skall införas för den som i styrelsen deltar i bered-
ningen av de förtroendevalda revisorernas budget
märklig. Det är olämpligt att en styrelse, t.ex. kom-
munstyrelsen, som är föremål för revisorernas
granskning skall ha ett avgörande inflytande om i
vilken utsträckning granskning skall ske.
Regeringens argument är att om jäv anses förelig-
ga genom att styrelsen bereder revisionens budget
skulle inte ett samlat förslag kunna läggas till budge-
ten. Det var detta jag var inne på tidigare, dvs. att
kommunalrådet kan i sina besparingsförslag lägga in
besparingar på revisionen.
Det finns sätt att lösa detta problem på. Det är inte
svårt. Det går att göra genom att följa det förslag som
kommer från Kommunförbundet och Landstingsför-
bundet, nämligen att fullmäktige skall utse en särskild
budgetberedning för revisionsanslaget. På så sätt
bekräftas revisionens självständiga ställning. Det går
t.ex. att låta kommunfullmäktiges presidium utgöra
en sådan budgetberedning.
För att garantera att revisionen är opartisk och till-
förlitlig bör, tycker vi i Folkpartiet, ordföranden i
revisionen utses av den politiska minoriteten, som
också har föreslagits i Kommunrevisionsutredningen.
Herr talman! Jag stöder samtliga folkpartireserva-
tioner. För Folkpartiets del ställer jag mig också bak-
om reservation 9 om benämningen av lekmannarevi-
sorer. Jag nöjer mig dock med att yrka bifall till re-
servation nr 2.